855 Skadegörelse-Skaftö 856 gäldenären i ett sådant förhållande åliggande prestationsskyldigheten (se Fordran och Kontraktsbrott) innebär i regel skada eller förlust för borgenären; men spörsmålet om dennes anspråk på ersättning för samma skada har sedan gammalt behandlats för sig, skildt från den öfriga skadeståndsläran ("skadestånd i obligatoriska förhållanden" i motsats till sådant "i utomobligato-riska förhållanden"). Gäldenärens skadeståndsskyldighet i ett obligatoriskt förhållande baseras, liksom motsvarande skyldighet enligt förut angifna hufvudprincip, på hans skuld. Men också här förekommer en annan supplerande grundsats: en gälde-när kan göras ansvarig för bristande uppfyllelse, då han garanterat eller anses ha garanterat riktig uppfyllelse. För att anföra exempel från svensk rätt, ligger sålunda hufvudprincipen till grund för lagstadgandena om hyresgästs ansvar för skada å den förhyrda lägenheten (se H y r e s a f t a l, sp. 26-27), om säljares ansvar för dröjsmål med aflämnande af det sålda (individuellt bestämda) godset (se Dröjsmål, sp. 953), om panthafva-res ansvar för skada å mottagen pant (se P a n t-rätt, sp. 1473) o. s. v. När däremot gäldenär förpliktas att betala uppskofsränta å penningbelopp, som ej erlagts i rätt tid (se Dröjsmål, sp. 950-951, och Uppskofsränta), eller när säljare ålägges att ansvara för hemul, "ändå att han var i god tro" (se Eviktionsskyldig-het), liksom för dröjsmål med aflämnande af det sålda, för så vidt leveransaftal föreligger (se Dröjsmål, sp. 953), allt utan villkor af skuld, så grundas detta ansvar (= skadeersättningsskyldighet) på en garanti, som anses ligga i gälde-närens resp. säljarens åtagande. Arbetsgifvares ansvar för olycksfall i arbete (se d. o.) är ännu en tillämpning af samma grundsats. Bägge grundsatserna förekomma f. ö. i åtskilliga modifikationer. Skadeståndsläran har en synnerligen omfattande litteratur. Bland dithörande svenska arbeten må nämnas Sjögren, "Om rättsstridighetens former" (1894), Winroth, "Strödda uppsatser. IV: Om skadestånd" (1907), och Nordling, "Föreläsningar i svensk civilrätt, allmänna delen" (1913, s. 243 ff.). C.G.Bj. Skadegörelse, jur., handling, som förorsakar annan person skada, företrädesvis skada af ekonomisk art. Uttrycket används i synnerhet om handlingar, som ådraga den handlande rättsföljderna skadeståndsskyldighet eller straff. För dessa påföljders inträdande är det af betydelse, i hvilken mån den handlandes vilja varit riktad på skadans åstadkommande, sålunda om dolus (uppsåt), culpa (vållande, oaktsamhet) eller casus (våda, olyckshändelse) förelegat. Dolus förutsattes i ett flertal fall för skadegörelsens straffbarhet, medan åter skadeståndsskyldighet inträder redan vid culpa. Se vidare Dolus, Kasus 1 och Skadeersättning. C. G. Bj. Skadeinsekter. Se Insekthärjningar, Landtbrukets skadeinsekter (med pl.), Skogens skadeinsekter (med pl.) och Trädgårdens skadeinsekter (med pl.). Skadestånd. Se Skadeersättning. Skadliga djur, Skadliga rofdjur. Se Skadedjur. Skadliga rummet, fys., kallar man det rum, som i en luftpump återstår mellan kolfvens undre yta och cylinderns botten, när kolfven blifvit så långt som möjligt indrifven i cylindern. Jfr Luftpump, sp. 1306. Skadlig cirkel, log. Se Felslut. Skadskjutning, jaktv. På jägarspråket benämnes ett såradt djur, som ej blir på platsen, utan flyr undan, "skadskjutet". Gifvetvis är det hvarje jägares plikt att med alla till buds stående medel söka bemäktiga sig ett sådant. I 1864 års jaktstadga fanns följande bestämmelse: "drifver någon upp djur å egen mark eller där han eger lof att jaga, hafve rätt att jakten in på annans egor fullfölja, om djuret förut är såradt". Denna i humanitärt syfte tillkomna bestämmelse visade sig emellertid leda till ett resultat, motsatt det åsyftade, i det den, särskildt vid älgjakt, uppmuntrade lättsinnigt skjutande på långa håll -- hade man väl fått en kula i kroppen på djuret, egde man ju förfölja det in på grannens mark. I följd häraf borttogs bestämmelsen redan 1892. I vår nuv. jaktlagstiftning finnes ingen "förföljelserätt" beträffande skadskjutet vildt. G. G. Skafbock. Se Läder, sp. 167. Skafbom. Se Läder, sp. 169. Skaffa, sjöv., intaga måltid. Till sjöss börjar måltid för det lediga manskapet å svenska örlogsfartyg i allmänhet efter befallningen: "fria vakten skaffar". I hamn kommenderas vanligen: "alle mans skaffning" eller "blås till skaffning". Jfr Backlagsbord och Uppbacka. H. W-l. Skaffare, gillesåldermannen (se Gille), som beställde om gillets hushållning, i synnerhet det, som hörde till gillesdrickningen. J. C. Skafgräs, bot. Se Equisetacese, sp. 731. Skafidier, bot. Se F u c a c e se. Skaf järn. Se Läder, sp. 167, och Mezzo-tintogravyren, sp. 398. Skafstick. Se Akvatintaskrapning. Skaft, text. Se V ä f n i n g. Skaftcelt, arkeol. Se C e 11. Skaftet, såg med 4 ramar, 3 kant-, 5 klyf- och 1 stafverk samt 1 hyfvel, belägen vid en vik af Östersjön i Västerums socken, Kalmar län, och tillhörig Blankaholms sågverksaktiebolag (bildadt 1899; aktiekapitalet 500,000 kr.). Elektrisk drift. Omkr. 200 fast anställda arbetare. Årstillverkning omkr. 5,000 stds sågade och 1,000 stds hyflade varor, 300 stds staf, lådämnen och annat småvirke samt 1,500 kbfamnar rundvirke och bilade varor. Skafte Thoroddsson. Se Skapte Thoroddsson. Skafthammare, mek. Se Hammare. Skaftmaskin, text., apparat, som har till ändamål att ge rörelse åt skaften i vissa väfstolar, såväl mekaniska som handväfstolar. Se Väfning. G. A. W. Skaftmörsare, krigsv., en numera ur bruk kommen mörsare af 5--6 cm. kaliber, ofta försedd med slaglås samt ett långt skaft liknande gevärsstocken. Den var afsedd att kasta små granater på en skottvidd af högst 150 m. H. W. W.* Skafttionde. Se Tionde. Skaftö, socken i Göteborgs och Bohus län, Orusts västra härad, omfattar de tre kommunerna Skaftö,