Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skifferlera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
domstolen i Sverige. De därpå riktade sträfvandena
strandade emellertid på svårigheterna att besätta
domstolen med representanter för de olika staterna
på ett sätt, som kunde förenas med principen om
alla suveräna staters juridiska likställighet. Dock
lyckades man bli ense om upprättandet af en fast
internationell domstol för prismål; men den härom
handlande konventionen, som kunde ha blifvit af
oöfverskådlig betydelse för folkrättens och den
internationella rättskipningens utveckling, har icke
blifvit ratificerad.
Hufvuddragen i de regler, som Haagkonventionerna
ha uppställt för skiljedomsprocessen, äro
följande. Parternas förhandling sker i två
afdelningar: utväxling af skriftliga inlagor
mellan parternas fullmäktige och en muntlig
hufvudförhandling för domstolen. Bevisföringen sker
medelst framläggande af dokument. Muntligt hörande i
rätten af vittnen eller sakkunniga eger i regel icke
rum. När parterna ha framlagt alla sina bevis, skrider
rätten till öfverläggning och dom. Öfverläggningen
eger rum inom lyckta dörrar och förblir hemlig;
likaså omröstningen. Domen skall uppläsas vid
ett offentligt sammanträde i närvaro af parternas
representanter och skall vara motiverad. Om dess
verkan bestämmer konventionen, att "användning af
skiljedom medför förpliktelse att ärligt underkasta
sig domen". Något tvång utöfver det moraliska finnes
icke. De förslag, som i senaste tid framkommit
till inrättande af en internationell exekutorsmakt,
befinna sig ännu på diskussionens stadium. Till vad
eller revision af en skiljedom på det internationella
området ges ej tillfälle utom i kraft af särskildt
aftal. Detta förhållande medför, att parterna icke
heller ha något rättsmedel mot en skiljedom, som
gått utanför skiljeaftalet ("kompromissen") eller
gjort sig skyldig till uppenbara misstag. Däremot
öppnar Haagkonventionen tillfälle för parterna att
förelägga tvister om "domars tolkning och utförande"
till afgörande af den rätt, som har afkunnat domen.
Hur svag den bestående internationella Haagdomstolens
organisation än är, har den dock haft en ej
ringa praktisk betydelse. De tre första åren
gingo visserligen, utan att den togs i bruk, men
sedan 1902 ha sammanlagdt 14 mål (samtliga dessa
mål äro meddelade i "The Hague court reports",
utg. 1916 af J. B. Scott) blifvit handlagda och
afgjorda efter konventionens regler, bl. a. tvisten
mellan Venezuela och några europeiska stormakter
om en indrifning af fordran, som ledt till blockad
af Venezuelas kuster (1904), den svensk-norska
tvisten om Grisbådarna (se d. o.) 1908–09, tvisten
mellan Frankrike och Tyskland om de i Casablanca
af franska soldater arresterade desertörer, som
hade sökt skydd hos tyske konsuln (1909), tvisten
mellan England och Nord-Amerikas förenta stater om
fisket vid New Foundland (1910). Haagdomstolen har
emellertid långt ifrån varit ensam om att efter sin
tillkomst utfärda internationella skiljedomar. Icke
få skiljedomsförhandlingar ha egt rum annorstädes
än i Haag och inför andra domare än den permanenta
domstolens medlemmar. I enstaka fall ha parterna
hänskjutit åtgörandet till ett statsöfverhufvud eller
en af detta vald skiljedomare. Så afgjorde 1902 konung
Oskar II ett skiljedomsmål mellan Tyskland på den ena
sidan samt Nord-Amerikas förenta stater och England på
den andra ang. vissa förhållanden på Samoaöarna. De
i Marokko intresserade makterna hänsköto 1914 vissa
tvister om marokkanska koncessioner under olika
skiljedomskommissioner, hvilkas ordförande skulle
utses af konungen i Norge. Nämnas bör också, att de
fem centralamerikanska republikerna 1907 upprättade
en fast skiljedomstol för tvister dem emellan.
Sammanlagda antalet af de mål, som under de sista
hundra åren hänskjutits till internationell
skiljedom, är mycket stort. Det uppges något
olika, emedan afgörandets karaktär i vissa fall
är tvifvelaktig. E. W. Darby kommer i sitt arbete
"International tribunals" (1904) till antalet 471
under 1800-talet och 63 under de första åren af
1900-talet, men hans förteckning är å ena sidan icke
alldeles fullständig och medtar å andra sidan fall
af något tvifvelaktig karaktär. Intet af dessa mål
har rört rent politiska frågor. Huruvida de sålunda
afgjorda tvisterna skulle ha varit af det slag,
att de i saknad af skiljedom skulle ha framkallat
krig, är naturligtvis svårt att säga, men det kan
dock som visst antagas, att det varit händelsen med
mycket få (som exempel på en sådan tvist nämnes
ofta Alabamasaken). I alla händelser är dock det
otvifvelaktigt, att skiljedom i många fall aflägsnat
anledningar till tvist, som eljest kunde ha verkat
störande på det goda och vänskapliga förhållandet
emellan vederbörande stater.
Området för internationell skiljedoms användning
skulle naturligtvis ökas betydligt, om staterna
förpliktades att hänvisa sina inbördes tvister
till sådan dom. På andra Haagkonferensen (1907)
återupptogos med ökad styrka (i anslutning till
Interparlamentariska unionens beslut 1906), men
äfven denna gång utan resultat, de sträfvanden,
hvilka på 1899 års Haagkonferens gjordes till
att förmå de i konferensen deltagande staterna
att förena sig om ett kollektivaftal, som
åtminstone för ett visst slags mål förpliktade
signatärmakterna till skiljedom. Konferensen
gjorde dock ett principuttalande till förmån
för obligatoriska skiljedomstraktater. Flera
af de deltagande makterna funno det emellertid
lämpligare att genomföra principen medelst aftal
mellan enskilda stater än genom mera omfattande
kollektivaftal. Denna väg har också på senaste
tiden följts i stor utsträckning. Dels ha staterna
i traktater, hvilkas hufvudinnehåll angår andra
förhållanden, hänskjutit tvist om traktatens tolkning
eller användning till skiljedom (särskildt i många
handels- och sjöfartstraktater har detta skett);
dels ha slutits aftal med den särskilda uppgiften
att hänskjuta eventuella tvister af visst slag till
skiljedom. Dessa s. k. allmänna l. generella
skiljedomstraktater äro af följande två typer: 1)
Obegränsade (illimiterade) traktater, som hänskjuta
till skiljedom hvarje tvist utan afseende på dess
beskaffenhet eller dess konkreta betydelse för de
tvistande parterna. Danmark har afslutit sådana
traktater med Nederländerna (1904), Italien (1905)
och Portugal (1906), men hvarken Sverige eller Norge
har afslutit någon sådan. 2) Traktater, hvarigenom den
obligatoriska skiljedomen begränsas dels därigenom,
att tvistemålet bör vara af rättslig natur, dels
genom förbehåll om att den ej må röra vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
