särskildt utpekat de mest skadliga och uppmuntrat deras efterhållande. Sålunda stadgades i 1864 års jaktstadga: "träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, skadligt rofdjur, då må han det fälla och behålla" (§ 10), och vidare: "till skadliga rofdjur räknas björn, varg, lo, järf, räf, mård, utter, sal, örn, berguf, hök och falk" (§ 11). På de fyra förstnämnda hade man t. o. m. rätt att anställa ordnad jakt å annans mark, endast egaren hvarje gång förut underrättades, och denne egde ej förhindra jakten, men väl, om han så önskade, däri deltaga (§ 9). Vidare egde man, om något af dessa fyra djurslag upptagits å egen mark, utan vidare fullfölja jakten in på annans mark (§ 7). Dels med tanke på att vissa skadliga djur börja bli så sällsynta, att deras skonande från naturskyddssynpunkt synes önskvärdt, dels för att tillförsäkra jakträttsinnehavaren inkomsten af vissa rofdjurs skinn har den fria rätten att jaga, resp. att vid tillfälligt anträffande döda skadedjur betydligt inskränkts i nu gällande jaktlagstiftning af 1912. Sålunda får förföljande in på annans mark samt anställande af jakt å annans jaktmark ske endast efter varg och järf (jaktlagen §§ 10 och 11), hvilka äfven, jämte "sälhund", få, om de tillfälligtvis anträffas, fällas och behållas (§ 12). Skadliga djur, hvartill (enl. § 13) räknas varg, lo, järf, räf, utter, gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, örn, falk, berguf, duf- och sparfhök, korp och kråka, som inkomma i gård eller trädgård, "hafve den, som där bor eller trädgården innehar, så ock deras folk rätt att döda och behålla, ändock att jakträtten därstädes tillkommer annan" (§ 12). Då det ofta visat sig svårt att afgöra, om ett djur är öfvervägande nyttigt eller skadligt, och närstående arter (exempelvis bland falkarna) i detta afseende kunna förhålla sig olika, har man från naturskyddshåli med skäl påpekat det olämpliga i att på detta sätt brännmärka vissa djur som skadliga, äfven om den lagliga konsekvensen endast är rätten till deras efterhållande i gård eller trädgård. G. G. Skadeersättning, Skadestånd, jur., godt-görelse för liden förlust eller skada. Skyldighet att betala sådan godtgörelse kan bero på frivilligt åtagande, såsom vid försäkring mot skada af ett eller annat slag (brandskada, sjöolycka, kreaturs-sjuka, inbrott o. s. v.; se F ö r s ä k r i n g). Men också i andra fall har den skadelidande anspråk på ersättning (enligt svensk rätt städse i penningar) för skadan. Sådan ersättningsskyldighet gentemot den skadelidande är bestämd efter två olika grundsatser, den ena af romersk-rättsligt ursprung, åläggande den person, som genom sitt viljebestämda handlande medvetet förorsakat skadan och sålunda bär (subjektiv) skuld till densamma, ersättningsskyldighet; den andra åter, af germansk härstamning eller åtminstone med förebild inom äldre germansk rätt, innebärande, att skadans (objektiva) orsak blott behöfver ligga hos en person eller hos någon honom underlydande eller hos någon hans tillhörighet för att han skall bli skadeståndspliktig. Den förra grundsatsen är allmänneligen förhärskande i de moderna rättssystemen, så ock i Sverige. Den uttalas sålunda i svenska strafflagen, 6 : 1: "Skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall af den brottslige gäldas, ehvad brottet skett med uppsåt eller af vållande". Uppsåt (afsikt, dolus, se d. o.) och vållande (oakt-samhet, culpa) äro sålunda alltjämt de två grader af skuld (se d. o.), som efter de romerske juristernas föredöme uppställas. Den anförda regeln tillämpas äfven utanför de egentligen brottsliga (straffbara) gärningarnas område; andra rättsstridiga handlingar med skadegörande verkan föranleda likaledes skadeståndsskyldighet. Blott i särskilda fall, där positivt lagbud finnes att åberopa, ersattes annan än ekonomisk skada: sålunda skall, när kroppsskada tillfogats, ersättning utgå för bl. a. "sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men"; vidare skall ersättas "lidande, som genom brott emot personliga friheten, eller genom falsk angifvelse eller annan ärekränkande gärning, må anses vara någon till-skyndadt" (Straffl. 6: 2, 3). Skäligt skadestånd tillkommer jämväl kvinna, som blifvit rådd med barn af sin fästman och sedan får sin trolofning bruten hufvudsakligen genom fästmannens skuld (Lag om äktenskaps ing. o. uppl. 1: 3). Den ekonomiska skadan skall däremot godtgöras i hela sin omfattning, sålunda ej blott direkt förmögenhetsminskning ("damnum emergens"), utan äfven uteblifven, under andra omständigheter säkert på-räknelig vinst ("lucrum cessans"). Utesluten är dock skada, som visserligen föranledts af den begångna rättsstridiga handlingen, men endast till följd af mellankommen handling af annan person eller eljest någon oberäknelig omständighet. - Af hänsyn till den skadelidande har i svensk rätt skadeståndsskyldigheten utvidgats till fall, där ingen verklig skuld föreligger; sålunda ha minderåriga (under 15 år) och sinnessjuka eller sinnesförvirrade gjorts subsidiärt skadeståndsskyldiga för sina handlingar. Yidare har i en del fall, särskildt inom kommunikationsväsendet, skadeståndsskyldighet ålagts icke blott den skadegörande själf, utan äfven hans arbetsgifvare. Fartygsredare, järn-vägsinnehafvare, automobilegare ansvara sålunda under vissa villkor för skada, som fartygets besättning, järnvägens personal, automobilens förare vållat. Åt den andra grundsatsen, ersättningsskyldighet utan skuld, har nutidens civilrätt i alltjämt växande omfattning beredt plats, för att göra inne-hafvare af farlig egendom (djur, anläggning) eller utöfvare af farlig verksamhet ansvariga för skada, som af densamma föranledes. I svensk rätt är denna grundsats tillämpad icke blott med afseende på skada, förorsakad af kreatur på främmande mark (en ända sedan medeltiden gällande regel, jfr Intäkt 2), utan äfven i nyare lagstiftning beträffande eldskada, föranledd af järnväg, skada af automobil i bristfälligt skick samt skada af elektrisk ström (se Elektriska anläggningar, sp. 234-236). När enskild rätt måste uppoffras för tillgodoseende af ett allmänt intresse, såsom vid expropriation af jord eller vid rekvisition af förnödenheter till försvaret, skall också full ersättning för därigenom tillskyndad skada utgå (se Expropriera och Rekvisition). En särskild grupp af skadeståndsfallen tillhör obligationsförhållandenas område. Underlätet (också oriktigt eller ofullständigt) fullgörande af den