eller skifvor, hvaraf vissa bergarter (de lagrade, sedimentära) bestå. Se vidare Lagring. Skiktade bergarter, geol. Se Bergart. Skiktförmåga, skogsv., skogsträdens förmåga att, när de växa tätt i bestånden, fördela sig på ett eller flera kronskikt. För att karakterisera träden i ett bestånd skiljer man nämligen mellan olika kronskikt, vanligen 4. Det fjärde eller lägsta skiktet (underbeståndet) når högst till hälften af de härskande trädens höjd. Den öfre hälften af de härskande trädens höjd tänkes sedan uppdelad

Schematisk teckning, visande trädens uppdelning i kronskikt.

i 3 lika delar, såsom vidstående fig. visar. När träden (såsom tallen, särskildt i Norrland) ha förmåga att dela upp sig i flera skikt, säger man, att skiktförmågan är stark. Den är svag, när trädindividerna utveckla sig mycket likformigt, så att alla nå ungefär samma höjd, hvarvid beståndet, t. ex. hos granen, hämmas i sin utveckling, såvida man ej griper in genom gallringar. Vid stark skiktförmåga bli de härskande träden till antalet mindre än hvad fallet är vid svag skiktförmåga. Danska skogsmännen, som först fäst uppmärksamheten vid denna trädens egenskap, kalla den spredningsevne, hvilket i en del svensk skogslitteratur öfversatts med spridningsförmåga. G. Sch. Skiktning. 1. Fys. Se Ionisering. -- 2. Geol. Se Lagring. Skiktningsfogar, geol. Se Fogar. Jfr Afsöndring 2. Skiktningsklyfter, geol. Se Fogar. Jfr Afsöndring 2. Skilderi (holl. schilderij), målning. Skildkönad, bot., detsamma som diklin. Se Dikliner. Skilfingarna, enligt det fornengelska Beowulfs-kvädet en svensk konungaätt, hvilken Ongentheow (isl. Egill Tunnadolgi), Ohthere (isl. Öttarr Ven-dilkråka), Onela (isl. Åli enn upplendski), Ean-mund och hans broder Eadgils (isl. Aöils) tillhörde, hvilka af Snorre Sturlasson räknas till Ynglingaätten. Måhända utgöra de den gren af Ynglingaätten, som härstammar från Skjalf (se Agne och E. Bråte, "Namn och bygd", I, s. 106 f.); förut har namnet härledts från andra leden af Hliöskjålf i betydelsen "högsäte", hvilken dock icke är uppvisad. Isl. skilfingr betecknar "furste" liksom så många andra ursprungliga ättenamn. B-e. Skilfving (isl. Skilfingr}, nord. myt., ett af Odens många namn. Skiljeaftal 1. Skiljedomsaftal är en öfverenskommelse mellan enskilda parter, enligt hvilken fråga af tvistemåls beskaffenhet, hvarom förlikning kan träffas, eller om ersättning för skada, som någon tillfogat annan genom brott, genom aftalet hänskjutes till afgörande af en eller flera skiljemän. Aftalet kan, enligt lag om skiljemän 28 okt. 1887. afse både tvist, som redan uppstått, dock, om denna blifvit vid domstol anhängig, icke utan domstolssakens nedläggande, och framtida tvist, som kan härflyta af visst i aftalet angifvet rättsförhållande. Slutes skiljeaftal utan förbehåll om rätt för parterna att genom instämmande till domstol eller annorledes klandra skiljedomen, skola de anses ha utfäst sig att åtnöjas med densamma; om åter dylikt förbehåll gjorts, blir skiljemannalagen ej därå tillämplig och hela skiljeaftalet tämligen betydelselöst, i det att detsamma då allenast får betydelsen af ett aftal om tvång till förlikningsförsök. Från förlikningsaftalet (se Förlikning 2) skiljer sig skiljeaftalet därigenom, att det förra genom ömsesidiga medgifvanden af parterna direkt afgör tvisten, under det att det senare, i följd af svårigheter att åstadkomma en dylik förlikning, hänskju-ter tvisten till afgörande genom andra i förlikningssyfte. Tillämpning af skiljeaftal kan påkallas af hvilkendera parten som helst och förutsätter, när aftalet gäller framtida tvist eller är blott muntligt ingånget, att vid påkallandet skriftlig uppgift lämnas motparten på de frågor, om hvilka skiljedom äskas. Bestrides yrkande om skiljeaftals tillämpning, kan talan i tvisten instämmas till domstol utan hinder af skiljeaftalet, och detsamma gäller i vissa andra fall. Å andra sidan skall skilje-mannaforfarande, oberoende af skiljeaftal, anordnas i alla sådana fall, där enligt lag eller författning viss frågas pröfning hänlagts till skiljemän. Skiljeaftal förekomma i stor utsträckning inom det moderna affäslifvet, som ofta anses mera betjänt med ett hastigt och summariskt afgörande efter billighetsgrunder än med en i regel långvarig och efter rent rättsliga synpunkter slutligen afgjord process vid domstolarna. Därjämte äro skiljeaftal vanliga vid tvister mellan arbetare och arbetsgifvare rörande arbetsaftals tillämpning, äfven om här ej sällan aftal om viss förhandlingsordning i och för förlikning föredrages framför aftal om verklig skiljedom Rld Skiljebref. Se S k i l j o b r ef. Skiljebåge, bygnk. Se Gördelbåge. Skiljedom, det utslag af skiljemän (se d. o.) eller af skiljedomstol (se d. o.), hvarigenom en tvist mellan enskilda eller mellan stater bringas till slut i enlighet med ett härom slutet skiljeaftal eller en skiljedomstraktat. Internationell l. Mellanfolklig skiljedom kommer till användning endast vid tvister emellan stater. Enskilda personer kunna icke vara parter i en internationell skiljedomssak; en annan sak är, att en stat kan påtaga sig häfdandet af enskildas intressen emot en annan stat, t. ex. ersättningskraf på denna, men det blir i alla fall en sak mellan stat och stat. Emellan stater uppkomna tvister öfverlämnades till afgörande genom en skiljedomare redan i forntiden och särskildt ofta hos Greklands stater i deras förhållande till hvarandra (se därom Räder,