"L'arbitrage International chez les Hellènes", utgörande bd I af "Publications de l'Institut Nobel Norvégien", 1912). De olika typer af internationell skiljedom, som dryftats i nyare tider, återfinnas i det väsentliga redan i det gamla Hellas. Den romerska eröfrarstaten erkände däremot icke någon domare öfver sig. Men under medeltiden kom internationell skiljedom, delvis genom kyrkans inflytande, åter i bruk. Särskildt under 1100--1500-talen känner man ett stort antal skiljedomsaftal och skiljedomsutslag. Äfven de nordiska rikenas historia uppvisar flera sådana; ett af de tidigaste är det, som förekommer i 1343 års freds- och vänskapstraktat emellan Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag, och i synnerhet från 1500-talet finns en rad traktater mellan Sverige och Danmark om att hänskjuta tvister emellan de bägge staterna till skiljedom; bland andra må särskildt nämnas det skiljedomsaftal rörande de i de bägge rikenas vapen ingående tre kronorna, hvilket ingicks i fredstraktaten i Stettin 1570, som afslutade Nordiska sjuårskriget. S. å. afslöt Sverige en allmän (generell) skiljedomstraktat med Lybeck. Under loppet af 1600- och 1700-talen sköts den internationella skiljedomen alltmer undan för kabinettspolitikens mer hårdhändta medel för afgörande af internationella tvister. Först under 1800-talet blef den åter oftare använd, i början i synnerhet vid gränstvister, hvilka också i forntiden voro det typiska området för dess bruk. Det första skiljedomsutslaget af större räckvidd från nyare tid fälldes 1872 mellan England och Nord-Amerikas förenta stater i anledning af Alabamafrågan (se d. o.). Endast ett svenskt ärende blef under denna period afgjordt genom skiljedom, nämligen en tvist med Spanien i anledning af de s. k. Smithska reklamationerna (se Smith, L. O.) om tillämpningen af bestämmelserna i 1883 års handelstraktat (domen föll 1888 i strid mot det svenska yrkandet). Den stigande utbredningen af skiljedomstankens praktiska användning måste naturligtvis framkalla det spörsmålet, om den ej vore egnad att få en regelbunden, mera institutionell plats i det mellanfolkliga lifvet. Förtjänsten att ha upptagit detta spörsmål med öppen blick för hela dess vidtgående betydelse tillhör urspr. fredsföreningarna och den pacifistiska rörelsen (se Fredsrörelsen). Sådana föreningar bildades i Amerika redan under första tredjedelen af 1800-talet och spredo sig därefter till Gamla världen. Under inverkan af de af dessa föreningar förfäktade åsikterna fattade Nord-Amerikas förenta staters senat redan 1851 och 1853 beslut till förmån för upptagande af skiljedomsaftal i framtida traktater, och denna förebild har sedermera följts af flera europeiska lagstiftande församlingar (t. ex. 1873 af engelska underhuset, 1890 af danska riksdagen och 1897 af norska stortinget). Den 1888 bildade Interparlamentariska unionen (se Fredsrörelsen, sp. 1333) med den särskilda uppgiften att verka för genomförandet af internationell skiljedom, antog på möte i Bruxelles 1895 förslag till organisation af en permanent skiljedomstol och på möte i London 1906 utkast till allmänt skiljedomsaftal. Rörelsen understöddes ock från vetenskapligt folkrättsligt håll. Särskildt var utarbetandet af ett reglemente för proceduren i internationella skiljedomsmål en af de första uppgifter, som det 1873 bildade Folkrättsinstitutet (se Institut de droit international) satte sig före, och ett sådant reglemente antogs vid ett möte i Haag 1875. På grund af en i viss mån utopisk utformning, som skiljedomstanken urspr. fått från pacifistiskt håll, ställde sig särskildt de större staternas ledande statsmän urspr. kyligt eller t. o. m. afvisande mot densamma. Den mera nyktra och klara belysning, hvarför den efter hand blef föremål i synnerhet från folkrättsligt håll, åstadkom emellertid ett omslag, som kom till genombrott på en diplomatisk konferens 1899 i Haag, vanligen kallad "den första fredskonferensen" (se Haagkonferensen). Bland de frågor, som på ryskt initiativ voro uppförda på dennas program, var också användningen af skiljedom till lösning af internationella tvister. Efter långvariga förhandlingar och under starkt motstånd från enstaka makter (särskildt Tyskland) mot att i något fall göra bruket af skiljedom obligatoriskt lyckades man komma till en kompromiss, hvarigenom obligatorisk skiljedom öfvergafs, under det att man antog en "konvention om biläggandet af internationella tvister", hvarigenom 26 stater (däribland de nordiska rikena) bl. a. enades om att upprätta en s. k. permanent skiljedomstol i Haag (fr. Cour permanente d'arbitrage), väsentligen i anslutning till Interparlamentariska unionens förslag, och om ett reglemente för skiljedomsproceduren, i hufvudsak byggdt på det ofvannämnda Folkrättsinstitutets utkast, ett reglemente, som emellertid kommer att tillämpas, endast om parterna ej i det särskilda fallet bestämt sig för ett annat sätt att gå till väga. Den ofvannämnda domstolen bildas därigenom, att hvar och en af signatärmakterna utnämner 4 ledamöter<footnote>Svenska ledamöter äro f. n. : statsministern K. H. L. Hammarskjöld, presidenten I. Afzelius, f. d. statsrådet J. Hellner och envoyén frih. K. Bildt, norska: f. d. statsministern G. Gram, f. d. statsministern envoyén F. Hagerup, f. d. statsministern S. Ibsen, f. d. lagtingspresidenten hypoteksbanksdirektören H. J. Horst, och danska: f. d. konseljpresidenten J. H. Deuntzer, amtmannen A. Vedel och assessoren D. Nyholm.</footnote> för en period af sex år. Dessa träda emellertid i funktion, endast för så vidt de utses som domare af parterna i de särskilda målen; hvardera parten utser 2 domare, och dessa välja en femte som ordförande; uppnås därvid ej pluralitet för en ordf., väljes den af en af parterna gemensamt utsedd tredje makt; i vissa mindre viktiga mål förutsattes användning af endast 3 domare. Här är således i själfva verket ej fråga om en fast domstol i egentlig mening, utan endast om en förteckning öfver personer, som af de olika staterna äro utpekade som lämpliga för skiljedomarvärfvet. Det egentligen fasta elementet i domstolen utgöres allenast af de institutioner, som förmedla dess förvaltningsärenden: ett förvaltningsråd (fr. conseil administratif), bestående af signatärmakternas i Haag ackrediterade diplomatiska representanter, och en af detta råd vald byrå, som utför de löpande ärendena. Denna anordning företer i ögonen fallande brister, och "den andra fredskonferensen" i Haag (1907) dryftade möjligheten af en internationell domstol, som var fast i samma mening som t. ex. Högsta