(se Kapare). Likaså bör från sjöröfveri skiljas den i äldre tid gällande, men nu afskaffade strandrätten eller rätten till ilandflutet vrakgods vid strandning. Däremot plägar med sjöröfveri mer eller mindre likställas dels enligt Wienkongressens beslut 1815 slafhandel öfver hafven, dels fart å hafvet under icke erkänd stats flagga, i det att någon stat alltid måste ha politirätt öfver hvarje fartyg, dels slutligen kaperi under bemyndigande från båda de krigförande parterna. Sjöröfveriet betraktades länge som ett slags icke olofligt näringsfång, och denna uppfattning finnes ännu kvar hos åtskilliga folk utanför den europeiska kulturen. Att uppräkna de folk, som framför andra gjort sig kända för sjöröfveri, vore i själfva verket att nämna alla världens stora handelsfolk. Fenicier och kartager, etrusker och greker ha hvar i sin tid och på sitt rum gjort hafven osäkra; och det var endast de stora världsmonarkierna, som inom ett vidare område tryggade hafven för sina undersåtar. Framför alla inlade romarna stor förtjänst genom att göra slut på de illyriska och ciliciska sjöröfverierna i Medelhafvet. Under 800- och 900-talen behärskades alla europeiska haf utanför Gibraltars sund af nordiska vikingaflottor; men vikingatågen voro lika ofta stora nationella härfärder som dristiga företag af enskilda fribytare. Samtidigt behärskades Medelhafvet af de nordafrikanske sarasenernas röfvarflottor, så att det ofta är rätt svårt att skilja deras och vikingarnas bedrifter från hvarandra. Under feodaltiden funnos rofriddare till sjöss lika talrikt som till lands, och det var egentligen för att stäfja deras ofog och rensa Östersjön från de vendiske och estniske sjöröfvare, hvilka där efterträdt vikingarna, som hanseförbundet bildades. I nyare tider ha de många och långvariga sjökrigen ofta gett upphof åt ett vidsträckt sjöröfveri, då de, som under krig börjat egna sig åt kaperi, funnit sig alltför väl vid denna näring för att sluta upp därmed, när det åter blef fred. Främst bland detta slags fribytare märkas flibustiärerna och buckanjärerna (se Flibustiär), som från sina tillhåll bland de västindiska öarna på egen hand förde ett långvarigt och oförsonligt krig mot de spanska kolonierna i Amerika. Anknytande sig till de krig, som på 1600-talet fördes mot den spanska makten, upphörde dessa sjöröfverier först efter det den fransk-bourbonska konungaätten i början af 1700-talet bestigit Spaniens tron, då de förlorade det stöd de förut haft i Frankrikes västindiska besittningar. Samtidigt förstodo de turkiske bejer eller dejer, som gjort sig till herrar i barbareskstaterna (se d. o.) på Medelhafvets södra kust, att genom sitt sjöröfveri göra sig till en skräck för Europa. Det är nästan obegripligt, huru dessa små despoter kunde så ostördt fortfara ända in på 1800-talet att brandskatta sjöfarten och spela herrar på Medelhafvet, ja stundom hemsöka Atlantiska hafvets kuster, ända till Island, med plundring och människorof. Ända till 1820-talet funno sig Europas makter i att betala dem en årlig tribut för fri sjöfart på Medelhafvet; och det var först Algers eröfring af fransmännen 1830, som med ett slag gjorde slut på detta ofog. Utanför de indiska öarnas farvatten, med deras otaliga vikar och sund, lura stundom ännu malajiska piroger och kinesiska junker på handelsskeppen, för att, ifall öfverrumplingen lyckas, med den mest otroliga grymhet nedgöra deras besättningar. Bland de friskaror, som efter de stora upproren i Kina ströko kring i dess gränsländer, egnade sig många åt denna skändliga handtering; och omkr. 1883 gåfvo de s. k. svarta flaggorna i Tonkin fransmännen anledning till mycket bekymmer. E. Sn. (Rld.) Sjörötning. Se Linberedning, sp. 563. Sjösa, fideikommissegendom i Svärta socken, Södermanlands län, vid Svärtaåns utlopp i Sjösafjärden af Östersjön och nära S. station på statsbanelinjen Järna-Nyköping-Norrköping, 7 km. från Nyköping, utgör med underlydande i Svärta, Helgona och Nikolai socknar 23 3/8 mtl, tax. till 754,100 kr. (1914), hvarjämte till samme innehafvare med lika rätt höra fideikommissegendomarna Gärdesta med underlydande i Lästringe, Sättersta och Tystberga socknar, 9 1/4 mtl, tax. till 334,600 kr., och tegelbruk, tax. till 2,000 kr., samt Trollesund i Ludgo socken, 5 3/4 mtl, tax. till 152,000 kr. - S. tillhörde omkr. 1460 J. Birgersson Gyllenhorn och gick i arf inom dennes och andra släkter, såsom Stålarm, Fleming, Posse. Vid midten af 1700-talet köptes godset af en Hildebrand, som på 1760-talet sålde det till generalmajoren frih. F. Löwen, egare af Häringe i Västerhanninge socken. Denne gjorde såväl S. som Häringe till fideikommiss för sina barn. Hans son frih. A. V. Löwen inköpte 1780 Gärdesta och gjorde det till fideikommiss för sin yngre son, hvaremot den äldre, frih. Axel Fabian Löwen, fick S. och Trollesund, hvilket 1807 inköpts för faderns räkning för en penningsumma, som af dennes morfar, öfverstelöjtnant Fr. Trolle, anslagits åt honom. Sedan hans linje 1867 utgått på manssidan, ha äfven S. och Trollesund (hvars innehafvare skall bära äfven namnet Trolle) tillfallit den yngre grenen på Gärdesta, och alla ofvannämnda fideikommiss äro nu förenade hos en person, frih. A. 0. L. Trolle-Löwen. De vid S. befintliga gamla järnmalmsgrufvorna bearbetades ännu på 1870- och 1880-talen, och malmen forslades landvägen till Nyköping för att utskeppas; numera äro de nedlagda. Wbg. Sjösallat, bot. Se Ulvaceæ. Sjösjuka, Morbus navticus, Nausea navigantium, framkallas på sjön genom fartygets efter sjögången (vågorna) följande rörelser och äfven på land i alla de situationer, som försätta kroppen i en likartad gungande rörelse, såsom gungning i gunga o. d., stundom redan åkning, särskildt baklänges, i vagn, bil, järnvägskupé o. s. v. Benägenhet för sjösjuka är mycket olika hos olika personer, men behöfver icke vara ett uttryck för allmän nervositet eller svaghet. Gungningens inverkan på vår organism är ännu icke fullt klargjord, men sjösjukan är sannolikt ett uttryck för en till stor del genom synsinnet förmedlad jämviktsrubbning af cerebral natur, sålunda en nervsjukdom och såsom sådan åtföljd af s. k. cerebrala kväljnings- och kräkningsrörelser. I själfva verket äro dessa jämte en allmän känsla af illamående och yrsel sjukdomens mest utpräglade symtom. Illamåendet kan urarta till nästan fullständig apati, och äfven kräkningarna kunna nå en mycket hög grad, så att under