Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppsmätningskontrollör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifter, lastpenningar, lots-, fyr-,
bak- och bro- afgifter, afgifter till
handels- och sjöfartsfonden m. m.
(H. W-l.)
Skeppsur, sjöv., det på väl synlig plats
ombord anbragta väggur, efter hvars tid "glas"
slås, skeppsrutinen inrättas, anteckningar i
loggböckerna (skeppsdagboken och maskindagboken)
ske o. s. v. Skeppsuret bör i hamn ange där gällande
medeltid. Till sjöss ställes skeppsuret vanligen
hvarje f. m. efter samma tid, som beräknas motsvara
fartygets longitud vid sann middag. Jfr Glas,
sjöv., Loggbok, Skeppsdagbok, Skeppsklocka och
Skeppsrutin.
H. W-l.
Skeppsvarf. Se Varf.
Skeppsvarfsflugan, zool. Se Lymexylonnavale.
Skeppsvist. Det under medeltiden i skeppslag indelade
landet hade skyldighet att vid utgående leding äfven
lämna proviantutredning. Denna proviantutredning
benämndes i Svealandskapen "skipvist" och
öfvergick slutligen till en stående skatt, som
spåras ännu i 1500-talets jordeböcker. En medeltida
annaluppteckning sätter skeppsvistens öfvergång
till årlig utskyld i samband med kufvandet af den
upproriska Upplandsallmogen 1247 efter slaget vid
Sparrsätra. Jfr J. Sandström, "De stående skatterna i
Svealand under medeltiden" (i "Hist. tidskr.", 1913).
S. T-g.
Skeppsås, socken i Östergötlands län, Bobergs
härad. 1,377 har. 481 inv. (1915). S. bildar med
Älfvestad ett pastorat i Linköpings stift, Gullbergs
och Bobergs kontrakt.
Skepptuna, socken i Stockholms län, Seminghundra
härad. 3,888 har. 751 inv. (1915). S. bildar med Lunda
ett pastorat i Uppsala stift, Seminghundra kontrakt.
Skeppund, tecknadt Skft (fsv. skippund,
ty. schiffspfund, mlat. navale talentum), en i
Skandinavien, norra Tyskland och Östersjöprovinserna
från senare medeltiden bruklig, i Sverige 1855
aflyst vikt, vanligen indelad i 20 lispund (= 170
kg.). Enligt olika på 1600-talet i Sverige utfärdade
bestämmelser skulle 1 skeppund viktualievikt vara =
20 lispund = 400 skålpund (= 500 marker järn- och
kopparvikt); 1 skeppund järn- och kopparvikt = 20
lispund = 400 marker (= 320 skålpund viktualievikt); 1
skeppund tackjärnsvikt = 26 lispund. Bergslagsstäderna
fingo räkna vissa öfvervikts- l. slitningsmarker, så
att 1 skeppund järn gällde i bergs- och hammarvikt =
22 lispund ("markpund"), i uppstadsvikt = 21 markpund
och 1 skeppund råkoppar = 22 markpund. Jfr Mark
och Markpund.
Skepsis [ske’p-], grek., tvifvel; filos., tvifvel på
kunskaps möjlighet (se Skepticism).
Skepsis [ske’p-1, fornstad i öfre Troas, behärskades
först af två konungar af AEneas’ och Hektors ätter;
dit fördes sedan en koloni från Miletos. Sedan
S. fått en demokratisk författning, blef det
vasall under Lydien, och efter detta rikes fall
(i midten af 500-talet f. Kr.) under Persien. 410
f. Kr. blef S. "fritt", men återföll 386 till
Persien, hörde senare till seleukidernas rike, kom
därefter under Pergamon och blef som hela detta
rike 133 f. Kr. romerskt. Jfr bl. a. Judeich,
"Skepsis" (i festskrift till H. Kiepert 1898).
J.C.
Skepthammar, socken. Se Skäfthammar.
Skepticism [skep-, stundom Jep-; af grek. skeptikofs,
en som tviflar], filos., den kunskapsteoretiska
åsikt, som förnekar kunskaps möjlighet. Motsatserna
äro dogmatism och kriticism (se dessa ord och
Kunskapsteori). Skepticismen kan vara mer eller
mindre radikal. I sina mera moderata former riktar
den sitt tvifvel blott mot vissa arter af kunskapen,
antingen mot sinneskunskapen med erkännande af
vetandets möjlighet såsom allmängiltig och nödvändig
kunskap eller mot just vetandet med erkännande
dels af sinnlig erfarenhetskunskap med assertorisk
(se d. o.) giltighet, dels tro på en öfversinnlig
verklighet. Den radikala skepticismen förnekar all
kunskaps möjlighet, anseende alla våra förnimmelser
vara rent subjektiva. Från annan synpunkt kan
man skilja mellan: 1. teoretisk skepticism, som
riktar sitt tvifvel mot den teoretiska kunskapen
antingen i följd af den mänskliga kunskapens natur
(kunskapsteoretisk l. logisk skepticism) eller på
grund af den sanna verklighetens väsen (metafysisk
skepticism); 2. etisk skepticism, som förnekar de
sedliga normernas objektivitet och allmängiltighet;
och 3. religiös skepticism, som nekar vissheten
om Guds existens. - En radikal skepticism, som
förnekar möjligheten af hvarje sann kunskap, måste,
följdriktigt genomförd, upphäfva sig själf, i det
enligt dess grundsatser ej ens dess egna påståenden
kunna tillmätas något kunskapsvärde. Skepticismen är
ett tvifvel, vid hvilket man stannar, när man ej kan
eller ej vill göra sig mödan att lösa de svårigheter,
till hvilka den föregående spekulationen ledt. Den
bör därför ej förblandas med det sunda tvifvel,
med hvilket hvarje kritisk filosofi måste börja
(se Cartesius) och som enligt Hegel utgör
ett nödvändigt moment i hvarje filosofisk tankes
själfutveckling. Skepticismens naturliga plats i
filosofiens historia är i slutet af perioderna, då den
förbereder den kommande utvecklingen genom påvisande
af de gamla åsikternas ohållbarhet, men röjer sin
karaktär af ett trötthetsfenomen, ett tecken på det
filosofiska tänkandets förfall, i det att den nöjer
sig med det negativa resultatet. Men medelbart såsom
uppfordran till kritisk pröfning af metodernas och
åsikternas hållbarhet äro skeptikernas invändningar
af gagn för de andre filosofernas utveckling. Den
stora betydelsen häraf kan exemplifieras genom Humes
inflytande på Kant och indirekt bestyrkas genom de
brister, som vidlåda medeltidsfilosofien just i följd
af bristen på en sådan skeptisk kontroll.
De första ansatserna till en skeptisk tankegång
möta vi hos eleaterna och Herakleitos. Bland de
förre har Zeno särskildt uppvisat motsägelserna i
rörelsens begrepp, och bland den senares anhängare
var det framför allt Kratylos, som utdrog
de skeptiska konsekvenserna af läran om alltings
flytande. Men denna skepticism riktade sig endast
mot sinneskunskapen. Sofisterna drogo ej dennas
faktiska giltighet i tvifvel, men de riktade
däremot sin skepsis mot de föregåendes aprioriska
påståenden. Bland dessa förkunnade Protagoras,
att människan är måttet för allt, så att allt är,
såsom det för den enskilde ter sig, och Gorgias sökte
bevisa, att intet är, och om det vore, så kunde
vi därom intet veta, och om vi kunde veta något,
så skulle vi icke kunna meddela detta åt någon annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
