Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaparrätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
893
Skapelse
894
gifvande makten, utan allenast genom ett ord af hans
mun. Och ordningen mellan de olika skapelseakterna
och dessas innehåll äro: 1. ljuset, 2. himlafästet,
hvarigenom en del af urvattnet förlägges ofvan,
en del under fästet, 3. afskiljandet af de under
fästet liggande vattnen i bestämda rum, hvarigenom
jorden framträder som fast land, 4. växterna,
5. himlakropparna, 6. de djur, som skola lefva i
vattnet och i luften, 7. de djur, som skola lefva på
land, och sist 8. människan, man och kvinna. Dessa
8 skapelsehandlingar äro fördelade på 6 dagar,
i det att 3:e och 6:e dagen rymma hvardera 2
skapelsehandlingar. Då 7:e dagen betecknas af Guds
hvila, har det hela tänkts som fullbordadt på en
"vecka". Skapelseverket fortskrider i en noga beräknad
ordning från det lägre till det högre. I några fall
användes det lägre (jorden och vattnet) som medel för
frambringandet af det högre (växterna och djuren). Vid
frambringandet af ljuset, fästet, himlakropparna
och människan omtalas intet material. Människans
höghet framträder dels däri, att hon skapas sist som
kronan på det hela, dels däri, att Gud inleder hennes
skapelse med en uppmaning till sig själf: "Låtom
oss göra människor", till ett tecken på, att det nu
gällde danandet af en varelse, för hvilken han hade
ett särskildt intresse, dels slutligen däruti, att
människan skapades till Guds bild och anvisades att
lägga jorden under sig och göra sig till skapelsens
herre. Se närmare de nyare kommentarerna till Genesis.
E- s~e-
Dogmhist. I fråga om skapelsen anslöt sig den kristna
kyrkan från början till judendomens åskådningssätt
(Hebréerbrefvet 11: 3). I motsats såväl till de
gamla naturreligionerna som till de ur dess eget
sköte framgångna gnostiska sekterna, fasthöll denna
kyrka, att Gud var upphof till världens både materia
och form och att han själf (icke ett lägre väsen, en
demiurg) skapat världen. Äfven berättelsen om de sex
skapelsedagarnas verk betraktades som historisk. De
spekulativt anlagde alexandrin-ske kyrkofäderna
kunde dock icke förlika sig med föreställningen
om en världsskapelse i tiden. Ori-genes antog en
begynnelselös och ändlös serie af på hvarandra
följande världar. Han och hans skola tolkade också
de sex skapelsedagarnas verk allegoriskt. Sedan
inom kyrkan begreppet om födelse af evighet ur
Faderns väsen inskränkts till "logos", eller Sonen
allena, utpräglades skapelseteorien skarpare. Den
alexandrinska läran om en skapelse af evighet
förkastades af sådana kyrkofäder som en Athanasius
och en Augustinus. Dock lärde den senare, att världen
skapats icke i tiden, utan med tiden, emedan tid och
värld äro begrepp, som ömsesidigt betinga hvarandra,
och hos Gud ingen tid finnes, samt att det intet,
hvarur världen framgått, icke är det rena intet, utan
endast negationen af det oändliga. Medan i medeltidens
kyrkliga åskådningssätt den föreställningen blef
den förhärskande, att världen haft en början och
genom en gudomlig viljeakt framkallats ur intet,
bi-behöllo sig inom de från kyrkan separerade
samfunden dualistiska och emanatistiska åsikter,
och hos spekulativa tänkare och mystiker inom kyrkan
själf utvecklade sig en tolkning af skapelsebegreppet,
enligt hvilken hos Gud "vara" och "göra" äro ett och
detsamma, hvadan det att Gud gjort
allt är liktydigt med, att han är i allt och att
det "intet", hvarur världen skapats, är Guds eget
outsägliga vara, hvilket så öfverstiger hvarje
ändligt förstånd, att det för detsamma ter sig som
icke-vara (Scotus Erigena). Skolastikerna utbildade
skapelseteorien på grundvalen af den kyrkliga
traditionen och sökte blott förebygga såväl det
missförståndet, att det rena intet vore världens
substans som ock det, att med skapelsen någon
förändring försiggått hos Gud. Tomas från Aquino
tillstod, att det, att världen haft en början, icke
kan med förnuftsskäl bevisas, men måste tros. Den
äldre protestantismen bibehöll i det väsentliga
skapelseteorien sådan den i medeltidskyrkan utbildats
och formulerats äfvensom den bokstafliga tolkningen
af bibelns skapelsehistoria. Om nyare teologisk
uppfattning se nedan. A. F. Å.*
Teol. När den kristna tron talar om världens
skapelse genom Guds vilja, betyder detta icke, att
den skulle söka ge någon naturvetenskaplig förklaring
öfver tillvarons uppkomst; från denna synpunkt sedt
ligger det i skapelsetron i hvarje fall icke mera än
det negativa: omöjligheten af att på empirisk väg
nå fram till en uttömmande förklaring af tillvaron
och lifvet. Sin primära och egentliga betydelse har
skapelsebegreppet däremot i den positiva religiösa
trostanke, åt hvilken det ger uttryck, då det vill
säga, att världens och människans tillvaro har sitt
mål gifvet genom Guds vilja och därmed också sin
grund i Guds kausalitet eller bestämmelse. Denna
grundtanke bildar en oumbärlig beståndsdel i den
kristna världsåskådningen. De gammaltestamentliga
skapelseberättelserna (se ofvan) ha alltså icke
intresse för den kristna tron genom de där mötande
historisk-mytologiska drag, som äro färgade af den
dåtida världskunskapens ståndpunkt, utan därigenom,
att de ge uttryck åt den vissheten, att tillvaron har
sin grund i Guds fria skaparvilja samt att världen
är ordnad efter denna Guds viljas afsikt och ändamål.
När skapelsetron så ingår som en ovillkorlig
beståndsdel af den kristna världsåskådningen,
gäller det emellertid framför allt att beakta
det oupplös-liga samband, hvilket råder mellan
skapelsetron och den frälsningstro, som är
kristendomens centrala innehåll. Just när denna
frälsningstro framträder som universell, höjd öfver
alla gränser och med evighetsinnehåll, framstår i och
med detsamma Gud som den obetingade makten öfver hela
tillvaron, och tillvaron som absolut beroende af och
således äfven egande sin grund i Guds vilja. Därför
blir för den kristna uppfattningen af världen och
dess förhållande till Gud den nytestamentliga utsagan,
att världen är "skapad till Kristus" (Kol. 1: 16) af
större vikt än alla de gammaltestamentliga tankarna
om skapelsen.
När den kristna trosåskådningen talat om skapelsen
som en skapelse "af intet" (lat. ex nihilo] med
förkastande af den tanken, att Gud skulle bildat
världen af någon förefintlig världsmateria,
ger detta blott från en annan sida uttryck åt
tillvarons och särskildt människans obetingade
beroende af Gud. Samma ändamål tjänar betonandet af,
att skapelsen skett "genom Guds vilja", af visandet
af den föreställningen, att världen skulle framgått
ur eller "emanerat" från Gud med en naturartadt tänkt
nödvändighet. Här framträder ock skapelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
