domstolen i Sverige. De därpå riktade sträfvandena strandade emellertid på svårigheterna att besätta domstolen med representanter för de olika staterna på ett sätt, som kunde förenas med principen om alla suveräna staters juridiska likställighet. Dock lyckades man bli ense om upprättandet af en fast internationell domstol för prismål; men den härom handlande konventionen, som kunde ha blifvit af oöfverskådlig betydelse för folkrättens och den internationella rättskipningens utveckling, har icke blifvit ratificerad. Hufvuddragen i de regler, som Haagkonventionerna ha uppställt för skiljedomsprocessen, äro följande. Parternas förhandling sker i två afdelningar: utväxling af skriftliga inlagor mellan parternas fullmäktige och en muntlig hufvudförhandling för domstolen. Bevisföringen sker medelst framläggande af dokument. Muntligt hörande i rätten af vittnen eller sakkunniga eger i regel icke rum. När parterna ha framlagt alla sina bevis, skrider rätten till öfverläggning och dom. Öfverläggningen eger rum inom lyckta dörrar och förblir hemlig; likaså omröstningen. Domen skall uppläsas vid ett offentligt sammanträde i närvaro af parternas representanter och skall vara motiverad. Om dess verkan bestämmer konventionen, att "användning af skiljedom medför förpliktelse att ärligt underkasta sig domen". Något tvång utöfver det moraliska finnes icke. De förslag, som i senaste tid framkommit till inrättande af en internationell exekutorsmakt, befinna sig ännu på diskussionens stadium. Till vad eller revision af en skiljedom på det internationella området ges ej tillfälle utom i kraft af särskildt aftal. Detta förhållande medför, att parterna icke heller ha något rättsmedel mot en skiljedom, som gått utanför skiljeaftalet ("kompromissen") eller gjort sig skyldig till uppenbara misstag. Däremot öppnar Haagkonventionen tillfälle för parterna att förelägga tvister om "domars tolkning och utförande" till afgörande af den rätt, som har afkunnat domen. Hur svag den bestående internationella Haagdomstolens organisation än är, har den dock haft en ej ringa praktisk betydelse. De tre första åren gingo visserligen, utan att den togs i bruk, men sedan 1902 ha sammanlagdt 14 mål (samtliga dessa mål äro meddelade i "The Hague court reports", utg. 1916 af J. B. Scott) blifvit handlagda och afgjorda efter konventionens regler, bl. a. tvisten mellan Venezuela och några europeiska stormakter om en indrifning af fordran, som ledt till blockad af Venezuelas kuster (1904), den svensk-norska tvisten om Grisbådarna (se d. o.) 1908--09, tvisten mellan Frankrike och Tyskland om de i Casablanca af franska soldater arresterade desertörer, som hade sökt skydd hos tyske konsuln (1909), tvisten mellan England och Nord-Amerikas förenta stater om fisket vid New Foundland (1910). Haagdomstolen har emellertid långt ifrån varit ensam om att efter sin tillkomst utfärda internationella skiljedomar. Icke få skiljedomsförhandlingar ha egt rum annorstädes än i Haag och inför andra domare än den permanenta domstolens medlemmar. I enstaka fall ha parterna hänskjutit åtgörandet till ett statsöfverhufvud eller en af detta vald skiljedomare. Så afgjorde 1902 konung Oskar II ett skiljedomsmål mellan Tyskland på den ena sidan samt Nord-Amerikas förenta stater och England på den andra ang. vissa förhållanden på Samoaöarna. De i Marokko intresserade makterna hänsköto 1914 vissa tvister om marokkanska koncessioner under olika skiljedomskommissioner, hvilkas ordförande skulle utses af konungen i Norge. Nämnas bör också, att de fem centralamerikanska republikerna 1907 upprättade en fast skiljedomstol för tvister dem emellan. Sammanlagda antalet af de mål, som under de sista hundra åren hänskjutits till internationell skiljedom, är mycket stort. Det uppges något olika, emedan afgörandets karaktär i vissa fall är tvifvelaktig. E. W. Darby kommer i sitt arbete "International tribunals" (1904) till antalet 471 under 1800-talet och 63 under de första åren af 1900-talet, men hans förteckning är å ena sidan icke alldeles fullständig och medtar å andra sidan fall af något tvifvelaktig karaktär. Intet af dessa mål har rört rent politiska frågor. Huruvida de sålunda afgjorda tvisterna skulle ha varit af det slag, att de i saknad af skiljedom skulle ha framkallat krig, är naturligtvis svårt att säga, men det kan dock som visst antagas, att det varit händelsen med mycket få (som exempel på en sådan tvist nämnes ofta Alabamasaken). I alla händelser är dock det otvifvelaktigt, att skiljedom i många fall aflägsnat anledningar till tvist, som eljest kunde ha verkat störande på det goda och vänskapliga förhållandet emellan vederbörande stater. Området för internationell skiljedoms användning skulle naturligtvis ökas betydligt, om staterna förpliktades att hänvisa sina inbördes tvister till sådan dom. På andra Haagkonferensen (1907) återupptogos med ökad styrka (i anslutning till Interparlamentariska unionens beslut 1906), men äfven denna gång utan resultat, de sträfvanden, hvilka på 1899 års Haagkonferens gjordes till att förmå de i konferensen deltagande staterna att förena sig om ett kollektivaftal, som åtminstone för ett visst slags mål förpliktade signatärmakterna till skiljedom. Konferensen gjorde dock ett principuttalande till förmån för obligatoriska skiljedomstraktater. Flera af de deltagande makterna funno det emellertid lämpligare att genomföra principen medelst aftal mellan enskilda stater än genom mera omfattande kollektivaftal. Denna väg har också på senaste tiden följts i stor utsträckning. Dels ha staterna i traktater, hvilkas hufvudinnehåll angår andra förhållanden, hänskjutit tvist om traktatens tolkning eller användning till skiljedom (särskildt i många handels- och sjöfartstraktater har detta skett); dels ha slutits aftal med den särskilda uppgiften att hänskjuta eventuella tvister af visst slag till skiljedom. Dessa s. k. allmänna l. generella skiljedomstraktater äro af följande två typer: 1) Obegränsade (illimiterade) traktater, som hänskjuta till skiljedom hvarje tvist utan afseende på dess beskaffenhet eller dess konkreta betydelse för de tvistande parterna. Danmark har afslutit sådana traktater med Nederländerna (1904), Italien (1905) och Portugal (1906), men hvarken Sverige eller Norge har afslutit någon sådan. 2) Traktater, hvarigenom den obligatoriska skiljedomen begränsas dels därigenom, att tvistemålet bör vara af rättslig natur, dels genom förbehåll om att den ej må röra vissa