893 Skapelse 894 gifvande makten, utan allenast genom ett ord af hans mun. Och ordningen mellan de olika skapelseakterna och dessas innehåll äro: 1. ljuset, 2. himlafästet, hvarigenom en del af urvattnet förlägges ofvan, en del under fästet, 3. afskiljandet af de under fästet liggande vattnen i bestämda rum, hvarigenom jorden framträder som fast land, 4. växterna, 5. himlakropparna, 6. de djur, som skola lefva i vattnet och i luften, 7. de djur, som skola lefva på land, och sist 8. människan, man och kvinna. Dessa 8 skapelsehandlingar äro fördelade på 6 dagar, i det att 3:e och 6:e dagen rymma hvardera 2 skapelsehandlingar. Då 7:e dagen betecknas af Guds hvila, har det hela tänkts som fullbordadt på en "vecka". Skapelseverket fortskrider i en noga beräknad ordning från det lägre till det högre. I några fall användes det lägre (jorden och vattnet) som medel för frambringandet af det högre (växterna och djuren). Vid frambringandet af ljuset, fästet, himlakropparna och människan omtalas intet material. Människans höghet framträder dels däri, att hon skapas sist som kronan på det hela, dels däri, att Gud inleder hennes skapelse med en uppmaning till sig själf: "Låtom oss göra människor", till ett tecken på, att det nu gällde danandet af en varelse, för hvilken han hade ett särskildt intresse, dels slutligen däruti, att människan skapades till Guds bild och anvisades att lägga jorden under sig och göra sig till skapelsens herre. Se närmare de nyare kommentarerna till Genesis. E- s~e- Dogmhist. I fråga om skapelsen anslöt sig den kristna kyrkan från början till judendomens åskådningssätt (Hebréerbrefvet 11: 3). I motsats såväl till de gamla naturreligionerna som till de ur dess eget sköte framgångna gnostiska sekterna, fasthöll denna kyrka, att Gud var upphof till världens både materia och form och att han själf (icke ett lägre väsen, en demiurg) skapat världen. Äfven berättelsen om de sex skapelsedagarnas verk betraktades som historisk. De spekulativt anlagde alexandrin-ske kyrkofäderna kunde dock icke förlika sig med föreställningen om en världsskapelse i tiden. Ori-genes antog en begynnelselös och ändlös serie af på hvarandra följande världar. Han och hans skola tolkade också de sex skapelsedagarnas verk allegoriskt. Sedan inom kyrkan begreppet om födelse af evighet ur Faderns väsen inskränkts till "logos", eller Sonen allena, utpräglades skapelseteorien skarpare. Den alexandrinska läran om en skapelse af evighet förkastades af sådana kyrkofäder som en Athanasius och en Augustinus. Dock lärde den senare, att världen skapats icke i tiden, utan med tiden, emedan tid och värld äro begrepp, som ömsesidigt betinga hvarandra, och hos Gud ingen tid finnes, samt att det intet, hvarur världen framgått, icke är det rena intet, utan endast negationen af det oändliga. Medan i medeltidens kyrkliga åskådningssätt den föreställningen blef den förhärskande, att världen haft en början och genom en gudomlig viljeakt framkallats ur intet, bi-behöllo sig inom de från kyrkan separerade samfunden dualistiska och emanatistiska åsikter, och hos spekulativa tänkare och mystiker inom kyrkan själf utvecklade sig en tolkning af skapelsebegreppet, enligt hvilken hos Gud "vara" och "göra" äro ett och detsamma, hvadan det att Gud gjort allt är liktydigt med, att han är i allt och att det "intet", hvarur världen skapats, är Guds eget outsägliga vara, hvilket så öfverstiger hvarje ändligt förstånd, att det för detsamma ter sig som icke-vara (Scotus Erigena). Skolastikerna utbildade skapelseteorien på grundvalen af den kyrkliga traditionen och sökte blott förebygga såväl det missförståndet, att det rena intet vore världens substans som ock det, att med skapelsen någon förändring försiggått hos Gud. Tomas från Aquino tillstod, att det, att världen haft en början, icke kan med förnuftsskäl bevisas, men måste tros. Den äldre protestantismen bibehöll i det väsentliga skapelseteorien sådan den i medeltidskyrkan utbildats och formulerats äfvensom den bokstafliga tolkningen af bibelns skapelsehistoria. Om nyare teologisk uppfattning se nedan. A. F. Å.* Teol. När den kristna tron talar om världens skapelse genom Guds vilja, betyder detta icke, att den skulle söka ge någon naturvetenskaplig förklaring öfver tillvarons uppkomst; från denna synpunkt sedt ligger det i skapelsetron i hvarje fall icke mera än det negativa: omöjligheten af att på empirisk väg nå fram till en uttömmande förklaring af tillvaron och lifvet. Sin primära och egentliga betydelse har skapelsebegreppet däremot i den positiva religiösa trostanke, åt hvilken det ger uttryck, då det vill säga, att världens och människans tillvaro har sitt mål gifvet genom Guds vilja och därmed också sin grund i Guds kausalitet eller bestämmelse. Denna grundtanke bildar en oumbärlig beståndsdel i den kristna världsåskådningen. De gammaltestamentliga skapelseberättelserna (se ofvan) ha alltså icke intresse för den kristna tron genom de där mötande historisk-mytologiska drag, som äro färgade af den dåtida världskunskapens ståndpunkt, utan därigenom, att de ge uttryck åt den vissheten, att tillvaron har sin grund i Guds fria skaparvilja samt att världen är ordnad efter denna Guds viljas afsikt och ändamål. När skapelsetron så ingår som en ovillkorlig beståndsdel af den kristna världsåskådningen, gäller det emellertid framför allt att beakta det oupplös-liga samband, hvilket råder mellan skapelsetron och den frälsningstro, som är kristendomens centrala innehåll. Just när denna frälsningstro framträder som universell, höjd öfver alla gränser och med evighetsinnehåll, framstår i och med detsamma Gud som den obetingade makten öfver hela tillvaron, och tillvaron som absolut beroende af och således äfven egande sin grund i Guds vilja. Därför blir för den kristna uppfattningen af världen och dess förhållande till Gud den nytestamentliga utsagan, att världen är "skapad till Kristus" (Kol. 1: 16) af större vikt än alla de gammaltestamentliga tankarna om skapelsen. När den kristna trosåskådningen talat om skapelsen som en skapelse "af intet" (lat. ex nihilo] med förkastande af den tanken, att Gud skulle bildat världen af någon förefintlig världsmateria, ger detta blott från en annan sida uttryck åt tillvarons och särskildt människans obetingade beroende af Gud. Samma ändamål tjänar betonandet af, att skapelsen skett "genom Guds vilja", af visandet af den föreställningen, att världen skulle framgått ur eller "emanerat" från Gud med en naturartadt tänkt nödvändighet. Här framträder ock skapelse-