911 Skarf-Skarhult 912 från och smältvattnet rinner ned i mossan, dels silar vattnet uppifrån och ned, och när så stark köld inträffar, fryser snöytan till hård skare, och det nedsilade vattnet bildar i mossan antingen isstycken, eller, när vattenmängden är ymnigare, en sammanhängande isskorpa. Flen förekommer i Lappland ej så ofta som skare, men då den betäcker marken, hindrar den renarna så fullständigt att komma åt lafven, att de dö af svält, om de ej ha kraft att fly till fjällen eller till andra trakter, där flen ej täcker marken, såsom till Finmarkens amt i Norge eller till Finland. Skaren är mycket vanligare än flen, men endast undantagsvis så hård, att den alldeles hindrar renarna att skaffa sig föda, i synnerhet därför, att den på våren i allmänhet tinar upp af dagsmejan och under natten fryser till. - Emedan skare och flen i svenska Lappmarken spela en så viktig roll i renarnas lif, anordnades 1910-11 af Meteorologiska centralanstalten för Renbeteskommissionens räkning med understöd af statsmedel en särskild undersökning, hvaröfver H. E. Hamberg publicerat afh. "Om skare och flen i Lappland" (i Vet. akadrs årsbok 1912, hvarur ofvanstående beskrifning hufvudsakligen är hämtad). N. E-m. Skarf, zool. Se Skarfsläktet. Skarf järn. Se Järnvägsskena och Kontra s p ' n t. Skarfkilar, skogsh. Se Gistkilar. Skarfplåt, skpsb. Se N i t n i n g. Skarfribba, skpsb. Se Bordläggning, sp. 1156, och N i t n i n g. Skarfsläktet, Phalacrocorax, zool., tillhör fam. Phalacrocoracidæ (med släktets kännetecken), ordn. Ciconiiformes och fåglarnas klass. Näbben är lång med hake i spetsen. Benen äro korta, långt bakåt sittande. Alla fyra tårna förbundna med simhud; baktån lång och vänd inåt; mellantån kamlikt tandad, yttertån längre än mellantån. Vingarna äro

Storskarfven (hafstjädern l. kormoranen).

korta. Stjärten är afrundad, mycket styf. Skarfvarna äro ganska stora fåglar, som under sommaren uppehålla sig på klippor och skär nära hafskusten, men som under höst och vinter stundom företaga längre vandringar inåt landet. Deras kroppsställning är rak, och stående stödja de mot den elastiska stjärten, som därigenom kommer att tjänstgöra som ett tredje ben. På marken röra de sig endast med svårighet; äfven deras flykt är dålig. De häcka i kolonier. Sina bon, som bestå af hafstång och rispinnar, lägga de å branta klippafsatser. Äggen äro hvitaktiga, ofläckade och små i förhållande till fågelns storlek. Som skarfvarna lifnära sig af fisk, hvilken de fånga under dykning, äro de skadliga för fisket. Släktet omfattar ett stort antal arter, af hvilka flera ha mycket vidsträckt utbredningsområde. Till Sveriges fauna hör blott storskarfven, äfven kallad hafstjädern, kormoranen (da. Cormoranskarv), Ph. carbo (se fig.), som är svart med blå glans samt har en bred hvit fläck på strupen och långa nackfjädrar på hufvudet. Kroppslängden är 50--90 cm. Den är utbredd öfver Europa, Asien och Amerika; den lefver vid Sveriges både öst- och västkust allmänt om vintern. Häckande torde den numera ej finnas inom Sverige; förr häckade den i Skåne och Blekinge. Vid Norges kuster förekommer en liknande, men mindre art: topp- l. kråkskarfven, Ph. graculus; denna uppträder mycket sällsynt i Sverige. -- I Kina inöfvas en skarfart till fiskfångst. Fågeln hindras från att svälja fisken, hvilken den fångar medelst dykning, genom ett omkring halsen lagdt snöre eller metallring. L-e. Skarfs skärgård, obebodda holmar och skär ytterst ute i Stockholms skärgård, n. om Svenska högarna, tillhör Möja socken, Stockholms län. Skarfstege. Se Brandväsende, sp. 1496. Skarfven, Mälarens långa, mot Uppsala uppskjutande fjärd, som breder ut sig utanför Rosersberg och fortsattes i n. af Sigtunafjärden och i s. begränsas af Almare Stäk. Genom fjärden går gränsen mellan Stockholms och Uppsala län. Skarfymp, trädg. Se Ympning. Skarfyxa. Se Yxa. Ska'rga, P i o t r, polsk predikant, f. 1536, d. 1612, blef skolföreståndare i Warschau, prästvigdes 1563 och inträdde 1568 i jesuitorden. 1578 utnämndes han till rektor vid akademien i Vilna och blef så ryktbar för sin andliga vältalighet ("den polske Chrysostomos"), att Sigismund Vasa utnämnde honom till sin hofpredikant 1588. Hans predikningar ha både litterärt och historiskt värde, enär de beröra alla dåtida tilldragelser af politisk vikt. Han var varm anhängare af den kyrkliga unionen och förmådde på en synod i Brest furst Ostrozskij att öfvergå till densamma. Bland hans teologiska, polemiska och historiska skrifter intas främsta rummet af hans vältaliga, patriotiskt glödande riksdagspredikningar, Kazania sejmowe (tr. 1610; 14:e uppl. 1903). Biogr, af M. Dzieduszycki (1850-51). A-d J. Skarhult. 1. Socken i Malmöhus län, Frosta härad. 2,246 har. 601 inv. (1915). Annex till Östra Strö, Lunds stift. Frosta kontrakt. 2. Gods i ofvannämnda socken, med hufvudgården, bebyggd med en af de ståtligaste och i det yttre bäst bevarade af 1500-talets skånska borgar, belägen på slätten omkr. 12 km. n. ö. om Lund invid den lilla Bråån och helt nära stationen S. på Ystad--Eslöfs järnväg. Godset består af