ett betydande antal öfverlefvande från de sänkta
fientliga fartygen, men så synes ej ha varit fallet
på motsatta sidan. Inga undervattensbåtar deltogo i
striden. Hela den engelska sjöstyrka, som närvarit,
utgjordes af minst 28 stora slagskepp, omkr. 15
pansarkryssare, 20 lätta kryssare och mer än ett
100-tal jagare med ett sammanlagdt deplacement af
öfver 1,100,000 ton. Mot denna styrka kunde tyskarna
insätta omkr. 24 slagskepp och 5 slagkryssare samt
minst ett 10-tal lätta kryssare och ett 100-tal
jagare med tillsammans vid pass 700,000 tons
deplacement. Se H. Rohnes art. i "Artilleristische
monatshefte" (1916; öfv. i "Vår flotta", s. å.) och
S. Dehlgren, "Slaget vid Horns ref" (1916).
H. W-l.
Skagern, insjö på gränsen af Värmland, Närke och
Västergötland (Skaraborgs län), 69 m. ö. h. och 25
m. öfver Vänern. Dess areal är 133 kvkm., hvaraf i
Skaraborgs län 69, i Värmlands län 39 och i Örebro
län 23. Sjön, som från n. till s. har en längd af
omkr. 20 km. och hvars bredd i allmänhet uppgår
till nära 10 km., upptar fr. v. Svart- l. Letälfven
(se d. o.) och fr. s. flera från Tiveden kommande
åar. Genom Gullspångsälfven (se d. o.) föres dess
vatten västerut till Vänern. För att öka kraftmängden
har kraftaktiebolaget Gullspång--Munkfors mot
strandegarnas protester genom K. M:ts dom 1916 fått
tillåtelse att reglera sjön, hvarigenom kraftmängden
kommer att ökas med omkr. 3,500 hkr. Regleringshöjden
blir omkr. 1,6 m., motsvarande en vattenmassa
af 200 mill. kbm.; regleringen torde vara den
största, som för vattenkraftsändamål förekommit i
Sverige. Omgifningarna äro i allmänhet bergiga och
skogklädda.
Skagersbrunn, vatten- och luftkurort med järnkällor
i Rudskoga socken, Värmlands län, omkr. 120 m. ö. h.,
på norra stranden af sjön Skagern, vid Letälfvens
mynning, på sydsluttningen af en stor skogsplatå,
kallad Mohöjden. Närmaste järnvägsstationer äro Svartå
vid Nordvästra stambanan (19 km.) och Konsterud
vid Nora bergslags järnvägar (10 km.). Anstalten
förfogar öfver två järnkällor, Sjökällan och
Skogskällan, med en konstant temperatur af 5°
C. och med 0,041--0,037 gr. kolsyrad järnoxidul på
1,000 gr.; kraftig radioaktiv reaktion. Anstalten
är öppen juni--aug. Omkr. 400 kurgäster 1915.
Ln.
Skagersholm. Se
Laxå.
Skagershult, socken i Örebro län, Edsbergs
härad. 14,630 har. 1,485 inv. (1915). S. utgör ett
pastorat i Strängnäs stift, Edsbergs kontrakt.
Skaget, fjälltopp. Se
Slide.
Skaguls-Toste (
Skoglar T.), mäktig bonde i Svithjod,
fader till Sigrid Storråda, lefde på 900-talet.
Skagway [skä'gωei], hamnstad i Alaska, på
östra stranden af en af de innersta delarna af
Lynnkanalen. 872 inv. (1910). Därifrån går järnväg,
Pacific and arctic railway, genom White pass på
gränsen mot Canada till White horse (178 km.), med
koppargrufvor, hvarifrån färden norrut fortsattes med
ångbåt uppför Jukon till Dawson och guldfyndigheterna.
Wbg.
Skaka, ort i Djof (se d. o.).
Skaka, sjöv., hala upp på förhandsparten af ett tåg,
som är inskuret i ett block e. d., för
att dess andra part (ända) må räcka
ner i däck eller till den plats, där
tåget skall halas. Jfr
Öfverhala.
R. N.*
Skakelspatt, veter. Se
Has, sp. 42.
Kärra med fasta skaklar.
Skaklar, Skalmar, anordning å fordon för dragarens
anspänning. Skaklarna, mellan hvilka dragaren spännes,
fästas vid selens däckelgjord med en rem eller s. k.
selpinne. Förmedelst
skaklarna hålles fordonet igen, t. ex. i utförsbacke,
och då linor ej användas till selen, drages fordonet
uteslutande medelst skaklarna, såsom vanligen
sker i norra Sverige; det tvåhjuliga fordonet
balanseras äfven genom dem (se fig.). Skaklar
användas företrädesvis å enspända fordon, men
förekomma stundom äfven å tvåspända, t. ex. å
svenska arméns reglementerade bagagevagnar, i
st. f. draglinor. Skaklarna kunna vara antingen lösa
och hvar för sig aftagbara, t. ex. på fyrhjuligt
åkdon, eller hopfästa med hvarandra till en
s. k.
gaffel, t. ex. å norrlandssläden, eller ock
fastsittande å åkdonet, t. ex. å kärran (se fig.).
B. C-m.
Skakmixtur, farm. Se
Mixtura agitanda.
Skal, zool., bohuslänningens benämning på
Mytilus
edulis. Se
Mytilus.
Skala (it. scala, stege, urspr, scandla, af
lat. sca'ndere, klättra), måttstock, betecknar en
indelning, som tjänar att mäta graden af storlek
eller intensitet. Så har man längdskalor för att mäta
längder, temperaturskalor för att mäta värmegrader,
areometerskalor för att mäta vätskors specifika
vikt o. s. v. Vindens styrka uppskattas efter den
6-gradiga s. k. landskalan eller efter den 12-gradiga
Beauforts vindskala (se d. o.). En geografisk karta
är upprättad i t. ex. 1/100,000 skala, när hvarje
afstånd i verkligheten är 100,000 gånger så stort
som motsvarande afstånd på kartan. - Om löne- och
tullskalor se Arbetslön och Glidande tullskala.
- De musikaliska tonerna bilda tillsammans den
s. k. tonskalan, en stegvis ordnad följd
af toner, antingen diatoniskt, såsom c d e f g a h
(dur) och a h c d e f giss (moll), eller kromatiskt,
såsom c ciss d diss o. s. v. (uppåt) och c h b a
o. s. v. (nedåt). Den moderna durskalan (se Durskala)
är h. o. h. grundad på harmoniska
relationer, i det den består uteslutande af
tonerna i tonikans samt öfverdominantens och
underdominantens treklanger. Mollskalans förklaring
är tvistig (se Moll). Fordom, då de naturliga
harmoniska förhållandena ännu ej voro funna,
var skalan mera godtycklig och vacklande. Sålunda
var t. ex. den pytagoreiska tersen något högre än
den naturliga. Kyrkotonarterna saknade känsla för
tonalitet eller förhållande mellan tonika
