och dominanter, i det de förlade den diatoniska skalans (c d e f g a h) grundton ej endast på c (jonisk tonart), utan äfven på d (dorisk), e (frygisk), f (lydisk), g (mixolydisk) eller a (eolisk). I folkmusiken förekomma flera afvikelser i skalans bildande. Så älskar den ungersk-orientaliska mollskalan att höja kvarten en half ton, och samma tendens röjes stundom i den norska durskalan uti melodier för det folkliga instrumentet langeleik (se d. o.). Den nordiska mollskalan däremot tenderar att under vissa förhållanden sänka septiman, hvarigenom den erhåller likhet med den eoliska kyrkotonen. Den kvistiga frågan om halftonernas fixering kringgås af de äldre kinesiska och gaeliska skalorna, hvilka sakna kvart och septima. - Den enharmoniska skalan särskiljer äfven mindre intervall än halftoner, näml. sådana, som i tempererad stämning klinga unisont, men i verkligheten äro olika, t. ex. ciss-dess, diss-ess o. s. v. R. R.* A. L.* Skala, grekisk by och badort. Se Neai-Kalamai. Skálaglamm. Se Einarr Helgason Skálaglamm. Skalareometer, fys. Se Areometer. Skalbaggar, Coleoptera, zool., insektsordning, hvars viktigaste kännetecken äro: fullständig förvandling, bitande mundelar, fritt rörlig prothorax samt 2 par vingar, af hvilka de främre äro ombildade till fasta och skyddande täckvingar, under hvilka de bortre, som ensamma äro hinnaktiga flygorgan, ligga hopveckade under hvilan. - Täck-vingarna (elytra), som leda mot mesothorax, ligga under hvilan bakåtriktade, så att den enas inkant sluter sig tätt till den andras. Stundom äro täckvingarna längs de sammanslutna inkanterna (suturen) hopvuxna i de ej ovanliga fall, då flygvingar saknas. Medan täckvingarna ofta fullständigt dölja hela bakkroppen, äro de i andra fall mer eller mindre förkortade ända därhän, att de täcka blott bakkroppens rot, såsom hos kortvingarnas familj. Hos de allra minsta skalbaggarna (Trichopterygidae), liksom hos andra ytterligt små insekter, äro flygvingarna mycket smala, men försedda med breda fransar af långa hår. I sällsynta fall saknas såväl täckvingar som flygvingar fullständigt, såsom hos honor af lysmaskar. - Antennerna l. pannspröten äro af mycket växlande storlek och form. Hos somliga skalbaggar (t. ex. vattenkretsare) äro de ej längre än hufvudet, men kunna hos vissa långhorningar vara flera gånger längre än hela kroppen. Till formen kunna de vara dels piskformade eller brutna, dels raka och i senare fallet tråd- eller borstlika, pärlsnoddlika, sågtandade, kamformiga eller klubblika. - Ögonen äro vanligen blott fasettögon. Endast sällan (vissa dermestider) finns därjämte ett punktöga på pannan. Stundom är hvartdera fasettögat deladt i en öfre och en undre afdelning (vattenkretsare m. fl.). Hos en del i mörker, vare sig i grottor eller i underjordiska gångar, lefvande skalbaggar saknas ögon fullständigt. - Den ofvanifrån synliga delen af den fria, främsta mellankroppsleden (prothorax) plägar kallas halsskölden, öfriga delar af mellankroppen döljas, uppifrån sedda, af täckvingarna utom en liten del af mellanryggen, som vanligen i form af en liten 3-kantig kitinplåt, skutellen, skjuter upp mellan täckvingarnas basaldelar; dock är skutellen ej alltid tydlig. - Benens beskaffenhet växlar efter lefnadssättet: de kunna vara gång- eller springben med smärta, långsträckta leder (såsom hos jordlöparna), hoppben med tjocka lår och långa tibier på bakbenen (såsom hos jordlopporna), gräfben med starka, på yttersidan tandade tibier (såsom hos tordyflarna) eller simben med de yttre lederna mer eller mindre utplattade och ofta hårkantade. - Tarsledernas antal är högst 5 på alla benparen (pentamera); stundom 5 på de 2 främre paren, men blott 4 på det bortersta (heteromera); i andra fall äro alla tarser skenbart 4-ledade (tetramera l. cryptopentamera), beroende på, att näst sista leden är mycket liten och dold mellan de flikar, i hvilka föregående led är klufven; af liknande skäl äro i ännu andra fall tarserna skenbart 3-ledade (trimera l. cryptotetramera), fastän de i verkligheten ha 4 leder. Dock finnas äfven fall, i hvilka tarserna äro verkligt 3-ledade eller t. o. m. blott 1-ledade. Stundom saknas framtarser fullständigt (se Ateuchus sacer). - Bakkroppen är i hela sin bredd fastvuxen vid mellankroppen, utan någon insnörning dem emellan. - I sin allmänna kroppsform, som i betydande mån bestämmes af formen på täckvingarna, visa skalbaggarna stora växlingar. Medan somliga kunna vara långsträckta och nästan linjesmala, visa andra nästan rund omkrets; under det några äro nära nog skiflikt utplattade, visa andra nästan halfklotformig kullrighet. - Äfven storleken växlar mer än inom någon annan insektsordning. Till skalbaggarna höra de minsta och några af de till volymen största af alla insekter. Minst äro de till fam. Trichopterygidae hörande, af hvilka en del når en längd af blott 0,25 mm. Längst till följd af det långt utdragna, framåtriktade hornet på halsskölden är den ända till 157 mm. långa (hannen) af Dynastes Hercules (se Jättebaggar). Till volymen större äro dock Afrikas goliatbaggar (se d. o.), af hvilka Goliathus regius hanne lär vara ännu större än den i nämnda artikel omtalade G. gigantens. Störst till volymen af alla skalbaggar, och därmed förmodligen af alla insekter, är den till underfam. Prioninae (se d. o.) hörande Macrotoma heros hanne. (Om de längsta af alla insekter se Phasmidae.) - Sekundära könskaraktärer äro hos skalbaggarna vanliga, men ej alltid särdeles i ögonen fallande. Det är också ofta svårt att med skarp gräns skilja dem från de primära. De kunna afse könens uppsökande af hvarandra, såsom de hos hannar ofta större antennerna (långhorningar, Scarabceidce), de hos hannar större ögonen (lysmasken), lysförmågan hos 9 (honan) eller hos båda könen (lysmaskar); de kunna vara griporgan för honans fasthållande eller andra inrättningar för underlättande af parningen, såsom de hos hannar ofta utvidgade och stundom med sugskålar utrustade framtarslederna (jordlöpare, dykare), de hos hannar förlängda frambenen (vissa långhorningar och chrysomelider), de inom många familjer med hake i spetsen försedda framtibierna hos hannar, de hos hannar förlängda mandiblerna (ekoxfamiljen), de rafflade täckvingarna hos honor af en del dykare; de kunna också vara vapen, med hvilka rivaliserande hannar bekämpa hvarandra, såsom ekoxhannens kolossala mandibler. Till sistnämnda grupp tycks det vid ytligt betraktande nästan själfklart, att man