mellan befälhafvaren och den öfriga besättningen för den tid rullan är utställd. L. H.* Sjömil är ett i lotstaxor och af den på de skandinaviska kusterna sjöfartsidkande befolkningen användt längdmått, utgörande 1/15 af ekvatorsgraden = 7,420,44 m. Jfr Nautiska längdmått. R. N.* Sjömiliskontoret, sjöv. Se Sjömilitiekontoret. Sjömilitiekommissarie, sjöv. Se Sjömilitiekontoret. Sjömilitiekontoret l. Sjömiliskontoret, sjöv. Enligt 1836 års reglemente för svenska flottan delades hushållningen vid stationerna i tre detaljer. Ett af de kontor, som skulle omhänderha räkenskaperna för dessa detaljer, kallades sjömilitiekontor, var förlagdt vid Karlskrona station och förestods af en särskild chef, Sjömilitiekommissarien. Till dess åliggande hörde allt, som angick beräknandet och redovisningen af kontanta medel och proviant för sjöexpeditioner, aflöning, brödföda och beklädnad för manskapet, kontrollen öfver magasin, bageri och sjukhus samt alla mål, som rörde båtsmanshållet. Då de ekonomiska förhållandena vid flottan 1875 omorganiserades, upphörde sjömilitiekontoret som särskildt kontor och uppgick i räkenskapskontoret. L. H.* Sjömilitære korps. Se Norge, sp. 1418. Sjömina, krigsv. Se Mina 2. Sjöminister, en i dagligt tal bruklig, men ej i grundlagarna förekommande benämning på statsrådet och chefen för svenska Sjöförsvarsdepartementet (se d. o.). Sjömosse. Se Mosse sp. 1197. Sjömålare, detsamma som marinmålare. Se Marinmålning. Sjömärke, sjöv., ett föremål, som genom sitt utseende och sin belägenhet tjänar som vägledning för fartyg. Sjömärken kunna vara af två slag, dels naturliga, såsom bergstoppar, skogskanter, träd, rågångar, hak i landets konturer (landmärken) o. s. v. (hit räknas äfven kyrktorn, hus, kvarnar); dels konstgjorda, för ändamålet på land uppförda (fasta), såsom fyrtorn, båkar (känningsbåkar), kummel, målade fläckar, eller i sjön utlagda (flytande), såsom fyrskepp, bojar, tunnor, prickar, remmare, vakare. Utan vederbörligt tillstånd, hvarom ansökan göres hos Lotsstyrelsen, får icke något känningsmärke vid eller i allmän farled anbringas; icke heller får något sådant förstöras eller förändras. Jfr Utprickningssystem. R. N.* Sjömätning, kartläggning af kuster och angränsande vattenområden, hvarvid vattnets djup och bottenlagets beskaffenhet noggrant undersökas genom lodning. För utförande af sjömätning invid en kust erfordras först upprättande af ett triangelnät såsom vid kartläggning af landområden. I vissa fall måste man dock nöja sig med mindre noggrant bestämda baser. Utgående från två punkter i triangelnätet (eller från en tillfälligt uppmätt bas) verkställer man därefter den s. k. detaljsjömätningen. Basen (de båda nya baspunkterna) för ett lämpligt område utlägges noga i bestämd skala (1:20,000 i våra skärgårdar) på ett med väl spändt ritpapper försedt mätbräde, hvilket uppställes på sitt stativ först på den ena, så på den andra baspunkten; och från dessa punkter "inskäras" med tillhjälp af tub- eller diopterlinjal, syftnålar och ritpenna alla de förut anordnade "signaler" -- ställningar eller med olika figurer hvitmenade stenar e. d. -- å stränderna äfvensom byggnader, bryggor o. d., som kunna iakttagas från baspunkterna, hvarefter inskärning af återstående signaler och föremål eger rum från andra, noggrant inskurna och för ändamålet väl belägna signalpunkter. Därpå utritas på mätbrädet så noga som möjligt under förflyttning från den ena signalen till den andra strändernas konturer. När man på så sätt har det område, som skall mätas, utritadt på mätbrädets papper eller kartlagdt, hvad strandkonturerna vidkommer, uppdras på detta papper eller på en särskild, från mätkartan noga afstucken lodningskarta parallella "lodlinjer" på ett afstånd af 50 m. från hvarandra eller mera, beroende på den noggrannhet, som anses erforderlig. Genom att så noga som möjligt följa linje efter linje med roddbåt, ång- eller motorslup och därunder utföra täta lodningar på bestämda mellanrum utrönes bottendjupet och bottnens beskaffenhet, hvarvid alla "lodskott" (se Lodning) antecknas i ett lodningsprotokoll, där äfven de vinklar införas, som alltsomoftast mätas med lodningskvintant (se Lodning) mellan två på kartan noga bestämda signaler eller andra föremål och hvilka man jämväl oförtöfvadt afsätter på kartan medelst stationpointer (se d. o.) för att närmare bestämma läget af motsvarande lodskott äfvensom för att, om behöfligt är, rätta lodbåtens kurs. Samtliga, hvartannat eller hvart tredje etc., lodskott och särskildt sådana, som afsevärdt skilja sig från närliggande, utsättas därefter på sina rätta platser på lodningskartan. Därefter undersökes, om bottendjupen såväl längs efter hvarje lodlinje som på sidorna därom till- eller aftaga någorlunda jämnt. Där så ej är fallet, förefinnes "anledning" att närmare undersöka djupet. Ofta påträffas invid sådana "anledningar" betydligt mindre djup, än hvad lodningarna "på lodlinjerna" ange. Genom sådan parallell-lodning (till skillnad från förut bruklig, mera oregelbunden lodning, "stjärnlodning") jämte undersökning af alla "anledningar" blir bottendjupet i allmänhet med fullt nöjaktig noggrannhet utrönt. Ehuru alla föremål och alla djupsiffror, som utsättas i lodningskartan (och sedermera i sjökorten), måste anses rätt belägna och bestämda, är det dock icke alldeles uteslutet, att man äfven under nyare sjömätningar kan förbigå enstaka, smärre grund, ifall bottendjupen äro mycket växlande. Därför plägar man ofta, i synnerhet i farleder inomskärs, medelst släplodning ytterligare förvissa sig om, att inga farliga grund förblifvit oupptäckta. -- Flera lodningskartor sammansättas till större sådana, hvarför det är nödvändigt, att vissa föremål eller signaler äro gemensamma för angränsande lodningskartor, så att "konnekteringen" kan ske riktigt. -- Utan K. M:ts tillstånd får sjömätning icke ske i svenskt territorialfarvatten. Svenska sjömätningar ega rum endast i dessa samt närmast utanför liggande farvatten. Däremot bedrifves en mycket omfattande sjömätning äfven i