879 Skandinavism ordf. var H. N. Clausen, det omfattade en mycket stor del af Danmarks andliga krafter och verkade genom föredrag, småskrifter och samkväm för att stärka idén om Nordens enhet samt upplöstes 1856. U. Ebg. Skandinavism kallas den rörelse, som, med sitt ursprung i de tre nordiska folkens stamfrändskap, i midten af 1800-talet starkt påverkade Sveriges, Norges och Danmarks politik och sedermera under olika former sökt föra dem närmare hvarandra i kulturellt och borgerligt hänseende. Den första väckelsen kom redan på 1700-talet från de vetenskapliga och litterära kretsarna i Danmark, men det skedde under inflytande af detta århundrades världs-borgerlighet. Det agg, som så länge fjärmat de nordiska folken från hvarandra, började inom de litterära kretsarna råka i förgätenhet: de nordiska folken borde i stället känna sig som bröder. Kedan 1761 hördes en enstaka dansk stämma tala för en varaktig vänskap mellan svenskar och danskar, och Gustaf III:s bekanta besök i Köpenhamn 1787 hälsades med en artikel i tidskr. "Minerva", där det talades om, hvilken glädje enhvar skandinav måste känna öfver att se de tre folken vänskapligt vandra hand i hand. Ordet skandinav bragtes på detta sätt småningom in i språket. Ett par år senare, 1792, höll danske professorn Sneedorff i Nordiska sällskapet i London ett föredrag om vikten af "de tre nordiska rikenas förening". Skandinavisk literatur-selskab (se d. o.) bildades 1796 i Köpenhamn och utgaf under en följd af år en tidskrift, "Skandinavisk museum", som var afsedd att främja de litterära förbindelserna mellan de båda folken, men efter en tämligen kort tid upphörde att bjuda på några svenska bidrag. Från Sverige förspordes en och annan tillmöteskommando röst, t. ex. Franzéns; man började fästa uppmärksamhet vid den danska litteraturen, men det hela var ännu så länge af mycket ringa betydelse. Regeringarnas politik växlade under tiden från förbund (de väpnade neutraliteterna) till krig. Danmark angrep sålunda Sverige på Na-poleons befallning 1808, och Gustaf IV Adolf umgicks stundom med planer på Norges eller Själlands eröfring. Under sådana förhållanden var det ej att undra på, att Fredrik VI:s tronföljdsplaner i Sverige 1809 och 1810 misslyckades, och Norges lösryckande från Danmark och förening med Sverige 1814 verkade snarast i antiskandinavisk riktning. Det börjande 1800-talets litterära förbindelser blefvo betydelsefullare. Både danska och svenska skalder möttes på den fornnordiska kulturens gemensamma mark, och Tegnérs hälsning till öhlenschläger vid promotionen i Lund 1829 fick ön viss symbolisk betydelse, att söndringens tid i andens värld var förbi. Professorer och studenter vid Köpenhamns och Lunds universitet började gästa hvarandra och samfärdseln underlättades, sedan ångbåtsförbindelse med Malmö öppnats 182S 1839 gästades Köpenhamn af ett stort antal studenter från Lund, som tömde skålar för den "nordiska treenigheten"; s. å. började den entusiastiske skandinaven Fr. Barfod utgifningen af en nordisk tidskrift "Brage og Idun", och det första skandinaviska naturforskar-mötet hölls i Göteborg 1839. Det hade så godt som uteslutande varit fråga om litterära, vetenskapliga eller privata förbindelser, och att Karl Johan ej ville veta af någon politisk skandinavism, visade Wetterstedts cirkulärdepesch 1837 till de svenska beskickningarna med varningar mot hvarje försök att störa den dåvarande sakernas ordning i Nordens tre riken. Att skandinavismen med tiden fick en politisk färg, berodde på förhållanden i Danmark. Redan mot slutet af 1830-talet hade där en liberal opposition framträdt mot det rådande enväldet, och samtidigt började man intressera sig för det danska språket i Slesvig och eftersträfva en närmare anslutning af den ursprungligen danska provinsen till Danmark. De liberale uppträdde som "national-liberala" under ledning af Orla Lehmann, Karl Ploug m. fi. och fingo särskildt i tidningen "Fsedre-landet" ett organ. Men för dessa sträfvanden ansåg man sig behöfva sympatier och stöd hos de andra nordiska folken, framför allt i Sverige, och Danmarks enhet ända till floden Eider började snart framställas som en Skandinaviens gemensamma angelägenhet. Dessa sträfvanden, de liberala, liksom de "nationalliberala", möttes med sympati af den studerande ungdomen i Sverige, efter hand äfven i Norge, och studentmötena (se d. o.) blefvo ett medel att främja saken. Det blef studentskandinavismens tid. Vid ett besök af Lundastudenter i Köpenhamn 1842 höll Fr. Barfod tal för Nordens enhet och Nordens frihet, och 1843 skedde det första stora studenttåget från Köpenhamn och Lund till Uppsala under många tal: den strid, som utkämpades för danskheten i landet mellan Eider och Kongeaa, angick äfven Sverige, hette det i ett tal af Ploug i Kalmar, och han kräfde Sveriges hjälp, när det gällde. Regeringarna visade sig bekymrade; om Karl Johans afvisande hållning till en skandinavisk rörelse är redan taladt; men äfven Oskar I ställde sig i början reserverad, och ett 1844 beramadt studentmöte i Köpenhamn inställdes på hans önskan. 1845 kom dock ett studentmöte i Köpenhamn verkligen till stånd, i hvilket äfven norrmän deltogo, och entusiasmen steg till sin höjdpunkt. I Köpenhamn hade under vissa svårigheter ett Skandinavisk selskab (se d. o.) 1843 bildats, och dess ledare uppträdde nu, studenterna mottogos med hänförelse af Köpenhamns befolkning, och på en fest i Ridehuset höll Orla Lehmann ett tändande tal. Han tog till sist den samlade ungdomens heliga löfte om ''ett obrottsligt fostbrödralag" till det gemensamma fäderneslandets, det härliga Nordens, bästa, att för denna sak "sätta i pant sin mandoms ära och sin själafred". Talet föranledde ett åtal, som dock slutade med frikännande, och åtalet bidrog endast att förstärka dess intryck. Studentungdomen hade erkänt Sveriges och Norges förpliktelse att vid Danmarks sida kämpa för Slesvigs bevarande åt den skandinaviska Norden, men från Norge hördes därjämte motsägelser, och en hel litteratur af tidningsartiklar och broschyrer växte upp efter hand. Det var från denna tid, som den svenske publicisten 0. P. Sturzen-Becker under mer än två årtionden i Hälsingborg eller Köpenhamn åt skandinavismens sak egnade ett hängifvet intresse. Stunden att infria löftena från 1845 inbröt snart. Sedan Danmarks nye konung Fredrik VII, efter någon tvekan, beträffande Slesvig upptagit de danske nationalliberalernas program samt lofvat Danmark en ny författning, utbröt ett uppror i Slesvig och Holstein, som snart understöddes af det revolutionära parlamentet i Frankfurt am Main samt