egendomliga bilden af en stad, som anlägges på en förut i det närmaste obebyggd mark och som får sina privilegier, förrän ännu någon byggnad i den nya staden blifvit uppförd. S. fortfor länge att vara en del af landskommunen. Först 1879 fick det egen jurisdiktion, 1881 blef det egen kommun, 1892 erhöll det stapelstadsrätt och, såsom ofvan nämnts, blef det 1913 egen kyrkoförsamling. C. Ö. Skellefteå landskommun, socken i Västerbottens län, Skellefteå tingslag. 137,925 har (fr. o. m. 1 jan. 1917). 18,970 inv. (1 jan. 1916). S. bildar tills. med Bureå kommun (31,500 har; 4,692 inv.) Skellefteå landsförsamling, som utgör ett pastorat i Luleå stift, Västerbottens norra

Skellefteå landsförsamlings kyrka.

kontrakt. Församlingens vackra kyrka (nyrestaurerad 1914--16) är den största i Norrland. Vid slutet af 1912 omfattade Skellefteå församling 170,137 har med 24,683 inv., hvaraf staden S. 190 har med 1,586 inv. 1 maj 1913 afskildes staden till egen församling och pastorat, hvarvid återstoden af församlingen blef S. landsförsamling. 1 jan. 1914 afskildes därefter Bureå till egen kommun och jordebokssocken samt skall framdeles äfven bli egen församling och eget pastorat. S. landskommun har sedan minskats genom inkorporering i staden af vissa områden 1 jan. 1916 och 1 jan. 1917. Framdeles skall ytterligare från S. utbrytas ett område för att under namn af Kågedalens församling utgöra eget pastorat. Skellefteå tingslag, i Västerbottens län, ingår i Västerbottens norra domsaga och Skellefteå fögderi samt omfattar socknarna Skellefteå landskommun, Bureå, Byske (som omfattar församlingarna Byske och Fällfors), Jörn. 4,584 kvkm. (fr. o. m. 1 jan. 1917). 38,425 inv. (1 jan. 1916). Se Skellefteå landskommun. Skellefte älf, flod i Norrland, uppstår i närheten af riksgränsen ur fjällsjön Ikisjaure (747 m. ö. h.), hvars aflopp, Sildutjokk, omkr. 35 km. långt, strömmar i sydöstlig riktning till Sädvajaure, som upptar äfven en sydligare källflod, Rånekjokk, från Nasafjäll och Godejaure (686 m. ö. h.) och som, med en bredd af endast 2--3 km., slingrar sig omkr. 25 km. mellan löfklädda stränder, öfver hvilka dock snöfjällen skymta på afstånd. Från Sädvajaure har vattendraget att passera ett par sjöliknande utvidgningar, mellan hvilka Ringselforsen (se d. o.) brusar fram i en trång klyfta, innan det når Hornavan (244 kvkm., 425 m. ö. h.), som norrifrån upptar äfven afloppet från den betydande Rebnisjaure (502 m.) och ofvanför denna liggande vatten (Barturtejaure m. fl.). Hornavan (se d. o.) omramas af skog, på norra strandsluttningen furuskog, på den södra björkskog, som i förening med de ej få öarna i bäckenets södra del, öfversta partierna af en där framstrykande rullstensås, de många bukterna och vikarna erinrar om Mälarstranden. Öfver sjöns närmaste omgifning höja sig dock fjäll, som äfven under sommaren behålla sin hvita skrud. Från Galtispuouda (800 m.), nära sjöns östra ända, har man präktig utsikt öfver en mängd sjöar, som med sina många holmar ligga kringströdda bland bergen, och öfver dem en rad af snöfjäll i v. och n. v., ibland dem Raska, Sulitälma och Stora Saolo. Ett par breda sund i närheten af Arjepluogs kyrka förenar Hornavan med den 5 m. lägre Uddjaure (221,5 kvkm.), som med en längd af 28 km. och en bredd af 10 km. samt en myckenhet holmar afviker från den vanliga långsträckta fjällsjötypen. Genom ett långt sund med strid ström afflyter Uddjaure i Storavan (201 kvkm., 418 m. ö. h.), som på bredaste stället har 15 km. mellan stränderna och en längd från n. v. till s. ö. af 35 km. Från Löfmokk vid Hornavans västra ända till Avaviken vid Storavans östligaste punkt bilda de nu nämnda sjöarna en 140 km. lång farled, som således sträcker sig öfver mer än 1/3 af landets bredd från norska gränsen till Bottenhafvet. Visserligen är trafiken på denna sjöled ej utan sina besvärligheter, ty det går en stark ström mellan sjöarna, så att t. o. m. en ångbåt har möda att arbeta sig fram från Storavan till Uddjaure, hvarjämte Hornavan lätt uppröres af vinden och vid nordvästlig storm blir fruktansvärd, men icke desto mindre är denna farled nu trafikerad af flera ångbåtar. Från Storavans sydvästra vik går älfven genom Naustajaure och bildar därefter gräns mellan Norrbottens och Västerbottens län (Arvidsjaurs och Malå socknar), tills den på 246 m. höjd går öfver gränsen till Västerbottens län. Genom ödsliga, delvis uthuggna skogstrakter med ringa odling forsar älfven vidare genom Norsjö och Skellefte socknar. Fr. h. upptar den sitt största tillflöde, Malån, som har sina källor på omkr. 400 m. höjd i Sorsele socken s. om Naustajaure, rinner parallellt med S. till det natursköna Malåträsk, får -- efter föreningen med Skeppträskån från Skeppträsk och Mensträskets aflopp, båda från n., samt ett aflopp från Holmträsk, Gisträsk, Kvammaren och Norsjön söderifrån -- östlig riktning och förenar sig med S. efter ett lopp af omkr. 105 km. Efter föreningen förändras S:s omgifningar. Älfdalen vidgas och lämnar utrymme för odlingsbar mark, människoboningar höra ej längre till sällsyntheterna vid älfstranden. Älfvens dittills forsande lopp blir lugnare, sedan den vid Finnforsen störtat sig utför ett nästan lodrätt, 15 m. högt fall (se Krångforsen) och 8 km. längre ned rusat utför den mindre våldsamma Krångforsen. Ej blott dalen, utan ock själfva älfven vidgar sig och blir segelbar, redan flera km. ofvanför Skellefte stad. Större fartyg måste dock stanna i Ursviken, i hvilken älfven slutar sitt lopp. Flodens hela längd