Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skagern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dominanter, i det de förlade den diatoniska
skalans (c d e f g a h) grundton ej endast på
c (jonisk tonart), utan äfven på d (dorisk), e
(frygisk), f (lydisk), g (mixolydisk) eller a
(eolisk). I folkmusiken förekomma flera afvikelser i
skalans bildande. Så älskar den ungersk-orientaliska
mollskalan att höja kvarten en half ton, och samma
tendens röjes stundom i den norska durskalan uti
melodier för det folkliga instrumentet langeleik (se
d. o.). Den nordiska mollskalan däremot tenderar
att under vissa förhållanden sänka septiman,
hvarigenom den erhåller likhet med den eoliska
kyrkotonen. Den kvistiga frågan om halftonernas
fixering kringgås af de äldre kinesiska och gaeliska
skalorna, hvilka sakna kvart och septima. - Den
enharmoniska skalan särskiljer äfven mindre intervall
än halftoner, näml. sådana, som i tempererad
stämning klinga unisont, men i verkligheten
äro olika, t. ex. ciss-dess, diss-ess o. s. v.
R. R.*
A. L.*
Skala, grekisk by och badort. Se Neai-Kalamai.
Skálaglamm. Se Einarr Helgason Skálaglamm.
Skalareometer, fys. Se Areometer.
Skalbaggar, Coleoptera, zool., insektsordning, hvars
viktigaste kännetecken äro: fullständig förvandling,
bitande mundelar, fritt rörlig prothorax samt
2 par vingar, af hvilka de främre äro ombildade
till fasta och skyddande täckvingar, under hvilka
de bortre, som ensamma äro hinnaktiga flygorgan,
ligga hopveckade under hvilan. - Täck-vingarna
(elytra), som leda mot mesothorax, ligga under
hvilan bakåtriktade, så att den enas inkant sluter
sig tätt till den andras. Stundom äro täckvingarna
längs de sammanslutna inkanterna (suturen) hopvuxna
i de ej ovanliga fall, då flygvingar saknas. Medan
täckvingarna ofta fullständigt dölja hela bakkroppen,
äro de i andra fall mer eller mindre förkortade ända
därhän, att de täcka blott bakkroppens rot, såsom hos
kortvingarnas familj. Hos de allra minsta skalbaggarna
(Trichopterygidae), liksom hos andra ytterligt små
insekter, äro flygvingarna mycket smala, men försedda
med breda fransar af långa hår. I sällsynta fall
saknas såväl täckvingar som flygvingar fullständigt,
såsom hos honor af lysmaskar. - Antennerna l. pannspröten
äro af mycket växlande storlek och form. Hos somliga
skalbaggar (t. ex. vattenkretsare) äro de ej längre
än hufvudet, men kunna hos vissa långhorningar vara
flera gånger längre än hela kroppen. Till formen kunna
de vara dels piskformade eller brutna, dels raka och i
senare fallet tråd- eller borstlika, pärlsnoddlika,
sågtandade, kamformiga eller klubblika. - Ögonen
äro vanligen blott fasettögon. Endast sällan
(vissa dermestider) finns därjämte ett punktöga
på pannan. Stundom är hvartdera fasettögat deladt
i en öfre och en undre afdelning (vattenkretsare
m. fl.). Hos en del i mörker, vare sig i grottor
eller i underjordiska gångar, lefvande skalbaggar
saknas ögon fullständigt. - Den ofvanifrån synliga
delen af den fria, främsta mellankroppsleden
(prothorax) plägar kallas halsskölden, öfriga delar af
mellankroppen döljas, uppifrån sedda, af täckvingarna
utom en liten del af mellanryggen, som vanligen i
form af en liten 3-kantig kitinplåt, skutellen,
skjuter upp mellan täckvingarnas basaldelar; dock är
skutellen ej alltid tydlig. - Benens beskaffenhet växlar
efter lefnadssättet: de kunna vara gång- eller
springben med smärta, långsträckta leder (såsom
hos jordlöparna), hoppben med tjocka lår och långa
tibier på bakbenen (såsom hos jordlopporna), gräfben
med starka, på yttersidan tandade tibier (såsom
hos tordyflarna) eller simben med de yttre lederna
mer eller mindre utplattade och ofta hårkantade. -
Tarsledernas antal är högst 5 på alla benparen
(pentamera); stundom 5 på de 2 främre paren, men
blott 4 på det bortersta (heteromera); i andra
fall äro alla tarser skenbart 4-ledade (tetramera
l. cryptopentamera), beroende på, att näst sista
leden är mycket liten och dold mellan de flikar, i
hvilka föregående led är klufven; af liknande skäl
äro i ännu andra fall tarserna skenbart 3-ledade
(trimera l. cryptotetramera), fastän de i verkligheten
ha 4 leder. Dock finnas äfven fall, i hvilka
tarserna äro verkligt 3-ledade eller t. o. m. blott
1-ledade. Stundom saknas framtarser fullständigt
(se Ateuchus sacer). - Bakkroppen är i hela sin bredd
fastvuxen vid mellankroppen, utan någon insnörning
dem emellan. - I sin allmänna kroppsform, som i
betydande mån bestämmes af formen på täckvingarna,
visa skalbaggarna stora växlingar. Medan somliga kunna
vara långsträckta och nästan linjesmala, visa andra
nästan rund omkrets; under det några äro nära nog
skiflikt utplattade, visa andra nästan halfklotformig
kullrighet. - Äfven storleken växlar mer än inom
någon annan insektsordning. Till skalbaggarna höra de
minsta och några af de till volymen största af alla
insekter. Minst äro de till fam. Trichopterygidae
hörande, af hvilka en del når en längd af blott
0,25 mm. Längst till följd af det långt utdragna,
framåtriktade hornet på halsskölden är den ända till
157 mm. långa (hannen) af Dynastes Hercules (se
Jättebaggar). Till volymen större äro dock Afrikas
goliatbaggar (se d. o.), af hvilka Goliathus regius
hanne lär vara ännu större än den i nämnda artikel
omtalade G. gigantens. Störst till volymen af alla
skalbaggar, och därmed förmodligen af alla insekter,
är den till underfam. Prioninae (se d. o.) hörande
Macrotoma heros hanne. (Om de längsta af alla insekter
se Phasmidae.) - Sekundära könskaraktärer
äro hos skalbaggarna vanliga, men ej alltid särdeles
i ögonen fallande. Det är också ofta svårt att med
skarp gräns skilja dem från de primära. De kunna afse
könens uppsökande af hvarandra, såsom de hos hannar ofta
större antennerna (långhorningar, Scarabceidce), de
hos hannar större ögonen (lysmasken), lysförmågan hos 9
(honan) eller hos båda könen (lysmaskar); de kunna
vara griporgan för honans fasthållande eller andra
inrättningar för underlättande af parningen, såsom
de hos hannar ofta utvidgade och stundom med sugskålar
utrustade framtarslederna (jordlöpare, dykare),
de hos hannar förlängda frambenen (vissa långhorningar
och chrysomelider), de inom många familjer med hake
i spetsen försedda framtibierna hos hannar, de hos hannar
förlängda mandiblerna (ekoxfamiljen), de rafflade
täckvingarna hos honor af en del dykare; de kunna också
vara vapen, med hvilka rivaliserande hannar bekämpa
hvarandra, såsom ekoxhannens kolossala mandibler. Till
sistnämnda grupp tycks det vid ytligt betraktande
nästan själfklart, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
