hufvudmedel antingen renad karbolsyra, styrax-balsam, kreolin, tobaksblad eller kvicksilfversublimat. För att hindra sjukdomen från att sprida sig är det nödvändigt att skilja de sjuka från de friska djuren och att grundligt rengöra den plats i stall, där de sjuka uppehållit sig. 3. Bot. Se Skorf. 1. L. Mbg. 2. C. A. L. (E. T. N.) Skabbdjur, zool. Se Skabb och Spindeldjur. Skabbholmen. Se Lidö. Skabbkuren. Se Sinnessjukvård, sp. 641. Skabbkvalster, zool. Se Spindeldjur. Skabbsalfva, farm., en brun, af tjära luktande salfva, som beredes af kolsyrad kalk, 10 dlr, svafvelblomma och tjära, 15 dlr af hvardera, samt såpa och skiradt svinister, 30 dlr af hvarje. Salfvan har angetts af den framstående Wien-hudläkaren Hebra och används till ingnidning mot skabb. C. G. S. Skabersjö. 1. Socken i Malmöhus län, Bara härad. 2,628 har. 849 inv. (1915). S. bildar med Törringe ett till innehafvaren af Skabersjö patronellt pastorat i Lunds stift, Bara kontrakt. - 2. Ett af Sveriges största gods, fideikommiss inom grefliga ätten Thott, med hufvudgården belägen i ofvannämnda socken, vid S. station på Malmö-Ystads järnväg, nära Segeån i utkanten af Malmöslätten. Godset omfattade enl. 1915 års tax.-längder nära 60 mtl inom S., Hyby, Oxie, Svedala, Törringe och Arrie socknar, tax. till 3,880,700 kr., elektricitetsverk vid Roslätt i Svedala, drifvet medelst torfgas, kvarn och såg i S. och Hyby socknar (tax.-v. 123,500 kr.). Egovidden utgjorde omkr. 5,400 har, hvaraf 3,500 har åker och 1,900 har skogar, de på villebråd rikaste i Skåne. 1916 gaf K. M:t fideikommissarien tillstånd att stycka och sälja 1,186 har, en afsöndring, som afsåg att lätta förvaltningen, emedan de voro belägna dels långt från hufvudgården, dels inkilade mellan andras mark. De influtna medlen skola tillfalla fideikommisskapitalet, och endast räntan disponeras af innehafvaren. S., under medeltiden skrifvet Skaprusae (1365), Skabersae och Skabersiö, hvilket tyder på, att det legat vid en sjö, tillhörde släkten Passow och kom genom gifte redan på 1300-talet till släkten Ulfstand. Fru Thale Ulfstand, änka efter Poul Laxmand, som 1590 förvärfvade patronatsrätten till S. och Törringe, sålde S. 1600 till sin systers sonson Tage Ottoson Thott till Eriksholm, den "skånska kungen", och det har sedan med ett kort afbrott tillhört hans släkt. En bland hans ättlingar, landshöfdingen Tage Thott, blef svensk friherre 1778. Han gjorde S. 1805 till fideikommiss, och då han 1807 blef grefve, hette det i grefvediplomet, att S. kommer att anses som Thottska ättens grefskap. Hans sonsons sonson, hofjägmästaren grefve Tage Thott, är nu fideikommissets innehafvare. - Den gamla hufvudbyggnaden med vallar, torn och grafvar uppbrändes 1523 af borgarna i det Kristian II ännu tillgifna Malmö, som belägrades af skånska adeln med huivudkvarter vid S., men återuppbyggdes af Holger Ulfstand och var fortfarande befäst. Det nuv. S. är med tillvaratagande af äldre byggnader en skapelse af 1700-talets byggnadskonst, då den ofvannämnde landshöfdingen frih. T. Thott 1775-82 underkastade det grundlig ombyggnad. Det består (se fig.) af en tvåvånings hufvudbyggnad jämte två envånings flyglar på en af kanaler omfluten holme, och s. därom utbreder sig en af frih. Adolf Barnekow på 1700-talet anlagd trädgård och parkanläggning.

Skabersjö slott.

2. Wbg. Skabiner. Se Échevin. Skabitjevskij, Aleksandr Michajlovitj, rysk litteraturkritiker, f. 1838, d. 1910, väckte 1867 under märket Alkandrov uppmärksamhet genom en studie Vospitatelnoje znatjenie Gontjarova i Turgeneva (Gontjarovs och Turgenevs uppfostrande betydelse). Hans förnämsta verk äro Belletristy-narodniki (1888), Otjerki po istorje russkoj cenzury (1892) och Istorija novjejsjej literatury (1900). Hans kritiska uppsatser samlades i 2 band Sotjinenija (1890; 2:a uppl. 1892). S:s litteraturhistoriska framställning utmärkes för samvetsgrannhet i detaljerna, men saknar historiskt djup och är ofta ojämn. Bäst lyckades han i skildringen af 1860-talets litteratur. A-d J. Skaboholmen. Se Klädesholmen. Skabrös (fr. scabreux, af senlat, scabrosus, skroflig, skabbig), oanständig, slipprig. Skade, nord. myt., dotter af jätten Tjatse, som blef dödad af asarna. Dessa tillbjödo henne förlikning och mansbot, nämligen att hon skulle få välja sig en man bland asarna, dock utan att se annat än fötterna af den hon valde. Hon såg då en med de vackraste fötter och valde honom, i tro att det var Balder; men det var Njord af Noatun. Om hennes äktenskap se Njord. Hon trifdes ej vid hafvet, där Njord bodde, utan for tillbaka till fjällen. Där går hon på skidor och skjuter villebråd med sin båge. Hon kallas också Skidgudinnan. S. är hård till sitt skaplynne (jfr Loke, sp. 1002), är enligt Eyvind Skaldaspillers Haleygjatal maka åt Oden (se Manhem) och är därför kanske en kvinnlig dödsgudinna. Namnet har genom språkets förändring antagit maskulin form, betyder enligt Sievers kanske "skugg-gudinnan" och eger i ortnamn biformen Skedja. Jfr E. Bråte, "Vanerna" (1914), och Hj. Lindroth, "En nordisk gudagestalt i ny belysning genom ortnamnen" (i "Ant. tidskr. f. Sverige" 20: 4.). Th. W.* Skadedjur, Skadliga djur, Skadliga rofdjur, jaktv. I vidsträckt mening kunna alla djur, som på ett eller annat sätt angripa människan, husdjuren, kulturväxterna eller våra egodelar eller ock på annat sätt störande ingripa i den mänskliga hushållningen, benämnas skadedjur. Bland de jaktbara djuren har man ock sedan gammalt brukat skilja på nyttiga djur och skadliga (rof-)djur, af hvilka senare jaktlagstiftningen