Skandium 882 Preussen. Många frivilliga från Sverige och Norge strömmade till, och Fredrik VII vände sig till Oskar I med en begäran om hjälp, som fann ett lifligt understöd hos en stor del af pressen icke blott i Sverige, utan äfven i Norge. Oskar I sammandrog trupper i Skåne och lät öfverföra en del till Fyn, men ville ej skrida till krig mot Preussen eller T5ska förbundet, så framt ej rent danska landskap, Jylland eller öarna, angrepos, hvilket icke heller skedde. Han inskränkte sig till diplomatisk bemedling och bidrog först till stillestånd och sedan till fred mellan Danmark och Preussen. Danmarks och hertigdömenas ställning ordnades på konferenser i London 1850 och 1852 och likaså den danska tronföljden, den senare på ett sätt, som för framtiden tycktes utesluta den dynastiska förening mellan de tre nordiska rikena, hvarom 1848 och 1849 ett och annat försports (genom att den barnlöse Fredrik VII adopterade Oskar I). Man var därefter i Danmark sysselsatt med ordnande af de inre förhållandena, och skandinavismen lät ej mycket höra af sig under de närmaste åren. Då inträdde 1856 ett omslag. Sedan den danska helstatsförfattningen af 1855 antagits, protesterade ständerna i Holstein och funno understöd både hos tyska förbundsdagen och hos Preussen och Österrike. De växande svårigheterna kommo de nationalliberale att åter se sig om efter hjälp hos de andra nordiska rikena. I Sverige åter beslöt Oskar I, besviken i sina förväntningar på novembertraktatens resultat, att lägga om sin politik i skandinavisk riktning, och skandinavismen blef en europeisk fråga. Studentmötet i Uppsala 1856, där Ploug talade för Nordens enhet, åtminstone i framtiden under en gemensam dynasti, fick en helt politisk karaktär, och vid festen för studenterna på Drottningholm fällde Oskar I de bekanta orden, att krig mellan skandinaviska bröder hädanefter vore omöjligt, att deras svärd stode redo till gemensamt försvar. Han trädde i förbindelse med Ploug, sökte därjämte vinna de båda västmakterna för skandinavismens sak - i Frankrike verkade prins Napoleon för densamma - och mottog från dem mot slutet af året ganska välvilliga förklaringar. Broschyrer utkommo, och den europeiska pressen började bearbetas (jfr bl. a. Laller-stedt, "La Scandinavie, ses craintes, ses espéran-ces", Sturzen-Becker under pseudonymen Arnljot Gellina, "Den skandinaviska frågan", Geffroy, "Le scandinavisme et Danemark'' i' 'Revue des deux mon-des"; från motsidan C. F. Blixen-Finecke, "Skandinavismen praktisk"). Till Danmark afsändes mot slutet af 1856 i särskild beskickning amiralen Kr. A. Virgin för att verka för saken. Denne stod i liflig beröring med de danske skandinaverna, liksom med Sturzen-Becker, och det gick så långt, att Oskar I 27 mars 1857 till Fredrik VII öfversände ett förslag till en ömsesidig defensivallians, men hvad Danmark vidkom gällande endast det egentliga Danmark och Slesvig. Fredrik VII afböjde förslaget, då Holstein ej var inbegripet, och därmed föll frågan för den gången, Oskar I:s sjukdom inträdde mot slutet af 1857; under växande samförstånd mellan Frankrike och Ryssland varnade den franske utrikesministern uttryckligen mot att hänge sig åt några skandinaviska illusioner, och det nya svenska kabinettet tycktes intaga en afgjordt antiskandinavisk hållning. Men nya för- bindelser inleddes mellan Fredrik VII och Karl XV; muntligt aftal om ett försvarsförbund träffades sommaren 1863 på Skodsborg (se d. o.), men då efter Fredrik VII:s död (nov. 1863) Preussen och Österrike angrepo Danmark, visade det sig, att Sverige-Norge ej ensamt vågade draga svärdet till dess hjälp. Striden om Slesvigs ställning samt om de tyska hertigdömena afgjordes genom freden i Wien 1864; med den politiska och dynastiska skandinavismen var det slut - ett sista opraktiskt förslag till ett skandinaviskt förbund och ett familjefördrag hade inom politiska kretsar dryftats våren 1864. Utgången väckte bittra känslor icke blott hos Karl XV, utan äfven hos många varmhjärtade skandinaver. För att hålla idén vid lif bildades (1864, 1865) föreningar i Danmark (Nordisk samfund), i Sverige (Nordiska nationalföreningen) och i Norge (Skandinavisk selskab). De tre föreningarnas gemensamma organ blef den i Lund några år utgifna "Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur" (1866 -70). Viktigare ha sträfvandena blifvit att på praktiska områden närma de nordiska folken till hvarandra. En skandinavisk postförening med Danmark består sedan 1869, en myntkonvention ingicks 1873, biträdd af Norge 1875. Det första nordiska juristmötet 1872 gaf impulsen till gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete, så i fråga om växellagar, handelsregister, firma och prokura, sjölagar, köp och byte af lös egendom, äktenskaps ingående och upplösning m. m.; åtskilliga öfverensstämmande lagar ha antagits, och arbetena på dessa områden fortgå alltjämt. Samverkan har äfven på andra områden egt rum mellan olika intressegrupper inom de tre folken. Det har hållits nordiska arbetsgifvårmöten, filologmöten, lärarmöten, opolitiska studentmöten, läkarkongresser, fångvårdskongresser o. s v.; det har bildats en nordisk skepps-redarförening och utgetts nordiska tidskrifter af o] :a slag. Inom den nordiska litteraturen har f. ö. äfven under 1900-talet "skandinavismen" från olika synpunkter fortfarande behandlats i tidskriftsuppsatser och broschyrer, några bland dem åsyftande att främja en "republikansk skandinavism" - i den riktningen sökte redan 1870 dansken Fr. Bajer stifta ett "Nordisk fristatssamfund". I en broschyr 1906, "Några, tankar om skandinavismens framtid", har Ellen Key såsom nyskandinavismens mål framställt uppgiften att bli "ett led i den stora mellanfolkliga fredsrörelsen", ledande till Skandinaviens neutralisering eller till "Nordens förenade stater" under en fortgående demokratisering. Det händer t. o. m., att utlandet, äfven utanför de nordiska rikena, alltjämt egnar skandinavismen en viss uppmärksamhet. - Se J. Clausen, "Skandinavismen" (1900); "Sveriges historia intill 20:e seklet" (afd. 9, kapitlet "Skandinavismen" under Oskar I), R. Sturzen-Becker, "Oskar Patrik Sturzenbecker" (1911-12), Hj. Haralds, "Sveriges utrikespolitik 1848" (1912), S. Clason, "Skodsborgsmötet och U1-riksdalskonferensen" (i "Hist. tidskr.", 1914), K. Hallendorff, "Illusioner och verklighet. Studier öfver den skandinaviska krisen 1864" (s. å.), och J. de Coussange, "La Scandinavie. Le nationalisme scandinave" (s. å.). Ehd. 8karndium, kem., ett af L. F. Nilson 1879 upptäckt (jfr Erbium, sp. 741, och C l e v e, P. T.r