Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skifferlera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"L’arbitrage International chez les Hellènes",
utgörande bd I af "Publications de l’Institut Nobel
Norvégien", 1912). De olika typer af internationell
skiljedom, som dryftats i nyare tider, återfinnas i
det väsentliga redan i det gamla Hellas. Den romerska
eröfrarstaten erkände däremot icke någon domare
öfver sig. Men under medeltiden kom internationell
skiljedom, delvis genom kyrkans inflytande,
åter i bruk. Särskildt under 1100–1500-talen
känner man ett stort antal skiljedomsaftal och
skiljedomsutslag. Äfven de nordiska rikenas historia
uppvisar flera sådana; ett af de tidigaste är det,
som förekommer i 1343 års freds- och vänskapstraktat
emellan Magnus Eriksson och Valdemar Atterdag, och
i synnerhet från 1500-talet finns en rad traktater
mellan Sverige och Danmark om att hänskjuta tvister
emellan de bägge staterna till skiljedom; bland
andra må särskildt nämnas det skiljedomsaftal rörande
de i de bägge rikenas vapen ingående tre kronorna,
hvilket ingicks i fredstraktaten i Stettin 1570,
som afslutade Nordiska sjuårskriget. S. å. afslöt
Sverige en allmän (generell) skiljedomstraktat
med Lybeck. Under loppet af 1600- och 1700-talen
sköts den internationella skiljedomen alltmer undan
för kabinettspolitikens mer hårdhändta medel för
afgörande af internationella tvister. Först under
1800-talet blef den åter oftare använd, i början i
synnerhet vid gränstvister, hvilka också i forntiden
voro det typiska området för dess bruk. Det första
skiljedomsutslaget af större räckvidd från nyare tid
fälldes 1872 mellan England och Nord-Amerikas förenta
stater i anledning af Alabamafrågan (se d. o.). Endast
ett svenskt ärende blef under denna period afgjordt
genom skiljedom, nämligen en tvist med Spanien i
anledning af de s. k. Smithska reklamationerna (se
Smith, L. O.) om tillämpningen af bestämmelserna i
1883 års handelstraktat (domen föll 1888 i strid mot
det svenska yrkandet).
Den stigande utbredningen
af skiljedomstankens praktiska användning måste
naturligtvis framkalla det spörsmålet, om den ej vore
egnad att få en regelbunden, mera institutionell
plats i det mellanfolkliga lifvet. Förtjänsten
att ha upptagit detta spörsmål med öppen blick
för hela dess vidtgående betydelse tillhör urspr.
fredsföreningarna och den pacifistiska rörelsen
(se Fredsrörelsen). Sådana föreningar bildades i
Amerika redan under första tredjedelen af 1800-talet
och spredo sig därefter till Gamla världen. Under
inverkan af de af dessa föreningar förfäktade
åsikterna fattade Nord-Amerikas förenta staters
senat redan 1851 och 1853 beslut till förmån för
upptagande af skiljedomsaftal i framtida traktater,
och denna förebild har sedermera följts af flera
europeiska lagstiftande församlingar (t. ex. 1873
af engelska underhuset, 1890 af danska riksdagen
och 1897 af norska stortinget). Den 1888 bildade
Interparlamentariska unionen (se Fredsrörelsen,
sp. 1333) med den särskilda uppgiften att verka för
genomförandet af internationell skiljedom, antog
på möte i Bruxelles 1895 förslag till organisation
af en permanent skiljedomstol och på möte i London
1906 utkast till allmänt skiljedomsaftal. Rörelsen
understöddes ock från vetenskapligt folkrättsligt
håll. Särskildt var utarbetandet af ett reglemente
för proceduren i internationella skiljedomsmål en af
de första uppgifter,
som det 1873 bildade Folkrättsinstitutet (se Institut
de droit international) satte sig före, och ett sådant
reglemente antogs vid ett möte i Haag 1875.
På grund af en i viss mån utopisk utformning, som
skiljedomstanken urspr. fått från pacifistiskt håll,
ställde sig särskildt de större staternas ledande
statsmän urspr. kyligt eller t. o. m. afvisande
mot densamma. Den mera nyktra och klara belysning,
hvarför den efter hand blef föremål i synnerhet
från folkrättsligt håll, åstadkom emellertid ett
omslag, som kom till genombrott på en diplomatisk
konferens 1899 i Haag, vanligen kallad "den första
fredskonferensen" (se Haagkonferensen). Bland
de frågor, som på ryskt initiativ voro uppförda på
dennas program, var också användningen af skiljedom
till lösning af internationella tvister. Efter
långvariga förhandlingar och under starkt motstånd
från enstaka makter (särskildt Tyskland) mot att i
något fall göra bruket af skiljedom obligatoriskt
lyckades man komma till en kompromiss, hvarigenom
obligatorisk skiljedom öfvergafs, under det att man
antog en "konvention om biläggandet af internationella
tvister", hvarigenom 26 stater (däribland de
nordiska rikena) bl. a. enades om att upprätta en
s. k. permanent skiljedomstol i Haag (fr. Cour
permanente d’arbitrage), väsentligen i anslutning
till Interparlamentariska unionens förslag, och om
ett reglemente för skiljedomsproceduren, i hufvudsak
byggdt på det ofvannämnda Folkrättsinstitutets utkast,
ett reglemente, som emellertid kommer att tillämpas,
endast om parterna ej i det särskilda fallet
bestämt sig för ett annat sätt att gå till väga. Den
ofvannämnda domstolen bildas därigenom, att hvar och
en af signatärmakterna utnämner 4 ledamöter[1] för en
period af sex år. Dessa träda emellertid i funktion,
endast för så vidt de utses som domare af parterna i
de särskilda målen; hvardera parten utser 2 domare,
och dessa välja en femte som ordförande; uppnås
därvid ej pluralitet för en ordf., väljes den af en
af parterna gemensamt utsedd tredje makt; i vissa
mindre viktiga mål förutsattes användning af endast
3 domare. Här är således i själfva verket ej fråga om
en fast domstol i egentlig mening, utan endast om en
förteckning öfver personer, som af de olika staterna
äro utpekade som lämpliga för skiljedomarvärfvet. Det
egentligen fasta elementet i domstolen utgöres
allenast af de institutioner, som förmedla dess
förvaltningsärenden: ett förvaltningsråd (fr. conseil
administratif), bestående af signatärmakternas i Haag
ackrediterade diplomatiska representanter, och en af
detta råd vald byrå, som utför de löpande ärendena.
Denna anordning företer i ögonen fallande brister,
och "den andra fredskonferensen" i Haag (1907)
dryftade möjligheten af en internationell domstol,
som var fast i samma mening som t. ex. Högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
