att träffa, så att öfvervältring icke eger rum, där sådan icke är åsyftad, och icke förhindras, där den är åsyftad. Det allmännas inkomst af beskattningen bör vara jämn och ej förete större växlingar från det ena året till det andra, enär detta senare förhållande lätteligen har till följd, att de rikliga inkomsterna förleda till onödiga utgifter, så att den under de mindre goda åren uppstående bristen måste täckas genom skuldsättning. Skatteväsendet bör vidare vara så inrättadt, att skatteinkomsterna stiga i samma mån, som en normal stegring försiggår i det allmännas behof, och att skatterna ega tillbörlig elasticitet, så att inkomsterna af dem, i händelse af behof, kunna utan stora olägenheter ökas eller minskas. Skatter, som menligt inverka på näringslifvet, böra så mycket som möjligt undvikas, och i allmänhet bör beskattningen vara förenad med så ringa obehag för de skattdragande som möjligt, särskildt med hänsyn till skatteuppbörden. I samband därmed står den fordran, att kostnaderna för skatteuppbörden böra vara relativt ringa. Slutligen bör beskattningen så mycket som möjligt skona nationalkapitalet. Ofvannämnda fordringar kunna ej uppfyllas af ett skatteväsen, som är grundadt på en enda skatteart, vare sig denna är fysiokraternas grundskatt eller den af vissa moderna författare förordade allmänna inkomstskatten eller någon annan. Ty hvarje särskild skatteart kan uppfylla endast några af dessa fordringar. Konsumtionsskatterna äro i allmänhet mycket inbringande, deras uppbörd är föga betungande för de skattskyldige, och inkomsten af dem tillväxer med folkmängden och välståndet. Däremot orsaka de stora uppbördskostnader, äro lätta att undandraga sig och orättvisa mot de mindre bemedlade, hvarjämte beräknad öfvervältring icke alltid inträder. Dessutom förete dessa skatter alltför stora växlingar, sakna tillbörlig elasticitet och kunna inverka hämmande på näringarna. Inkomstskatten och förmögenhetsskatten (i formell bem.) ega följande goda sidor: de äro de jämförelsevis rättvisaste, ge tämligen jämna inkomster, ega ganska stor elasticitet, stiga i regel i samma mån, som folkmängd och välstånd ökas, inverka icke menligt på näringarna och äro förenade med ringa uppbördskostnader. Däremot, då det ofta är svårt att utröna inkomster och förmögenhet, särskildt i fråga om de mera bemedlade bland de skattskyldige (en svårighet, som man i senare tid sökt afhjälpa eller åtminstone förminska genom införande af allmän deklarationsplikt), medföra dessa skatter den olägenheten, att i synnerhet de mer bemedlade kunna undandraga sig beskattning. Dessutom blir uppbörden, om skatten, såsom vanligt är, erlägges på en gång eller i ett fåtal poster, betungande särskildt för de mindre bemedlade. Näringsskatter ge föga växlande inkomster och kunna delvis endast med svårighet undanhållas af de skattskyldige, men äro orättvisa bl. a. därför, att de ej taga hänsyn till de skattdragandes skulder, några bland dem äfven därför, att de mot lagstiftarens afsikt kunna öfvervältras på andra, hvarjämte de sakna tillräcklig elasticitet och delvis äro förenade med ganska stora kostnader. Öfriga skattearter äro af ännu ensidigare verkningar i förevarande afseende. -- På grund af detta förhållande är den vanliga åsikten, att enda sättet för åstadkommande af ett godt skatteväsen är att sammansätta detsamma af ett flertal skattearter och vid bestämmande af den ställning, som hvarje särskild skatteart bör få i ett särskildt lands skatteväsen, taga hänsyn dels till ofvan anförda fordringar, dels till de olika skattearternas natur. Angående kommunalskatter se Kommunalbeskattning. Se f. ö. Beskattning, Beskattningsrätt, Förmögenhetsskatt, Inkomstskatt, Konsumtionsskatt, Krigskonjunkturskatt (Suppl.), Kvotitetsskatt, Repartitionsskatt, Saltskatt, Stämpelafgift och Yrkesskatt. D. D. (K. Å-k.) Skatte, Skattejord, kam., skattskyldig jord i egentlig mening, till skillnad från frälse och krono. Jfr Jordnatur och Kronoskatte. Skattebevillningsrätt kallas en politisk frihetsrättighet, som består däri, att nya skatter ej få påläggas, utan att samtycke därtill ges af skattebetalarna eller å deras vägnar. Enligt Locke (se d. o.) var denna rätt en ovillkorlig följd af egendomsrätten, hvilken han betraktade som en oförytterlig, till statslifvet från naturtillståndet (se d. o. och N a-turrätt, sp. 600-6U1) öfvergången rättighet, och det var härmed, som sedermera de nordamerikanska kolonierna rättfärdigade sin resning mot England (se Nord-Amerikas förenta stater, sp. 1215). Kolonierna själfva beskattade emellertid folklager inom sig, som ej hade del i deras skattebeviljande församlingar, och den yttersta konsekvensen af Lockes teori skulle vara, att all skattebetalning måste bero af individuellt samtycke. Staten har emellertid äfven andra ändamål än tillgodoseende af de vid hvar tidpunkt lefvande individernas fördel; och som dessa ändamål kunna kräfva statsinkomster, är skattepå-läggningen en statsangelägenhet, som ej kan göras beroende af individuellt godtycke. Skattebevillnings-rätten är därför ej ovillkorlig, och det har också funnits stater, i hvilka den ej existerat. Detta öppnar dock dörren till folkets betungande med oberättigade skatter, och för alla frihetsälskande och af själfstyrelse (se d. o.) mäktiga folk har det därför varit en hufvuduppgift att skaffa sig själf-beskattningsrätt, nämligen i den mening, att skattepålägg göras beroende af folkliga myndigheters (ej hvarje individs) samtycke. I de äldsta på själfstyrelse grundade staterna: forntidens stadsrepubliker, spelade skattefrågan ej så stor roll, då dels statsinkomster i stor utsträckning erhöllos från statsegendom, dels statsförvaltningen, såsom grundad på personliga prestationer, kräfde ringa statsutgifter. Då skatt behöfde påläggas medborgaren, tillkom emellertid i Rom beslutanderätten senaten (regeringen), i det demokratiska Aten åter fo^kför-samlingen, men de attiske bundsförvanterna och de romerska provinserna beskattades hänsynslöst af sina atenska och romerska behärskare. Under den romerska kejsartiden fick kejsaren oinskränkt beskattningsrätt, hvilket ledde till ett betungande skattetryck. Hos germanerna ansågos ursprungligen blott personliga prestationer, ej skattebetalning anstå de frie, men ekonomiska bidrag till härväsendet och frivilliga sammanskott förekommo dock och öfvergingo med tiden till stående skatter. Den nämnda uppfattningen ledde då till, att adeln vid den gamla folkfrihetens undergång