Skapelsen-Skapolit trons motsättning till panteistiska världsförklaringar öfver hufvud, för hvilka dels den etiska motsatsen mellan det onda och det goda upplöses, dels personligheten förlorar sin öfvervärldsliga betydelse. - En fråga, som vållat den kristna tanken stora svårigheter, har varit den om skapelsens förhållande till tiden. I den äldre protestantiska dogmatiken möter här satsen^ att världen vore skapad vid tidens begynnelse, med tiden, men icke i tiden. Därvid är emellertid att märka, att vi visserligen kunna tänka oss en begynnelse af vårt världs- och solsystem, men att den med rums-, tids- och kausalitetskategorierna arbetande tanken aldrig kan nå fram till någon absolut begynnelse, utan endast till ett relationsförhållande. Om än därigenom skapelsetanken mister något af sin åskådlighet, så innebär dock det nämnda förhållandet på intet sätt något upplösande af skapelsetron; det visar oss blott, att skapelsens trostanke icke låter sig öfver-flyttas till metafysisk kunskap eller m. a. o., att Guds görande icke låter sig fångas af vår tankes tids- och kausalitetskategorier. Ett sidobegrepp till skapelsen är u p p e h å 1-1 e l s e n. Enligt en äldre tankegång skilde man mellan dessa så, att man lät skapelsen hänföra sig till begynnelsen och uppehållelsen till världens fortsatta tillvaro. I motsats härtill sökte Schleier-macher att återföra det ena af dessa båda begrepp på det andra: skapelsen vore detsamma som uppehållelsen, tänkt utan begynnelse, och uppehållelsen detsamma som den fortgående skapelsen (lat. crea-tio continua). I den senare dogmatiken har man emellertid i allmänhet icke följt Schleiermacher i denna tankegång, utan på ett eller annat sätt sökt häfda hvartdera begreppets egenart. Så har man mot Schleiermacher invändt, att återförandet af uppehållelsen på skapelsen hotar att låta världens relativa själfständighet gå förlorad till förmån för ett på naturartadt sätt fattadt beroende samt att ett återförande af skapelsen på uppehållelsen å andra sidan hotar att kringskära Guds suveränitet öfver världen i dess kristliga innebörd. Man har i stället sökt skilja mellan skapelse och uppehållelse så, att skapelsen i första hand riktar blicken till det hela och i andra hand till de enskilda företeelserna, medan det vid uppehållelsen förhölle sig på motsatt sätt; eller också har man låtit skapelsen ge uttryck åt den gudomliga verksamheten från kausalitetens synpunkt och uppehållelsen åt samma verksamhet från ändamålets synpunkt. (Om begreppet uppehållelse se vidare Försyn.) Af ofvanstående framgår, att en konflikt mellan kristen tro och naturvetenskap i fråga om skapelsebegreppet måste vara principiellt utesluten. När en sådan konflikt stundom gör sig förnummen, beror detta på bristande själfbesinning antingen från den kristna troskunskapens eller från de s. k. naturvetenskapliga världsförklaringarnas sida, hvilka senare i så fall lefva i den illusionen, att det med empiriskt naturvetenskapliga grunder vore möjligt att bestrida tanken på Guds kausalitet. I en sådan motsats kommer därför skapelsetron till den materialistiska eller mekaniska evolutionsteorien, men däremot gifvetvis icke t. ex. till en teleologiskt tänkt evolutionism. Litt.: Schleiermacher, "Der christliche glaube" (§§ 36-49), G. Wobbermin, "Der christliche gottesglaube in seinem verhältnis sur heutigen philosophie und naturwissenschaft" (2 uppl. 1907), F. Alin, "Studier öfver Schleiermachers uppfattning af det evangeliska skapelsebegreppet" (1909), Th. Haering, "Der christliche glaube" (1912), M. Pfannenstill, "Till frågan om kristendomens evolution" (i "Skrifter tillägnade Pehr Gustaf Eklund", 1911). G. A-n. Världens skapelse har satts som epok för tidräkningen. Bland de många årtal, till hvilka kronologerna förlagt världens skapelse, må följande upptagas. Den österländska kyrkan sätter världens skapelse till söndagen l sept. 5508 f. Kr. Denna s. k. bysantinska era var i borgerligt bruk hos grekerna sedan det trullanska mötet i Konstanti-nopel 692, af skaffades hos ryssarna 1700 och har öfvergetts äfven i Grekland. Judarna sätta världens skapelse på onsdagen (den skapelsedag, då Gud skapade sol, måne och stjärnor, l Mos. 1: 14-19) 24 sept., då de anse solen ha varit i höstdagjämningen, år 3760 f. Kr.; men deras epok är nära ett år äldre och räknas från Molad tohu ("tomhetens nymåne"), som inföll på måndagen 7 okt. 3761 f. Kr. Därifrån räkna de början af sina borgerliga år. Den af J. Scaliger uppfunna s. k. julianska perioden (se Kronologi, sp. 43) började med år 4713 f. Kr. Svenska Vet. akad:s almanackor uppgåfvo (t. o. m. 1862) år 4002 f. Kr. som det, hvilket ansågs vara året för världens skapelse. (B-d.) Skapelsen (Lie schöpfung], berömdt oratorium af F. J. Haydn (se denne, sp. 138, och F r i-murarbarnhus, sp. 1441). Skaplynne. Se Lynne. Skapolit Werner (af grek. skäpos, staf, med afseende på de långsträckta staflika kristallerna, och U'tfios, sten), miner., ett färglöst, stundom hvitt mineral, vanligen med oklara färgnyanser i grått, gult, grönt eller blått, samt med glasglans, mussligt, ojämnt eller splittrigt brott, bildande korn eller pelarformiga kristaller efter det tetragonala systemet. Eg. v. = 2,e-2,s; hårdhet 5-5,s. Skapoliten, som äfven kallas w e r n e r i t, smälter vanligen under stark kokning till en genomlysande, ej mera smältbar massa. De kalkrika arterna sönderdelas lätt af saltsyra, men de natronhaltiga trögare. Skapoliternas kemiska sammansättning är varierande, beroende på en isomorf blandning af 2 olika silikat, det ena, mejonitsilikatet, Ca4 Al6Si6025, af kalk och lerjord, det andra, marialitsilikatet, Na4 Aln Si9 024 Cl, af natron och lerjord tillika med något klornatrium. Oaktadt den kemiska olikheten äro de båda silikaten dock atomistiskt likartade, såsom framgår af ofvanstående formler. De flesta skapoliter bilda kontaktmineral i kornig kalksten; dessutom är skapolit funnen i omvandlad gabbro och pyroxengnejs samt i glimmerrika kontaktprodukter (t. ex. i Pyrenéerna). En del förekommer som vattenklara kristaller i vulkaniska eruptions-produkter och i blåsrum af eruptiva massor. Då skapoliterna bilda en isomorf serie, kan man dela dem i 3 afdelningar: 1) Me j ön i t, med 40-48 proc. kiselsyra, sönderdelas under gelébildning och förekommer i silikatblocken på Monte Somma. De lika sammansatta och i följande afdelning uppräk-