921 Skatt 922 lingar och unga dufvor äro utsatta för dess angrepp. Den nytta den å andra sidan gör genom utrotandet af en del för kulturväxterna skadliga insekter kan ej uppväga den skada den anstiftar. Boet, som är försedt med tak, lägger skatan i toppen och stundom inne i kronan af höga träd. Äggen, 5-6 till antalot, äro blekt grönaktiga, tätt beströdda med grönbruna fläckar. L-e. Skatt, finansv., sådant bidrag till ett samhälle, som ålagts dess medlemmar och ej utgör ersättning för någon särskild prestation. Sistnämnda bestämning anger skillnaden mellan skatter i egentlig mening och afgifter (ty. gebühren), hvilka senare utgöras af bidrag, som af enskilda eller grupper af enskilda lämnas som speciell ersättning för af statens eller andra offentliga organ i ifrågavarande personers intresse utförda tjänster. Statens myndighet att pålägga skatt grundar sig på dess finanshöghet (se Höghetsrättigheter), som innebär befogenhet att tvångsvis uttaga delar af enskild förmögenhet för offentliga ändamål. Äfven andra offentliga samhällen än staten (framför allt kommuner) kunna utöfva beskattning. Befogenheten därtill grundar sig också här på en förhandenvarande -- ehuru härledd -- tvångsmakt. Att till skattens natur hör, att den ges utan individualiserad motprestation från det allmännas sida, är en grundsats, som först i senare tid erkänts. Under primitivare förhållanden, då känslan för statens väsen och ändamål ännu icke inträngt så djupt i folkmedvetandet, förmådde de skattdragande blott uppfatta skatten som ett ondt, en tunga för den enskilda hushållningen. Det var då naturligt, att äfven för den vetenskapliga uppfattningen skatten framstod som ett offer, hvilket för sitt rättfärdigande i ersättning kräfde en bestämd, påtaglig förmån. Ännu Montesquieu och Voltaire lärde, att skatten från den enskildes sida vore att betrakta som öfverlämnandet af en del af förmögenheten för rättigheten att i fred njuta återstoden. Denna s. k. ekvivalensteori, hvilken sammanhänger med dåtidens mekaniska statsuppfattning, är numera öfvervunnen så till vida, att man erkänner, att rättigheter och skyldigheter här icke kunna stå i något direkt uppskattbart förhållande till hvarandra. Den nutida s. k. organiska statsteorien framställer staten som bärare af de gemensamma intressena och som den där för förverkligandet af sitt ändamål kräfver allas underkastelse under den gemensamma viljan. Den för kulturutvecklingen nödvändiga staten fordrar för att fylla sin uppgift, att alla dess medlemmar efter förmåga lämna sitt bidrag därtill. Måttstocken för skattskyldigheten ligger allenast i de historiskt erkända gränserna för statsverksamheten. På samma sätt härledes det inre berättigandet för andra under staten sorterande samhällen att pålägga skatt. Med penninghushållningens (se d. o.) framträngande liksom ock den starkare statliga centralisationen ha möjligheter beredts för ett verksammare utbyggande af skatteväsendet. Äfven rättsordningens utbildning har härvid medverkat. Det kan sägas, att först med genomförandet af principen om allas likhet inför lagen kan den önskvärda allmänneligheten i beskattningen närma sig sitt förverkligande. Utvecklingen på hithörande område karakteriseras å ena sidan af skatternas framträngande som den viktigaste inkomstkällan ej blott för staten, utan äfven för andra offentliga samhällen, å andra sidan af sträfvandet att vid skatternas afvägande taga största möjliga hänsyn till inkomstens och förmögenhetens verkliga fördelning och de beskattades verkliga prestationsförmåga. Skattekällan, eller det, hvarur medel till skattens erläggande hämtas, kan ej vara något annat än medborgarnas förmögenhet eller inkomst. Från skattekällan har man att noga skilja måttstocken för skattskyldighetens fördelning, hvartill visserligen förmögenheten eller inkomsten, men äfven andra förhållanden (t. ex. de enskildes förbrukning i allmänhet eller af vissa varor) kunna användas. Sålunda föreligger ingen nödvändighet, att en skatt, som är fördelad efter medborgarnas förmögenhet som måttstock (se Förmögenhetsskatt), äfven måste bestridas ur förmögenheten, utan skattekällan för sådan skatt är i regel inkomsten. Skatter äro antingen skatter i inskränkt bemärkelse (som bestå af en viss summa pengar eller en viss mängd varor) eller besvär (som bestå i fullgörande af visst arbete). Numera ha dock de senare till största delen ersatts med skatter i inskränkt bemärkelse och erläggas i pengar. Skatter äro vidare direkta eller indirekta. I såväl praxis som teori användas dessa termer i mycket skiftande bemärkelser. I teorien mest brukligt är att med direkta skatter beteckna sådana, som äro afsedda att bäras af dem, som i första hand erlägga skatten, och med indirekta skatter sådana, som äro afsedda att drabba andra än dem, som erlägga skatten. Med hänsyn till skatter af det senare slaget är lagstiftarens afsikt, att de skola öfvervältras från de personer, som i första hand erlägga dem, på dem, som skola definitivt bära dem, t. ex. brännvinstillverkningsskatten från tillverkaren på konsumenterna. Ofta händer dock, att denna afsikt icke alls eller åtminstone ej helt och hållet vinnes, liksom det å andra sidan kan inträffa, att direkta skatter mot lagstiftarens afsikt öfvervältras på andra. Frågan om skatters öfvervältring är dock ännu föga utredd. De vanligaste slagen af direkta skatter äro förmögenhetsskatter (i formell bem.), inkomstskatter, skatter på afkastningen af förvärfskällor (ty. ertragssteuern, näringsskatter), skatter på enstaka förvärfsaftal (stämpelskatter), arfsskatter och direkta konsumtionsskatter. De indirekta skatterna äro till allra största delen konsumtionsskatter; dock finnas äfven andra slag, t. ex. då arrendator är skyldig erlägga grundskatten för den arrenderade fastigheten eller då en skuldsatt person måste erlägga skatt för hela sin inkomst, utan rätt till afdrag för skulderna, under det att hans fordringsegare äro fria från skatt för de räntor de uppbära, i hvilka båda fall meningen är, att skatten skall öfvervältras på jordegaren och fordringsegarna. -- I fråga om ordnandet af ett lands skatteväsen äro meningarna mycket delade, liksom ock olika länder förete mycket stora skiljaktigheter i detta hänseende. Vid reformer af beskattningen, hvars förnämsta syfte är att skaffa stat och kommun inkomster, bör vederbörlig hänsyn tagas till såväl bestående skattelagstiftning som ock till politiska, sociala och ekonomiska förhållanden. I nära samband med fordran på rättvis beskattning står den fordran, att de skattskyldige böra få minsta möjliga tillfälle att undandraga sig skatt. Skatterna skola vara sådana, att de träffa dem, som de äro afsedda