1700-talet den svenska kronans egendom. Med rätta betecknade presidenten Krister Bonde 1658 S. och F. som "två fläckar, hvilka allenast med en hop fiskare besuttne äro". Under hela 1700-talet förde båda ett tynande lif. Flygsanden förstörde deras magra åkrar, och med fisket var det ofta klent be-ställdt. 1718 uppges, att borgerskapet i S., som alltjämt var den större staden, bestod af endast 60 pers., och ett par årtionden senare var borgerska-pets antal 86, "gamla och unga". Samhället hade då ingen enda köpman och endast 5 handtverkare. Näringar voro fiske och något jordbruk, hvarjämte invånarna hade fått rätt att som skeppare segla för stapelstädernas räkning på utrikesort, utan att behöfva söka burskap i dessa städer. De bebyggda tomternas antal var 74. Vid 1800-talets midt hade folkmängden öfverskridit l,000-talet: i S. 750 (415 mantalsskrifna och 335 skattefria), i F. 274 (130 skattskrifna och 144 befriade från utgifvande af mantalspenningar). Den viktigaste källan till dessa städers medeltidshistoria är D. Schäfer, "Das buch des Ltibeckischen vogts auf Schonen" (i "Han-sische geschichtsblätter" 1887). K. E-ff. Skaparrätt, författares och konstnärers rätt till af dem producerade arbeten. Se E g a n d e-rätt 2. Skapelse, Världens skapelse, världens uppkomst genom en gudomlig viljeakt. Liksom det icke finns något enda folk, som saknar alla religiösa föreställningar, finns det icke heller något folk, som ej söker på något sätt för sig klargöra tingens första uppkomst. Många af dessa förklaringar synas för de folk, som ega uppfattning af historia, alldeles meningslösa; men ju mer det lyckas forskningen att intränga i de primitiva folkens tankevärld, desto klarare framträder ett visst sammanhang i dessa till utseendet groteska myter. Den primitives teorier återspegla hans seder och bruk. Utöfver denna sed, som med järnhård hand binder ej allenast hans yttre görande, utan hela hans föreställnings- och tankevärld, når aldrig hans spekulation. Häraf är det tydligt, att ursprungsproblemen ej lösas ensamt af någon - låt vara aldrig så primitiv - naturfilosofi, utan alltid också i samband med religionerna. Så länge man inom den religionshistoriska forskningen ansåg, att animis-men (se d. o.) var religionens ursprungsstadium, höll man det för själfklart, att de primitive hade olika andar som förklaring för uppkomsten af olika ting och företeelser. Under utvecklingens gång ordnades småningom detta otal andar till polyteisti-ska (af många gudar bestående) gudasamfund, där hvarje gud fick ett bestämdt område, som han var upphof till. Nu har man emellertid kommit till insikt om, att hos de mest primitiva folk vi känna finnas mera enhetliga förklaringsgrunder. Många sådana folk se nämligen orsaken till allt, som sker, i en enhetlig, ehuru obestämd lifsmakt, som man brukar benämna mana (se Helig, sp. 311). Men det mest öfverraskande är, att sådana lågt stående folk tro på en gud, som just haft till uppgift att skapa den för dem kända världen och att ordna de seder och bruk, hvari deras religiösa känsla ger sig uttryck. Dessa monoteistiska gudar har Söderblom betecknat med termen "frambringare". Sådana frambringare kunna ibland tänkas som djur och äro då uttryck för dessa stammars tidigaste kulturella lifsvillkor. Själfva skapelsen f ramställes i myter, som äro frånstötande och oförklarliga för den högre kulturen, men som ha sitt ursprung i det mest primitiva natursammanhang. I de högre hedniska religionerna uppträda de gudar, åt hvilka den prästerliga spekulationen anförtrott skapelsen, i denna som t. ex. handtverkare, formande allt som en krukomakare, t. ex. den egyptiske C h n u m i Elefantine, eller som en konstnär, t. ex. Ptah i Memfis. I Hermopolis fick allt tillvaro genom Thots talande. I Indien finna vi på samma gång de mest groteska myter och majestätiska skapelsehymner. Det ser ut, som om man på grund af sin ringaktning för tillvaron öfver hufvud ej den dag som är ville möda sig med att bekämpa de mest primitiva myter, huru afskyvärda de än kunna synas. I Persien ha de väldiga motsatserna i naturen skapat en bestämd dualism i religionen, som får ett klart uttryck äfven i skapelseuppfattningen. Ahura Mazda skapar det goda och Anra Mainyu det onda (se M a z d e i s m). De assyrisk-babyloni-ska ursprungsmyterna ha troligen fått bidraga till den yttre form, hvari Israel i skapelseberättelsen uttryckt sitt profetiska gudsbegrepp (se nedan). Om de nordiska folkens föreställningar om världsalltets uppkomst se Mytologi, sp. 161-162. - De primitiva folkens osammansatta myter ha hos de högre folken ersatts af stundom storslagna kosmologier. Dock bör man ej genast vara färdig att härleda de senare ur de förra. Många historiska mellanled kunna finnas, äfven om man anser, att det ytterst kan vara samma psykologiska orsak till båda. - Teorierna om världsalltets uppkomst benämnes kosmogoni och kosmologi (se d. o.). - Litt.: E. B. Tylor, "Primitive cul-ture" (3:e uppl. 1891), A. Lang, "Myth, ritual and religion" (1901), och N. Söderblom, "Gudstrons uppkomst" (1914). E. Rid. Skapelseberättelser i gamla testamentet. Förutom sin på flera ställen betygade tro på Gud som skapare af världsalltet ("himmel och jord") innehåller G. T. två berättelser om själfva skapelsen. Den äldre (l Mos. 2: 4b-25), som härrör från den äldsta Penta-teukkällan, "Jahvisten", beskrifver icke världsalltets uppkomst, utan inskränker sig till en redogörelse för människornas, växternas och djurens skapelse Den förutsätter, att jorden redan fanns, och sedan denna fuktats genom en dimma (eller ett källsprång), skapade Jahve mannen af jordens stoft och inblåste i hans näsa en fläkt af sitt lif. Därnäst skapade Jahve en lustgård med allehanda träd och satte människan däri för att bruka och bevara den, och sedan allehanda djur. Men då mannen bland djuren icke fann den "hjälp", som passade för honom, bildade Jahve af mannens refben kvinnan. Den yngre skapelseberättelsen (l Mos. 1: l-2: 4a), som härrör från Prästkodex, innehåller en utförlig beskrifning på världsalltets tillkomst. Men äfven den utgår från förutsättningen, att ett ur-ämne fanns. Detta urämne utgjordes af vatten, inneslutet i mörker, och i detta vatten låg jorden inhöljd (v. 9). Men Guds ande sväfvade (eller ruf-vade) öfver urämnet, till ett tecken, att detta icke existerade h. o. h. vid sidan af Gud. Skapelsehandlingen förmedlas emellertid icke genom Guds ande, oaktadt denna enligt G. T. eljest är den lif-