Skaarene [skår-], fjällrygg. Se Norge, sp. 1379. Skaatö [skåtö], härad och pastorat kring Kragerö, Bratsberg amt, Norge. 109,61 kvkm. 4,030 inv. (1910), hvaraf omkr. hälften på öar, bland hvilka Skaatö (7,73 kvkm.; 438 inv.) är störst. K. V. H. Skabb (lat. scabies, af scabere, rifva). 1. Med., en vanlig hudsjukdom, framkallad af skabbdjuret, Acarus scabiei l. Sarcoptes hominis. Sjukdomen var redan i gamla tider känd som smittsam, starkt kliande och lockande till rifning; men ehuru skabbdjuret redan tidigt omtalas och af Linné (1746) beskrifves och klassificeras, är det först under 1800-talet, framför allt genom F. Hebra (se denne), som sjukdomen och dess parasitära natur blifvit kliniskt och experimentellt fullt klargjorda. Skabbkvalstret l. skabbdjuret (se Spindeldjur) tillhör de verkliga hudparasiterna, som (tidtals) lefva i huden (dermatozoer, dermatofager). Det är nätt och jämt synligt för blotta ögat, af oval form och gröngul färg. Honan är 0,33 mm. lång, 0,25 mm. bred, hannen 1/3 mindre. Handjuret lefver på, ej i huden, förekommer i mindre antal och spelar för sjukdomen en obetydlig roll. De karakteristiska symtomen af denna framkallas af den fullt utvecklade och befruktade honan, som borrar sig in i huden och kryper där vidare, alltjämt i hudens hornlager utan att nå djupare, lämnande efter sig i den sålunda bildade gången ägg och exkrementer. De radformigt liggande äggen äro till antalet växlande, kunna uppgå till 40 à 50, och de krypa, sedan de utvecklats till larver, genom ingångsöppningen ut på hudytan, där de nå sin fulla utveckling. Skabbgången kan bli 1--2 cm. lång, är mest svagt S-formigt krökt och ser ut som en fin, något smutsig rispa i huden, i hvars blinda ända djuret kan med förstoringsglas iakttagas som en liten ljusare punkt, liknande en blåsa. Härifrån kan det upphämtas på en nålspets. Skabb angriper hela kroppen med undantag af hufvudet, och har en person infekterats, dröjer det i regel omkr. 4 veckor, innan sjukdomen nått fullständig utbredning. Vissa hudområden, där öfverhuden är särskildt tunn och fin, angripas med förkärlek. Sådana favoritställen äro huden mellan fingrar och tår, handlederna, armbågs- och axelvecken, könsdelarna m. m. De hudförändringar skabb åstadkommer bestå i första hand i den inflammatoriska hudretning djuren framkalla, då de vandra i hornlagret, och som visar sig genom rodnad, blåsbildning och en intensiv klåda. Till följd af klådan rifva sig patienterna i regel mycket, och däraf uppstå lätt i huden sårnader och infektioner, såsom bulnader, furunklar m. m. Man vet, att skabbdjuren äro mest i rörelse om nätterna och stilla om dagarna. Om detta egendomliga förhållande delvis beror på värme eller ljusinverkan, är ej kändt, men faktum är, att skabbpatienten framför allt lider af klådan om natten i sängvärmen. Skabb öfverföres mest direkt från individ till individ, men därtill fordras en långvarigare och intimare kontakt, t. ex. då personer ligga i samma bädd, men äfven indirekt genom kläder, sänglinne kan smittan öfverföras. -- Under namn af Scabies norvegica har en del svåra fall beskrifvits, hvilka stundom iakttagits hos mycket nedsatta individer. Här angripas äfven hufvudet och naglarna, och man har funnit skabbdjur i de ofta stora krustor, som bildas. Skabb förekommer äfven hos varmblodiga djur, hvaribland våra husdjur (se S. 2), och kan från dem tillfälligtvis öfverföras till människan. Skabb hos djur (se S. 2) orsakas af andra arter än den hos människan vanliga. Skabb botas lätt på ett par dagar genom ingnidning med salfvor (se Skabbsalfva), som innehålla skabbdödande och affjällande medel, de senare för att åstadkomma snabb afstötning af hornlager med däri befintliga djur och ägg. Personer, som lefva i intim samvaro, böra alltid behandlas samtidigt; kläder, äfven sänglinne, böra desinficieras, hvilket sker enklast genom bykning. 2. Veter. Skabb förekommer hos husdjuren samt orsakas af fyra slags spindeldjur, s. k. kvalster, tillhörande släktena Sarcoptes, Cnemidocoptes, Dermatocoptes (Psoroptes), Dermatophagus (Chorioptes) och Demodex (Acarus). Hos hästar förekomma Sarcoptes scabiei, som föranleder utslag å hela kroppen, Dermatocoptes communis, som ger upphof till hårens affallande samt ytliga sårnader å halsen, svansroten, strupgången, skapet och jufret, samt Dermatophagus equi, som föranleder enahanda skador å nedre delen af extremiteterna, kotan, skenbenet och hasvecket (s. k. fotskabb). Hos nötkreatur uppträder dermatocoptesskabb, d. v. s. utslag, förorsakadt af Dermatocoptes communis, på halsens sidor och på svansroten, samt dermatophagusskabb på sidorna af ändtarmsöppningen, vid svansroten samt på bakbenen. Hos får är dermatocoptesskabb allmännast och finnes vanligen utbredd öfver hela kroppen; sarcoptesskabb förekommer däremot endast på de ställen af hufvudet, som äro beklädda med styfva, raka hår, s. k. täckhår, och dermatophagusskabb på benen. De båda sistnämnda formerna af skabb äro sällsynta hos fåren. Hos svinkreaturen äro sarcoptes- och acarusskabb ganska sällsynta, hvaremot hos hunden sarcoptesskabb är mycket allmän och acarusskabb ganska ofta förekommande. Hos höns förekommer ett slags fotskabb, s. k. "kalkben", förorsakad af arter af släktet Cnemidocoptes. Kännetecken på sjukdomen äro, att djuren ofta skubba sig, att håren å någon del af huden falla af samt att på sådana ställen ytliga sårnader uppkomma, hvilka utbreda sig i omkretsen. Svårast att bota är acarusskabb hos hundar, emedan de spindeldjur, som ge upphof till sjukdomen, intränga i hårsäckarna och äro då oftast otillgängliga för medel, som kunna döda dem. Sarcoptesskabb blir svårbotlig därigenom, att spindeldjuren gräfva sig gångar i huden, och dermatocoptesskabb hos får är likaledes af svårartad beskaffenhet, emedan den rika ullbeklädnaden lämnar parasiterna godt skydd samt döljer sjukdomen ganska länge, hvarigenom smittan hinner breda omkring sig. Skabb hos får hör därför till de kreatursfarsoter, mot hvilka åtgärder från myndigheternas sida skola vidtagas, enligt k. förordn. 1 dec. 1898. Behandlingen af skabbsjuka kreatur består däruti, att man först genom ljumma bad, tvättningar med såpvatten eller med svaga lösningar af soda i vatten söker aflägsna de sårskorpor, som finnas i huden, och därefter några gånger, med 6 à 7 dagars mellantid, använder någon lösning eller salfva, som dödar spindeldjuren. I sådana vätskor ingå som