landsförsamlingen. Liflig handel med den rika omnejden (Salling) samt ej få fabriker. Sedan 1864 är S. förbundet med Viborg genom en järnväg och sedan 1884 med Glyngöre, öfverfartsort till Mors. 2 banker och 1 sparbank. S. fick stadsprivilegier 1326. I närheten af S. låg fordom ett kungligt slott, Skivehus, som såldes 1661. E. Ebg. Skive aa [skive å], Skiveån. Se Karupån. Skivehus [ski-]. Se Skive. Skjaak [ʃåk], mindre riktigt Sjaak, före namnförändring genom k. resol. 4 juni 1910 Skiaaker, härad och pastorat i N. Gudbrandsdalen, Kristians amt, på gränsen till N. Bergenhus och Romsdals amt, Norge. 2,154,7 kvkm. 2,166 inv. (1910). S. är ett utprägladt högfjällsdistrikt med många höga toppar (6 st. öfver 2,000 m., 8 1,900 à 1,800 m. höga) och snöbræer (443,3 kvkm. af arealen betäckas af sådana) och genomskuret af högt, delvis öfver trädgränsen liggande dalar; häradet delas genom Ottas vattendrag i två ung. lika stora delar. Hufvuddalen är Ottadalen, med 4 större sidodalar. Genom S. leder en af de stora landsvägarna från Östland till Vestland. K. V. H. Skjalf, nord. sag., drottning till Agne (se d. o. och Skilfingarna); binamn till Freja. Se Brate, "Namn och bygd", I. Skjålfandafljöt. Se Island, sp. 927. Skjälfandi, fjord. Se Island, sp. 923. Skjalm Hvide. Se H videätt en. Skjeberg [ʃē-], härad och pastorat s. om Sarpsborg mellan Skjebergkilen, en arm af Singlefjorden, i s. och Sarpfossen i n., Smaalenenes amt, Norge. 193,65 kvkm. 6,009 inv. (1910). I S. ligga många stora bruk, hvaribland Hafslund (se d. o.). Smaalensbanan passerar genom S. K. V. H. Skjebergkilen. Se Skjeberg. Skjefstadfossen [ʃefsta-], ett 7,6 m. högt fall i Glommen, strax s. om Elverum, som härifrån får elektriskt ljus och kraft, i Hedemarkens amt, Norge. K. V. H. Skjeggedalsfoss [ʃeg-]. Se Ringedalsvand och Norge, sp. 1386. Skjeggedalsvand [ʃeg- -va'n]. Se Ringedalsvand. Skjegte [ʃeg-], liten, öppen båt med spetsig stäf och ett eller två par åror, nyttjad af den norska kustbefolkningen från svenska gränsen till Arendal. K. V. H. Skjelaatind [ʃelå-], ett 1,640 m. högt fjäll, något ö. om Storglaamvatn nära glaciären Svartisen (se d. o.). K. V. H. Skjelderup [je7!-], M i c h a e l, norsk anatom och fysiolog, f. 1769, d. 1852, blef professor i Köpenhamn 1805 och var 1813-49 professor i Kristiania. 1815 upprättades tack vare honom "ana-tomikammeret" (sedermera anatomiska institutet), och 1825-37 utgaf han (jämte Fr. Holst) "Eyr, et medicinsk tidsskrift", Norges första läkarvetenskapliga fackorgan, inrättade 1828 det första norska medicinska legatet och instiftade 1849 för belöning af framstående läkarvetenskapliga arbeten den guldmedalj, som bär hans namn. - Biogr, i "Anders Retzius' skrifter i skilda ämnen" (1902). K. v. H. Skjelskör [skä'lsk-ör], stad på Själlands västkust, Sorö amt, vid Skjelskör Nor, en vik af Stora Belt. 2,658 inv. (1916). Genom en bibana till Dalmose är S. sedan 1892 förbundet med både Slagelse och Næstved. S. hette urspr. Skjelfiskör och var på 1200-talet en betydande stad. Skjern [skärn], stationssamhälle i västra Jylland, Ringkjöbing amt, i Skjernaas delta v. om Ringkjöbing fjord. 2,108 inv. (1916). S. har ej få fabriker och liknar alldeles en stad. Det är station på den västjylländska längdbanan och därjämte sedan 1881 genom järnväg förbundet med Silkeborg. E. Ebg. Skjernaa [skärnå] l. Lönborgaa, å i Jylland, upprinner n. v. om Vejle, i samma trakt som Gudenaa, men flyter åt v. Den upptar flera mindre åar och faller efter 90 km. lopp, delad i flera armar, ut i Ringkjöbing fjord. S. har i stor utsträckning användts till vattenledningskanaler för att bilda konstgjorda ängar. E. Ebg. Skjerstad [ʃersta], härad och socken kring den 27 km. långa, ända till 8 km. breda Skjerstadfjorden ö. om Bodö, Nordlands amt, Norge. 510,72 kvkm. 1,914 inv. (1910). I s. når Bogtind 1,286 m., i n. Mjönestind 1,061 m. Ångbåtsförbindelse med Bodö; hållstationerna äro Breivik, S. kirke och Sand. K. V. H. Skjerstadfjorden [ʃersta-]. Se Salten, Saltfjorden och Skjerstad. Skjervefoss [ʃe'r-]. Se Seimselven. Skjervöy [ʃe'rvöj], härad och socken kring yttre delen af Kvænang- och Reisenfjordarna med öarna utanför (däribland Arnöen 269 kvkm., Kaagen 68,4 kvkm., Ulöen 76,9 kvkm., Lökö 36,4 kvkm. och Skjervö 11,03 kvkm.) n. ö. om Tromsö stad i Tromsö amt, Norge. 1,173,51 kvkm. (däraf 481 kvkm. öar). 2,987 inv. (1910). Fjälltrakt (Rieppegaissa når 1,398 m.). Befolkningen är mycket uppblandad med lappar ("finner"). Största samhället är Skjervöyvaagen med 174 inv. (1910). Regelbunden ångbåtsförbindelse med Tromsö. K. V. H. Skjold [ʃåld], härad och pastorat ö. om Haugesund i Stavanger amt, gränsande till S. Bergenhus amt, Norge. 168,73 kvkm. 1,966 inv. (1910). Lågländt. K. V. H. Skjold [skjåld], dansk sagokonung, bosatt i Lejre. Han kallades Odens son och kom som litet barn seglande till landet, ensam på ett präktigt skepp och hvilande sitt hufvud mot en sädeskärfve. S. var en stor hjälte samt en god och rättvis drott, mild och vänsäll mot alla nödlidande. Då han kände döden nalkas, befallde han sina män, att de skulle lägga hans lik på hans konungaskepp, jämte vapen och dyrgripar, samt låta skeppet segla bort utan manskap. Efter honom uppkallades Skjoldungernes ätt, hvilket namn senare i poesien öfverförts på de danske konungarna. E. Ebg. Skjoldborg [skjåld-], Johan, dansk författare, son till en jylländsk småbrukare, f. 27 april 1861, seminarist 1881, var 1889-1901 skollärare. Han har sedan 1893 författat en serie berättelser, som skildra jylländskt allmogelif, särskildt småbrukarnas villkor: En stridsmand (1896; 3:e uppl. 1900), Kragehuset (1899; 4:e uppl. 1912), Gyldholm (3:e uppl. 1912; sv. öfv. 1903), Bjcerregaarden (1904, 4:e uppl. 1915; "Bjerregården", 1904) samt några skådespel: W olle Krogh (1901), Ideale magier