839 Sjöskada-Sjösländor 840 ansträngningen vid dessa ett blodkärl i ventrikel-väggen kan brista, och det uppkräkta maginne-hållet genom blödningen blodblandas. Några verkligt lifsfarliga yttringar af sjösjuka äro väl sällan att befara. Den under tidernas lopp sig hopande massan af s. k. enkla och säkra botemedel mot sjösjukan visar bättre än något annat svårigheten att bli herre öfver detta besvärliga onda. Många sjösjuka pläga emellertid under en längre sjöresa så vänja sig vid sjögången, att symtomen af sig själfva förbättras eller försvinna, liksom naturligtvis det enda radikala botemedlet är att landstiga. Bland det virrvarr af hvarandra motsägande föreskrifter, som angetts mot sjösjuka, är det ingalunda lätt att utleta några allmängiltiga förhåll-ningsregler, i all synnerhet då så olikartade individuella växlingar finnas. Stundom är det fördelaktigt att före ombordgåendet intaga en kraftig måltid, och under alla omständigheter är det olämpligt att fullt fastande falla offer för kräk-ningarnas kval. Frisk luft är i allmänhet att anbefalla, likaså hvila i hängmatta midskepps, där gungningen är minst besvärande. Att sluta ögonen eller att binda för det ena för att hindra det stereoskopiska seendet finner mången lugnande; andra åter rekommendera att noggrant fixera ett föremål, t. ex. i en spegel. Bland medikament intaga fortfarande lugnande medel, s. k. sedativa och hypnotica, första platsen. Brom-kalium eller s. k. brusande bromsalter, i dos af 2-3 gr., utöfva sålunda en viss verkan, särskildt om de intagas timmarna närmast före af resan. Något kraftigare och sömngifvande verka bromural (0,6 gr.), adalin, veronal, medinal (samtliga 0,s gr. pr dos), luminal (0,io-0,30 gr.). Mellan kräkningarna bör man dricka iskyldt vichyvatten eller te i små klunkar. Värme, t. ex. varmvatten-påse e. d. i maggropen, brukar ock kännas behagligt. Så fort symtomen minskats, bör man intaga en måltid - blodtillblandning i uppkastningen har vanligen ingen större betydelse - och uppsöka den friska luften. I- H. Sjöskada, skada, som träffat ett fartyg eller dess last genom olycka till sjöss. Sjöskolan (eng. the lake-school). Se Engelska litteraturen, sp. 565, och Lakepoets. Sjöskum, Sepiolit, miner., ett vattenhal-tigt trisilikat af talk jord (2 H2 O, 2 Mg O, 3 Si 02), som ej förekommer kristalliseradt, utan derbt eller insprängdt i större och mindre partier samt har matt jordartadt brott, gråhvit färg med dragning åt gult eller rödt. Sjöskum har glänsande streck, är mildt samt låter såga, skära och tälja sig, är obetydligt fett och häftar vid tungan. Eg. v. = 0,98-0,6. Hårdhet = 2,o-2,5. Vid upphettning för blåsrör blir sjö-skum svart samt krymper, hårdnar och smälter vid god eld i kanten till hvit emalj. För sin användbarhet till piphufvud, cigarrmunstycken och andra artiklar är detta af ålder bekanta mineral af vikt i tekniken. Det affall, som erhålles vid tillverkningen, användes i blandning med lera och gips till s. k. oäkta sjöskum. Mineralet förekommer inlagradt i yngre sedimentära bildningar i Mindre Asien, Grekland, Turkiet, Marokko, Spanien, Mugnafjeld och Valdres i Norge. Det är an- tagligt, att de hos de gamle begagnade dyrbara kärlen (samiska kärl) voro af sjöskum. Ett sjöskum nära stående mineral är af ro di t från Lång-ban. De förnämsta sjöskumsgrufvorna, i Mindre Asien, äro belägna vid Eski-Schehir, hvars invånare äro sysselsatta uteslutande med dess förarbetande. Sjöskummet erhålles därigenom, att man gräfver brunnar af 8-40 m. djup, och då man finner en åder, spränger gallerier i horisontell riktning. Om aftonen antändas stora eldar, genom hvilkas värme blocken spricka sönder, så att arbetarna följande morgon kunna löstaga bitar af sjöskum. Dessa frigöras från jordlagret, torkas, om sommaren i solen (5-6 dagar), om vintern i särskilda uppvärmda skjul (8-10 dagar), rengöras därefter ännu en gång och poleras med vax. Under dessa procedurer förlorar sjöskummet 2/s i vikt och volym. Vid sin eröfring af Mindre Asien funno turkarna i därvarande grufgallerier skelett af arbetare med kedjor kring benen, verktyg m. m. Exporten af sjöskum i dessa trakter daterar sig från 1700-talet och tilltar alltmer i betydelse, trots metoders och kommunikationers bristfällighet. Ant. Sj.* Sjöslag i segel, sjöv., säges inträffa, då under segling, synnerligast bidevind, seglen till följd af lufttrycket vid fartygets långskeppsrörelse (stampning) slå back och ej tyckas stå fulla, oaktadt de äro rätt ställda efter vinden. R. N.* Sjösländor, Pefrlidce 1. Plecofptera, zool., underordning af rätvingesländor (se d. o.) bland insekterna. Sjösländorna äro långsmala, med långa, utåt afsmalnande, af en mängd korta leder bestående antenner; de smala f ramvingarna, som under hvilan hållas platt hoplagda, den ena öfver den andra, öfver den mycket kortare bakkroppen, dölja de bredare, i längdveck hoplagda bakvingarna; benen äro långa och smärta med 3-ledade \ / Fig. 1. Perla bicaudata. Fig. 2. Larv af Perla. tarser; bakkroppen bär stundom (hos Perla, se fig.; Pteronarcys m. fl.) i spetsen ett par långa, ledade trådlika bihang (saknas hos Nemura). Dessa insekter träffas i närheten af vatten, där de sitta stilla på stenar eller buskar och andra växter och blott flyga kortare sträckor. Sina ägg lägga de klumpvis i vatten, helst forsande. Larverna, som lefva af rof, likna i den allmänna kroppsformen de f ull-bildade utom däri, att de sakna vingar. De sakna andhål, men några ha i stället trakégälar, som vanligen i form af busklikt grupperade trådar sitta på sidorna af mellankroppslederna. Hvilande puppstadium saknas, liksom hos andra rätvingesländor, och larven, som under de sista hudöms-