gifter, lastpenningar, lots-, fyr-, bak- och bro- afgifter, afgifter till handels- och sjöfartsfonden m. m. (H. W-l.) Skeppsur, sjöv., det på väl synlig plats ombord anbragta väggur, efter hvars tid "glas" slås, skeppsrutinen inrättas, anteckningar i loggböckerna (skeppsdagboken och maskindagboken) ske o. s. v. Skeppsuret bör i hamn ange där gällande medeltid. Till sjöss ställes skeppsuret vanligen hvarje f. m. efter samma tid, som beräknas motsvara fartygets longitud vid sann middag. Jfr Glas, sjöv., Loggbok, Skeppsdagbok, Skeppsklocka och Skeppsrutin. H. W-l. Skeppsvarf. Se Varf. Skeppsvarfsflugan, zool. Se Lymexylonnavale. Skeppsvist. Det under medeltiden i skeppslag indelade landet hade skyldighet att vid utgående leding äfven lämna proviantutredning. Denna proviantutredning benämndes i Svealandskapen "skipvist" och öfvergick slutligen till en stående skatt, som spåras ännu i 1500-talets jordeböcker. En medeltida annaluppteckning sätter skeppsvistens öfvergång till årlig utskyld i samband med kufvandet af den upproriska Upplandsallmogen 1247 efter slaget vid Sparrsätra. Jfr J. Sandström, "De stående skatterna i Svealand under medeltiden" (i "Hist. tidskr.", 1913). S. T-g. Skeppsås, socken i Östergötlands län, Bobergs härad. 1,377 har. 481 inv. (1915). S. bildar med Älfvestad ett pastorat i Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs kontrakt. Skepptuna, socken i Stockholms län, Seminghundra härad. 3,888 har. 751 inv. (1915). S. bildar med Lunda ett pastorat i Uppsala stift, Seminghundra kontrakt. Skeppund, tecknadt Skft (fsv. skippund, ty. schiffspfund, mlat. navale talentum), en i Skandinavien, norra Tyskland och Östersjöprovinserna från senare medeltiden bruklig, i Sverige 1855 aflyst vikt, vanligen indelad i 20 lispund (= 170 kg.). Enligt olika på 1600-talet i Sverige utfärdade bestämmelser skulle 1 skeppund viktualievikt vara = 20 lispund = 400 skålpund (= 500 marker järn- och kopparvikt); 1 skeppund järn- och kopparvikt = 20 lispund = 400 marker (= 320 skålpund viktualievikt); 1 skeppund tackjärnsvikt = 26 lispund. Bergslagsstäderna fingo räkna vissa öfvervikts- l. slitningsmarker, så att 1 skeppund järn gällde i bergs- och hammarvikt = 22 lispund ("markpund"), i uppstadsvikt = 21 markpund och 1 skeppund råkoppar = 22 markpund. Jfr Mark och Markpund. Skepsis [ske'p-], grek., tvifvel; filos., tvifvel på kunskaps möjlighet (se Skepticism). Skepsis [ske'p-1, fornstad i öfre Troas, behärskades först af två konungar af AEneas' och Hektors ätter; dit fördes sedan en koloni från Miletos. Sedan S. fått en demokratisk författning, blef det vasall under Lydien, och efter detta rikes fall (i midten af 500-talet f. Kr.) under Persien. 410 f. Kr. blef S. "fritt", men återföll 386 till Persien, hörde senare till seleukidernas rike, kom därefter under Pergamon och blef som hela detta rike 133 f. Kr. romerskt. Jfr bl. a. Judeich, "Skepsis" (i festskrift till H. Kiepert 1898). J.C. Skepthammar, socken. Se Skäfthammar. Skepticism [skep-, stundom Jep-; af grek. skeptikofs, en som tviflar], filos., den kunskapsteoretiska åsikt, som förnekar kunskaps möjlighet. Motsatserna äro dogmatism och kriticism (se dessa ord och Kunskapsteori). Skepticismen kan vara mer eller mindre radikal. I sina mera moderata former riktar den sitt tvifvel blott mot vissa arter af kunskapen, antingen mot sinneskunskapen med erkännande af vetandets möjlighet såsom allmängiltig och nödvändig kunskap eller mot just vetandet med erkännande dels af sinnlig erfarenhetskunskap med assertorisk (se d. o.) giltighet, dels tro på en öfversinnlig verklighet. Den radikala skepticismen förnekar all kunskaps möjlighet, anseende alla våra förnimmelser vara rent subjektiva. Från annan synpunkt kan man skilja mellan: 1. teoretisk skepticism, som riktar sitt tvifvel mot den teoretiska kunskapen antingen i följd af den mänskliga kunskapens natur (kunskapsteoretisk l. logisk skepticism) eller på grund af den sanna verklighetens väsen (metafysisk skepticism); 2. etisk skepticism, som förnekar de sedliga normernas objektivitet och allmängiltighet; och 3. religiös skepticism, som nekar vissheten om Guds existens. - En radikal skepticism, som förnekar möjligheten af hvarje sann kunskap, måste, följdriktigt genomförd, upphäfva sig själf, i det enligt dess grundsatser ej ens dess egna påståenden kunna tillmätas något kunskapsvärde. Skepticismen är ett tvifvel, vid hvilket man stannar, när man ej kan eller ej vill göra sig mödan att lösa de svårigheter, till hvilka den föregående spekulationen ledt. Den bör därför ej förblandas med det sunda tvifvel, med hvilket hvarje kritisk filosofi måste börja (se Cartesius) och som enligt Hegel utgör ett nödvändigt moment i hvarje filosofisk tankes själfutveckling. Skepticismens naturliga plats i filosofiens historia är i slutet af perioderna, då den förbereder den kommande utvecklingen genom påvisande af de gamla åsikternas ohållbarhet, men röjer sin karaktär af ett trötthetsfenomen, ett tecken på det filosofiska tänkandets förfall, i det att den nöjer sig med det negativa resultatet. Men medelbart såsom uppfordran till kritisk pröfning af metodernas och åsikternas hållbarhet äro skeptikernas invändningar af gagn för de andre filosofernas utveckling. Den stora betydelsen häraf kan exemplifieras genom Humes inflytande på Kant och indirekt bestyrkas genom de brister, som vidlåda medeltidsfilosofien just i följd af bristen på en sådan skeptisk kontroll. De första ansatserna till en skeptisk tankegång möta vi hos eleaterna och Herakleitos. Bland de förre har Zeno särskildt uppvisat motsägelserna i rörelsens begrepp, och bland den senares anhängare var det framför allt Kratylos, som utdrog de skeptiska konsekvenserna af läran om alltings flytande. Men denna skepticism riktade sig endast mot sinneskunskapen. Sofisterna drogo ej dennas faktiska giltighet i tvifvel, men de riktade däremot sin skepsis mot de föregåendes aprioriska påståenden. Bland dessa förkunnade Protagoras, att människan är måttet för allt, så att allt är, såsom det för den enskilde ter sig, och Gorgias sökte bevisa, att intet är, och om det vore, så kunde vi därom intet veta, och om vi kunde veta något, så skulle vi icke kunna meddela detta åt någon annan.