Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaparrätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skapelsen-Skapolit
trons motsättning till panteistiska världsförklaringar
öfver hufvud, för hvilka dels den etiska
motsatsen mellan det onda och det goda upplöses,
dels personligheten förlorar sin öfvervärldsliga
betydelse. - En fråga, som vållat den kristna tanken
stora svårigheter, har varit den om skapelsens
förhållande till tiden. I den äldre protestantiska
dogmatiken möter här satsen^ att världen vore
skapad vid tidens begynnelse, med tiden, men icke
i tiden. Därvid är emellertid att märka, att vi
visserligen kunna tänka oss en begynnelse af vårt
världs- och solsystem, men att den med rums-, tids-
och kausalitetskategorierna arbetande tanken aldrig
kan nå fram till någon absolut begynnelse, utan
endast till ett relationsförhållande. Om än därigenom
skapelsetanken mister något af sin åskådlighet, så
innebär dock det nämnda förhållandet på intet sätt
något upplösande af skapelsetron; det visar oss blott,
att skapelsens trostanke icke låter sig öfver-flyttas
till metafysisk kunskap eller m. a. o., att Guds
görande icke låter sig fångas af vår tankes tids-
och kausalitetskategorier.
Ett sidobegrepp till skapelsen är u p p e h å 1-1 e
l s e n. Enligt en äldre tankegång skilde man mellan
dessa så, att man lät skapelsen hänföra sig till
begynnelsen och uppehållelsen till världens fortsatta
tillvaro. I motsats härtill sökte Schleier-macher
att återföra det ena af dessa båda begrepp på det
andra: skapelsen vore detsamma som uppehållelsen,
tänkt utan begynnelse, och uppehållelsen detsamma som
den fortgående skapelsen (lat. crea-tio continua). I
den senare dogmatiken har man emellertid i allmänhet
icke följt Schleiermacher i denna tankegång, utan på
ett eller annat sätt sökt häfda hvartdera begreppets
egenart. Så har man mot Schleiermacher invändt,
att återförandet af uppehållelsen på skapelsen
hotar att låta världens relativa själfständighet
gå förlorad till förmån för ett på naturartadt
sätt fattadt beroende samt att ett återförande af
skapelsen på uppehållelsen å andra sidan hotar att
kringskära Guds suveränitet öfver världen i dess
kristliga innebörd. Man har i stället sökt skilja
mellan skapelse och uppehållelse så, att skapelsen
i första hand riktar blicken till det hela och i
andra hand till de enskilda företeelserna, medan
det vid uppehållelsen förhölle sig på motsatt sätt;
eller också har man låtit skapelsen ge uttryck
åt den gudomliga verksamheten från kausalitetens
synpunkt och uppehållelsen åt samma verksamhet från
ändamålets synpunkt. (Om begreppet uppehållelse se
vidare Försyn.)
Af ofvanstående framgår, att en konflikt
mellan kristen tro och naturvetenskap i fråga
om skapelsebegreppet måste vara principiellt
utesluten. När en sådan konflikt stundom gör sig
förnummen, beror detta på bristande själfbesinning
antingen från den kristna troskunskapens eller från
de s. k. naturvetenskapliga världsförklaringarnas
sida, hvilka senare i så fall lefva i den illusionen,
att det med empiriskt naturvetenskapliga grunder vore
möjligt att bestrida tanken på Guds kausalitet. I en
sådan motsats kommer därför skapelsetron till den
materialistiska eller mekaniska evolutionsteorien,
men däremot gifvetvis icke t. ex. till en teleologiskt
tänkt evolutionism.
Litt.: Schleiermacher, "Der christliche glaube"
(§§ 36-49), G. Wobbermin, "Der christliche
gottesglaube in seinem verhältnis sur
heutigen philosophie und naturwissenschaft"
(2 uppl. 1907), F. Alin, "Studier öfver
Schleiermachers uppfattning af det evangeliska
skapelsebegreppet" (1909), Th. Haering, "Der
christliche glaube" (1912), M. Pfannenstill,
"Till frågan om kristendomens evolution" (i
"Skrifter tillägnade Pehr Gustaf Eklund", 1911).
G. A-n.
Världens skapelse har satts som epok för
tidräkningen. Bland de många årtal, till hvilka
kronologerna förlagt världens skapelse, må följande
upptagas. Den österländska kyrkan sätter världens
skapelse till söndagen l sept. 5508 f. Kr. Denna
s. k. bysantinska era var i borgerligt bruk hos
grekerna sedan det trullanska mötet i Konstanti-nopel
692, af skaffades hos ryssarna 1700 och har öfvergetts
äfven i Grekland. Judarna sätta världens skapelse
på onsdagen (den skapelsedag, då Gud skapade sol,
måne och stjärnor, l Mos. 1: 14-19) 24 sept., då
de anse solen ha varit i höstdagjämningen, år 3760
f. Kr.; men deras epok är nära ett år äldre och
räknas från Molad tohu ("tomhetens nymåne"), som
inföll på måndagen 7 okt. 3761 f. Kr. Därifrån räkna
de början af sina borgerliga år. Den af J. Scaliger
uppfunna s. k. julianska perioden (se Kronologi,
sp. 43) började med år 4713 f. Kr. Svenska Vet. akad:s
almanackor uppgåfvo (t. o. m. 1862) år 4002 f. Kr. som
det, hvilket ansågs vara året för världens skapelse.
(B-d.)
Skapelsen (Lie schöpfung], berömdt oratorium
af F. J. Haydn (se denne, sp. 138, och F r
i-murarbarnhus, sp. 1441).
Skaplynne. Se Lynne.
Skapolit Werner (af grek. skäpos, staf, med afseende
på de långsträckta staflika kristallerna, och U’tfios,
sten), miner., ett färglöst, stundom hvitt mineral,
vanligen med oklara färgnyanser i grått, gult,
grönt eller blått, samt med glasglans, mussligt,
ojämnt eller splittrigt brott, bildande korn
eller pelarformiga kristaller efter det tetragonala
systemet. Eg. v. = 2,e-2,s; hårdhet 5-5,s. Skapoliten,
som äfven kallas w e r n e r i t, smälter vanligen
under stark kokning till en genomlysande,
ej mera smältbar massa. De kalkrika arterna
sönderdelas lätt af saltsyra, men de natronhaltiga
trögare. Skapoliternas kemiska sammansättning
är varierande, beroende på en isomorf blandning
af 2 olika silikat, det ena, mejonitsilikatet,
Ca4 Al6Si6025, af kalk och lerjord, det andra,
marialitsilikatet, Na4 Aln Si9 024 Cl, af natron
och lerjord tillika med något klornatrium. Oaktadt
den kemiska olikheten äro de båda silikaten dock
atomistiskt likartade, såsom framgår af ofvanstående
formler. De flesta skapoliter bilda kontaktmineral
i kornig kalksten; dessutom är skapolit funnen i
omvandlad gabbro och pyroxengnejs samt i glimmerrika
kontaktprodukter (t. ex. i Pyrenéerna). En del
förekommer som vattenklara kristaller i vulkaniska
eruptions-produkter och i blåsrum af eruptiva
massor. Då skapoliterna bilda en isomorf serie, kan
man dela dem i 3 afdelningar: 1) Me j ön i t, med
40-48 proc. kiselsyra, sönderdelas under gelébildning
och förekommer i silikatblocken på Monte Somma. De
lika sammansatta och i följande afdelning uppräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
