Skipvist. Se Leding, Ledingslame och Skeppsvist. Skirer, ett östgermanskt folk, bodde urspr. vid Östersjön och Weichsel. Redan 190 f. Kr. uppträdde dock en skara skirer, sannolikt tillsammans med bastarnerna (se d. o.), vid Svarta hafvet, men skirernas slutliga uppbrott från Weichseltrakten synes ha egt rum först i sammanhang med den gotiska utvandringen mot slutet af 2:a årh. (se Goter). De slogo sig då först ned i Galizien, där de underkufvades af hunnerna (se d. o.) omkr. 380. Med dessa följde de Attila (se d. o.) på tåget till Gallien, men frigjorde sig 453 efter hans död. Då bosatta i nordvästra Ungern, besegrades de 469 af östgoterna, hvarpå de råkade i upplösning. En del af de legotrupper, som under den skiriske höfdingen Odovakar (se d. o.) 476 störtade Västromerska kejsardömet, utgjordes af skirer. Därefter försvinner deras namn ur historien. Om deras språk se Gotiska språk, sp. 14. S. B. Skirgajlo (S k i r g i e 1), Ivan, litauisk furste, f. 1354, d. 1396, son till furst Olgerd och broder till konung Vladislav Jagiello, kom 1385 till Krakau för att å broderns vägnar anhålla om drottning Hedvigs hand. Han besegrade furst Svjatoslav af Smolensk, fick Polozk i förläning och blef 1388 ståthållare af Litauen, men måste efter en lång kamp afstå makten åt sin kusin Yitovt. Han fick dock i ersättning furstendömet Kiev efter Vladimir Olgerdovitj, men dog kort därpå. Jfr Stadnicki, "Bracia Jagielly" (1867). A-d J. Skiringssal [ʃir-], en under namnet "Sciringes heal" af Alfred den store i hans berättelse om norrmannen Ottar (se d. o., sp. 1088) omtalad hamn, motsvarande en till läget omtvistad handelsplats i det gamla norska Vestfold. Se S. A. Sörensen, "Det gamle S. I. Stedets beliggenhet" (1900), och A. Helland, "Jarlsberg og Larvik amt", I (s. 23--25) och II (s. 388--390, 1914). K. V. H. Skirner, nord. myt., guden Frejs tjänare, sändes att framföra gudens frieri till jättedottern Gerd (se därom Frej). Händelsen skildras i eddasången Skírnismál (se d. o.). Th. W.* Skírnismál, norsk dikt, sannolikt författad på 900-talet, ett af äldre eddans bästa och kraftigaste kväden, skildrar med lyrisk värme Frejs (se d. o.) lidelsefulla kärlek till den sköna jätteflickan Gerd, till hvilken guden giljar genom sin skosven Skírner (däraf diktens namn), som slutligen efter nio dagar får bukt på hennes motstånd. -- Se Finnur Jónsson, "Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie", I. K. V. H. Skiroforia [ski-], grek., en religiös fest i det forna Aten, i främsta rummet egnad åt stadsgudinnan Athena, med tillnamnet Skiras. Den firades på 12:e dagen i den efter densamma uppkallade månaden Skiroforion (juni--juli), och till de heliga ceremonierna hörde, att Athenas prästinna, åtföljd af Poseidons och Helios' präster, under en väldig solskärm (skiron) vandrade från Akropolis till den mellan Aten och Eleusis belägna orten Skiron, i hvars närhet jordbruket och olivodlingen i Attika sades ha tagit sin början. Solskärmen torde ha betraktats som en symbol af det skydd, som man för den växande grödan ville påkalla mot den starka solhettan. Eg. betecknar dock ordet skiros l. skirros (kalk, gips) Attikas kalkhaltiga, för oliven synnerligen tjänliga jordmån, och ordet skiron, "solskärm", hvilket eljest ingenstädes förekommer i språket, torde ha tillkommit genom senare omtydning med anknytning till skia "skugga". Festen var agrarisk, egnad åt den attiska jorden och dess skyddande gudomligheter. S. synes äfven ha varit en benämning för den i månaden Pyanepsion (okt.--nov.) firade Thesmoforiafesten eller någon del däraf. A. M. A. Skiron [ski'-] l. Skeiron (grek. Σκείρων l. Σκίρων, lat. Sciron), grek. myt., en grym jätte, som hade sitt tillhåll vid ett bergpass (Skironiska passet; jfr Megaris), på gränsen mellan Attika och Megaris, där vägen mellan de båda landskapen går fram på själfva branten af den mot hafvet stupande klippan. Han brukade tvinga de vägfarande att tvätta hans fötter och därvid stöta dem ned i hafvet, där en sköldpadda förtärde liken. Slutligen dödades han själf på samma sätt af Theseus. Sagan om S. är måhända från början en poetisk utmålning af de våldsamma stormar, hvilka rasa vid denna kust och nedstörtat mången vandrare från den farliga bergsstigen. A. M. A. Skirr, med. Se Kräfta, sp. 143. Skirslir. Se Ordalier, sp. 810. Skirtings [skə'tiŋs], eng., träv. Se Bräder, sp. 407. Skirö, socken i Jönköpings län, Östra härad. 5,837 har. 816 inv. (1915). S. bildar med Nye ett pastorat i Växjö stift, Östra härads kontrakt. Skiss [skiss; it. schizzo, fr. esquisse, eng. sketch] kallas i de bildande konsterna ett hastigt och summariskt utfördt arbete (tecknadt, måladt eller modelleradt). En dylik skiss göres som förberedande utkast till ett större arbete eller i ändamål att bevara en idé, ett föremåls hufvudsakliga drag, en linjeverkan, en rörelse e. d. I litteraturen används ordet i liknande bemärkelse och äfven för korta prosaskildringar, som äro eller vilja göra intryck af att vara hastigt improviserade. -- Skissera, göra utkast, ange hufvuddragen af ett verk. G-g N. Skitalets [ski-], pseudonym för Stepan Gavrilovitj Petrov, rysk författare, f. 1868 af bondesläkt i guv. Samara. Han relegerades från lärarseminariet, var en tid tingsskrifvare och medföljde en lillrysk skådespelartrupp. Under sitt kringströfvande lif (däraf namnet Skitalets = landstrykare) gjorde han bekantkap med Maksim Gorkij, blef med honom häktad 1901 i Nizjnij-Novgorod och har sedan dess medverkat som novellist och poet i den vittra årspublikationen "Znanie", där bd 1 af Razskazy i pjesni (Berättelser och dikter) utkom 1903. Själfbiografiska notiser finnas i berättelsen Skvoz stroj. Som hans bästa berättelser anses Oktava (1900) och Ogarki (1906). Hans framställningskonst är buren af varm känsla, men lider af entonighet och ensidighet i ämnesvalet. A-d J. Skittagiter, folkstam. Se Nordvästindianer. Skive [skīve], stad i Jylland, vid Skive aa, nära dennas utlopp i Skivefjord, en arm af Limfjorden. 5,682 inv. (1916), förutom 1,254 i en förstad i