Skeppsredarföreningen, Nordiska. Se Nordiska skeppsredarföreningen. Skeppsregister, en under offentlig kontroll förd beskrifvande förteckning öfver fartyg. Med registret kan af ses olika ändamål, och till följd däraf kan däråt ges olika innehåll. Dess närmaste uppgift är att möjliggöra administrativ kontroll öfver sjöfarten. Viktigast i sådant hänseende är registrets betydelse af grundval för rätten att föra den nationella flaggan; registret bör därför innehålla alla de upplysningar, som i sådant afseende äro af betydelse Till bestyrkande af nationaliteten förses det registrerade fartyget vanligen med ett utdrag af registret. Men äfven i privaträttsligt afseende kan registret erhålla betydelse. Sålunda lämnar det utväg att pantsätta fartyg utan fartygets öfverlämnande till handpant - hypotisering -, i det att den publikation af pantsättningen, som till tredje mans säkerhet är nödvändig, sker genom antecknande i registret. Äfven eljest kan registret tjäna att, såsom handelsregistret, med bindande verkan meddela sådana uppgifter ang. fartygets förhållanden, hvilka kunna inverka på tredje mans rätt. Det svenska fartygsregistret ordnades genom förordn. 27 nov. 1891 i sammanhang med nya Sjölagens införande. Dess syfte var rent administrativt, väsentligen att utgöra ett tillförlitligt underlag för det s. k. nationalitetscertifikatet (se Certifikat). Men genom senare lagstiftning har det erhållit jämväl civilrättslig betydelse. Det föres af Kommerskollegium. Alla för handelssjöfart eller resandes fortskaffande afsedda fartyg, hvilka ega en dräktighet af 20 ton eller däröfver, skola upptagas i registret med de uppgifter, som anses nödiga för att fastställa fartygets identitet. Men därutöfver skall ingå upplysning om eganderätten till fartyget och förändringar i denna. På grundval af registrets innehåll i denna del har fartygshypoteket kunnat komma till användning. Det regleras genom lagen 10 maj 1910 om inteckning i fartyg. I det hela är institutet en trogen efterbildning af fastighetsinteckningen. Inteckningarna ingå dock ej i själfva registret; dessa ärenden handläggas för hela landet af Stockholms rådstufvurätt. Vid rätten föres bok, upptagande hvarje fartyg, hvari inteckning sökts, samt de åtgärder rätten i inteckningsärenden vidtagit (se Inteckning). I. Afz Skeppsrutin, sjöv., tidsfördelning 1. dagordning för exercis och arbeten ombord på ett örlogs-fartyg. Det finnes "daglig rutin till sjöss" (sjörutin) och "i hamn" (hamnrutin), veckorutin, lördags- (för större rengöring) och söndagsrutin m. fl. Jfr Glas, sjöv., Hamnrutin och Sjörutin. B. N.» Skeppsråd, öfverläggning, hvartill i brydsamma fall befälhafvaren kallar de kunnigaste och mest erfarne af besättningen. Föreskrift om hållande af skeppsråd är gifven endast för det fall, att åtgärd ifrågakommer, af hvilken gemensamt haveri kan följa. Berättelse om rådplägningen skall intagas i dagboken och framläggas vid sjöförklaringen. Befälhafvaren är, oafsedt hvad i skeppsråd beslutits, ensam ansvarig för den åtgärd, som vidtages. I. Afz. Skeppssnurran, mek., ett vanligen med elektrisk kraft drifvet svänghjul med stort tröghetsmoment, som inbygges i fartyget för att förhindra "rullning" hos detsamma. Axeln till en snurra har nämligen egenskapen att göra motstånd, då den vrides ur den riktning, i hvilken den orienterat sig (jfr Snurran). På samma sätt kan snurran användas äfven för stabilisering af vagnarna vid enskeniga järnvägar. T- E. A. Skeppssättning, arkeol., minnesmärke från järnåldern, i enstaka fall troligen från bronsåldern (Gottland), bildadt af stenar, lagda eller resta i form af ett skepp, som vanligen är spetsigt i båda ändar. Sådana fornlämningar förekomma i flera

Skeppssättning i Ytter-Selö socken, Södermanland. (Stenen i förgrunden bildar ena spetsen.) svenska landskap. En af de vackraste är den vid Blomsholm nära Strömstad belägna. Stundom finner man i detta slags stensättningar rester af brändt lik, men ofta torde de blott utgöra minnesmärken utan graf (kenotafer). Skeppet af sten ersatte det verkliga skeppet, hvari ofta den döde bisattes. (T. J. A.) Skeppsta, gods i Gåsinge socken, Södermanlands län, med hufvudgården belägen vid den lilla sjön Barsätterns aflopp, som här antar namnet Skepp-staån och som slutligen, uppsamlande vatten från en mängd sjöar, under namnet Trosaån faller ut i Östersjön. Ännu 1876 betydligt större (17 3/8 mtl i Gåsinge och Gryt, med en egovidd af 3,506 har), omfattar godset nu 7 1/4 mtl, tax. till 260,000 kr. (1915), samt kvarn och såg, tax. till 40,800 kr. Det var förr järnbruk med stångjärnssmedja, valsverk samt spik- och räckhammare och uppges som sådant vara anlagdt omkr. år 1600 af Paul Kännare, afstods, troligen af honom, 1635 jämte Hytta masugn till änkedrottning Maria Eleonora och såldes 1640 jämte Åkers bruk till Hans v. Föhrden och Henrik Lohe, af hvilka den förre 1641 öfverlät sin rätt till N. Nåthman. Efter många ombyten af egare (V. Momma, J. Reenstierna, H. Herdhjelm, Transköld, frih. S. Liljencrantz) kommo bruket och godset i slutet af 1700-talet till kommerserådet J. D. Wahrendorff och tillhörde slutligen till namnet hans sonson hofmarskalken H. G. von Wahrendorff (d. 1881), men i verkligheten Oskar Dickson. S. ha sedan egts af Ax. Dickson och J. Hedengren samt eges nu (1917) af civilingenjören A. Frisell. Bruksrörelsen är för länge sedan nedlagd. Wbg. Skeppsumgälder 1. Sjöfartsumgälder, sjöv., allmänna afgifter, som för fartyg skola erläggas vid dess användning i sjöfart: hanmaf-