883 Skandiumoxid-Skanstygsdepå 884 sp. 437), till jordmetallerna hörande grundämne, som erhållit sict namn däraf, att det först anträffats i 3 på Skandinaviska halfön förekommande, sällsynta mineral: gadolinit, yttrotitanit (keilhauit) och euxenit. Men då skandium i dessa ingår blott i ytterst minimala mängder, räknades det en lång tid som ett af jordens allra sällsyntaste grundämnen, ända tills det 1908 lyckades engelske kemisten Crookes att medelst spektroskopet påvisa skandium i ytterligare ett tiotal mineral, hållande sällsynta jordarter. Bland dessa befanns ett, wiikit (från Impilaks i Finland, vid Ladoga), innehålla icke mindre än nära 1,2 proc. skandium eller omkr. 400 gånger så mycket som gadolinit. Redan förut hade emellertid Rowland medelst spektroskopet påvisat, att skandium förekommer t. o. m. rikligt i solen. Äfven i fixstjärnornas spektra framträda de för skandium karakteristiska linjerna vanligen mycket tydligt. Detta föranledde Eberhard att undersöka, om icke äfven på jorden skandium hade större utbredning, än man dittills antagit. Och det resultat han erhöll var högst öfverraskande. Bland 368 undersökta mineral och bergarter kunde han påvisa en mer eller mindre tydlig halt af skandium i 241, d. v. s. ungefär i 2/a af hela antalet. Han fann skandium i snart sagdt alla möjliga slags bergarter, äfven i mycket vanliga, såsom klorit- och glimmerskiffer, gnejser och graniter (40 st. graniter från olika delar af jordytan), trapp från Yästergötland, syenit, undersilurisk lerskiffer, aska och lava från Vesuvius o. s. v. Då skandium alltså ingår i nästan alla bergarter, hvaraf jordskorpan är sammansatt, kan det, hvad utbredning på jordytan och i världsrymden beträffar, ingalunda längre betraktas som något sällsynt element. Det är tvärtom, så vidt man hittills vet, blott få grundämnen, som ega lika vidsträckt utbredning. Men väl anträffas det enligt Eberhards undersökning nästan alltid blott i mycket små mängder. Till de skandium-rikaste mineralen höra tennmalm och volframit från Zinnwald och Erzgebirge, det senare med omkr. 0,2 proc. skandiumoxid. - Redan från början väckte skandium den största uppmärksamhet i den kemiska världen, emedan dess tillvaro och viktigaste egenskaper 8 år före dess upptäckande blifvit förutsagda af Mendelejev (se C l e v e, sp. 437). Skan-diums kemiska förhållanden blefvo till en början utredda af professorerna Nilsou och Cleve i Uppsala och ha under de senaste åren på Eberhards tillskyndan ytterligare studerats af R. J. Meyer i Berlin. Skandiums kemiska tecken är Se, motsvarande atomvikten 44,i. Oxiden, Sc203, bildar ett hvitt pulver och är svagare basisk än de till cer- och yttergrupperna hörande sällsynta jordarterna. Den ger färglösa salter, bland hvilka det i vatten svårlösliga natriumdubbelkarbonatet, Sc2Na8(COB)7 + 6H20, är karakteristiskt och kan användas för framställande af skandiumföreningar i rent tillstånd. K. A. V-g. Skandiumoxid, kem. Se Skandium; jfr Er-bi u m, sp. 741. Skandofenniska platån 1. Fennoskandia. Se Finland, sp. 274. Skans. 1. Befästningsk. Se Fältskans. -- 2. Skpsb. Den aktersta inre delen af ett fartyg äfvensom besättningens bostad ombord å ett handelsfartyg. Urspr. var skansen ett på vikingafartygen längst akterut befintligt halfdäck, hvarest höfdingen hade sin plats och kunde tillse styrningen. På skansen fanns "lyftingen", i hvilken höfdingen hade sin bostad (kajut). Skansen var förenad med backen (ett motsvarande halfdäck längst förut) genom breda plankgångar längs sidorna, hvilka plankgångar kallades kobryggor, sedermera gångbord. Efter krutets uppfinning placerades på skansen små kanoner, falkonetter l. haubitser. Jfr Back 2. 2. R. N.* Skansbeklädnad l. Skansklädning, skpsb., ett i Norge och Danmark brukligt namn å fartygssidans brädklädsel ofvan öfre däck; kallas i Sverige oftast brädgång (jfr d. o.) R. N.* Skansborg. Se Uddevalla skans. Skansen. 1. (Schantzen) Gammalt namn på Kastellholmen (se d. o.) i Stockholm. -- 2. Friluftsmuseum på Djurgården i Stockholm. Se därom Nordiska museet. Skansgaarden [-går-], en större gård med 12 husmansplatser nära Kongsvinger, Norge. 18 maj 1808 egde vid S. och Mobæk en sammanstötning rum mellan svenskar och norrmän. Nu fattiggård. K. V. H. Skansgast, sjöv. Se Märsgastar. Skansion. Se Skandera. Skansklädning, skpsb. Se Skansbeklädnad. Skanskorg, befästningsk., en af mjuka, sammanvridna kvistar eller böjligt ris flätad cylindrisk korg utan botten, omkr. 1 m. hög och 0,7 m. i diameter. Den används, jordfylld, vid befästningsarbeten för att stöda och bekläda branta jordsluttningar, såsom tvärvallar och embrasyrer i batterier eller inre bröstvärnssluttningar i fältskansar och särskildt vid sapparbeten, där hastig betäckning är af nöden. En skanskorg tillverkas på så sätt, att 8 st. 1,2 m. långa smäckra pålar nedslås i marken i cirkel med 0,6 m. diameter, hvarefter antingen, och helst, en af bräder tillverkad skanskorgsmall insattes mellan dem och fästes löst på 1/3 af höjden eller ock 2 hvarf af kvistar eller ris flätas kring dem invid marken och sedan skjutas upp till samma höjd, hvarefter flätningen fortsättes uppåt och öfversta hvarfvet sedan fästes väl vid hvarannan påle; därpå vändes korgen upp och ned, mallen borttages, och flätningen fullbordas åt andra hållet samt fästes på samma sätt. En särskild sorts skanskorg är den vid sapptäten begagnade liggande rullkorgen (fr. gabion farci), som göres 2,3 m. lång och 1,4 m. i tvärlinje samt fylles med ull, nöthår e. d. (jfr Sapp). L. W:son M. Skanskorgsbeklädnad, befästningsk. Se Beklädnadsarbete, sp. 1236. Skanskorgsmall. Se Skanskorg. Skanskorpral, förhandskarl bland skansgastarna. Skansmästare. Se Fortifikationen, sp. 927. Skanstyg, verktyg, som trupperna medföra för att utföra i fält förekommande jord- och träarbeten. De dels bäras af manskapet (se Burna verktyg), dels föras å stridsträngens, särskildt ingenjörtruppernas, fordon, dels bilda tillsammans med de fordon, å hvilka de packas, en särskild skanstygskolonn. Härförutom finnas vanligen äfven å vissa platser upplagda s. k. fasta skanstygsförråd (se Förråd, sp. 472). L. W:son M. Skanstygsdepå. Se Depå.