947 Skelligs-Skelton 948 är omkr. 330 km., dess vattenområde beräknas till 11,880 kvkm. och dess afrinnande vattenmängd till 175-220 kbm. per sek. De många forsarna och fallen - utom de nämnda nedersta: Bastuselsforsen (öfver 7,000 hkr), Storvidselforsen, Grytforsen, Sandforsen (öfver 11,000 hkr), Grubbfallet, Tre-holmsforsen (öfver 7,000 hkr), Granbergsforsen, Vargforsen (öfver 11,000 hkr) och Kusforsen - omöjliggöra flodfart utom i älfvens allra nedersta lopp och på de stora sjöarna, men älfven har stor betydelse för flottningen, som årligen uppgår till närmare 3 mill. stockar 1. 12-13 mill. kbf., och skulle reglerad högst väsentligt öka landets vattenkraftstillgång. Wbg. Skelligs [skäliga], The, grupp af tre klippöar, G r e a t och Little Skellig samt L e m o n rock, 11 km. v. om Bolus head och 16 km. s. v. om ön Valentia i irländska grefsk. Kerry. På Great Skellig, 216 m. hög, 18 har, 6 inv., ligga ruiner af ett kloster, till hvilket pilgrimer förr färdades. På densamma står ett 14 m. högt fyrtorn med fast, hvitt sken, 53 m. öfver högvatten, öarna äro omsvärmade af sjöfågel. Skelning, lat. straWsmus, oftalm. Då ögon-axlarna vid blick i fjärran ej äro fullt parallella eller vid syn på nära håll ej samtidigt kunna fästas på ett föremål, skelar människan. Detta beror antingen därpå, att en svulst trycker ögat ur dess rätta läge i ögonhålan, i hvilket fall ögats rörelser äro i mer eller mindre grad hämmade, eller ock därpå, att en eller flera af de yttre ögonmusklerna träffats af förlamning, hvarigenom ögats rörelseförmåga åt de förlamade musklernas sida blir hämmad, eller ock slutligen - hvilket är det vanligaste - därpå, att någon ögonmuskel har en relativ eller absolut öfvervikt, under det dess antagonist är relativt svagare. Är den muskel, som skall rulla ögat inåt, den starkare eller förkortade, uppkommer inåtskelande, i motsatt fall utåtskelande. Inåtskelandet är vanligare, beror i de allra flesta fall af öfversynthet, hypermetropi, och uppträder ej sällan, om det ena ögat, till följd af någon öfvergående sjukdom, för en tid blir uteslutet från det gemensamma, binokulära seendet. Den ena ögonaxeln skjutes förbi den andra inåt, men ögonens ställning till hvarandra är densamma, lika felaktig, åt hvilket håll än patienten vänder dem för att se. I detta fall ser den skelögde icke dubbelt. Den oriktiga bilden undertryckes. Vid skelandets början kan dock ögonaxlarnas ställning vid syn i fjärran vara riktig, men då de gemensamt skola fixera ett närbeläget föremål, framträder skelandet. Detta kallas ett intermittent skelande. Ej sällan skelar patienten ibland med det ena, ibland med det andra ögat (aldrig med båda på en gång), och detta kallas alternerande skelande. Hos närsynta, som ej använda korrigerande glas, uppträder i regel utåtskelande. Dessa måste närma föremålen så mycket, att de inre ögonmusklerna ej stå ut med den ihållande ansträngningen, det ena ögat vacklar och ställer sig slutligen i skelande ställning utåt. Slutligen blir denna ställning den vanliga. Dubbelbilder finnas i detta fall i regel, dock kan patienten slutligen lära sig att bortse från den oriktiga bilden. Öm närsyntheten är af väsentligt olika grad på båda ögonen, så kan det inträffa, att en patient begagnar det mest närsynta att se med på nära håll, det andra för syn i fjärran, och i båda fallen devierar utåt det öga, som ej för tillfället begagnas. Vid det skelande, som beror på förlamning, det paralytiska eller oegentliga skelandet, finnas alltid dubbelbilder, och de äro mycket besvärande. Går ej förlamningen tillbaka, hvilket den dock ofta gör. synnerligen då den yttre muskeln är den ensamt angripna, rullar den kraftiga antagonisten ögat öfver åt sin sida, och ett verkligt permanent inåtskelande kan till sist följa, hvarvid dubbelbilderna småningom försvinna. Det paralytiska skelandet behandlas med invärtes medel, med elektricitet o. d. Operation kan eller bör ej göras, förr än verkligt skelande uppstått. Det egentliga skelandet kan någon gång hjälpas med glasögon, som korrigera öfversyntheten, resp. närsyntheten. Det kan vid låga grader palliativt hjälpas med prismor, som vändas så, att de jämka ihop bilderna, oaktadt ögonaxlarna kvarbli i den oriktiga ställningen. Någon gång gör en kombination af båda önskad verkan. Eljest måste man operera, och denna operation bör göras snart, emedan det felaktiga ögat, som ej begagnas, alltjämt mister i synkraft. Dock beror i många fall skelandet just på, att synen är dålig på det ena ögat. Bilden från detta, oredig som den är, skadar den goda bilden från det friska ögat, och instinktmässigt aflägsnas den därför därigenom, att skelande inledes. Patienterna se hellre med det goda ögat ensamt än med båda. I sådana fall kan det hända, att man gör patienterna en tvifvelaktig tjänst genom att återbringa skel-ögat i normal ställning. Operationen är numera så säker, att man före eller omedelbart efter densamma kan nästan matematiskt bestämma effekten och, om den skulle visa sig för stor eller för liten, genast rätta hvad som brister. Det är f. ö. en alldeles ofarlig åtgärd, för en van hand tämligen lätt att utföra. Dock kunna, i synnerhet vid höggradiga skelanden, både bestämmandet om hvad som bör göras och utförandet vara pröfvande nog. Jfr Dip löp i. Rsr.* Skelpinnar, text. Se Lass. Skelsprötor, text. Se Lass. Skelton [ske'ltn], John, engelsk skald, f. omkr. 1460 i Norfolk, d. 1529 i Westminster, studerade i Cambridge, blef 1489 poéta lau-reatus i Oxford, var lärare för hertig Henrik af York (sedermera konung Henrik VIII), inträdde 1498 i det andliga ståndet och till-bragte långa tider vid hofvet, där han skattades högt på grund af sitt skaldskap och sin lärdom i klassiska språk och engelsk litteratur, men också fann många fiender genom sina satirer. S. blef 1507 kyrkoherde i Diss (Norfolk), hvilken syssla han, åtminstone nominellt, innehade vid sin död. I Westminster hade