1029 Skjönne-Skjöns- og taxationsmaend 1030 dagen i Gäfle, och 1800 tog han lifligt del i förhandlingarna på riksdagen i Norrköping, hvarvid han tillhörde oppositionen och 29 maj var en af dem, som afsade sig allt vidare deltagande i riksdagens förhandlingar. De närmaste åren till-bragtes under författarskap. Efter Rysslands anfall 1808 blef han vid landtvärnets uppsättande chef för dess östgötabrigad, som efter hand fördes till Åland, där hans befäl kom att omfatta äfven andra trupper. I aug. sändes han till Sundsvall för att förstärka försvaret mot ett norskt infall i Jämtland, därpå till Gäfle som chef för lifgrenadjärbri-gaden och beordrades företaga en landstigning i Finland, som dock misslyckades på grund af stormar, och fick till sist befäl öfver den s. k. Norra arméns andra fördelning. I dec. 1808 och febr. 1809 besökte han i hemlighet hufvudstaden för att lägga råd om en statskupp och var vid det sista tillfället en af ledarna för den vid Bäckerska värdshuset knutna revolutionsplan, som dock genom Hans Järtas ingripande afstyrdes. Nya kommen-deringar norrut aflägsnade honom emellertid åter från Stockholm, dit han efter statshvälfningen 13 mars 1809 återkom först närmare riksdagens början. Vid denna bekämpade han förslaget om en af hertigen oktrojerad författning och deltog som medlem af konstitutionsutskottet i utarbetandet af den nya regeringsformen. Vid hertigens kröning befordrades han till generalmajor. I tronföljdsfrågan tillhörde han dem, som tvekade om gagnet af hertig Kristian Augusts kandidatur. Vid fredsunderhandlingarna med Ryssland i Fredriks-hamn utsågs han på grund af partiet Adler-sparres misstro till "gustavianen" Stedingk till dennes kollega och nödgades alltså, ehuru med smärta, omsider underteckna den sorgliga freden. Vid den afsatte konungens aflägsnande ur landet i dec. 1809 hade han uppdraget att ledsaga denne till Baden och att med Napoleon förhandla om villkoren för f. d. konungens vistelse på kontinenten. Återkommen våren 1810, blef han under upploppet i Stockholm 20 juni 1810 i samband med Fersenska mordet förordnad till öfverståt-hållare och bidrog som sådan till att återställa lugnet. Af Bernadottes kandidatur till den svenska tronföljden blef han tidigt en afgjord anhängare. Som öfverståthållare verkade han bl. a. för en förbättrad barnavård, men tog, efter en tvist med magistraten, 1812 afsked från befattningen. Samtidigt (1810-12) hade han tillika varit en intresserad direktör för kungl. teatern. 1813 blef han generallöjtnant och chef för svenska arméns kavalleridivision i Tyskland. Han användes af Karl Johan också i diplomatiska uppdrag, t. ex. i juni 1813 för att förbereda mötet i Trachenberg. Efter inbrottet i Holstein förde han öfverbefälet öfver den kavalleristyrka, som, efter hvad det vill synas dock ej främst på hans initiativ, anföll de retirerande danskarna vid Bornhöved (7 dec.) och där stred med lysande framgång. Hans ledning af de närmast föregående operationerna hade däremot utmärkts af åtskilliga misstag. 1814 utnämndes han till friherre, deltog i fälttåget mot Norge och biträdde vid afslutandet af konventionen i Möss. 1815 inkallades han i statsrådet, blef grefve 1819, general af infanteriet 1820 och en af rikets herrar 1822. Han var därjämte led. af Mus., Konst-, Krigsvet., Vitt., Landtbruks- och Vet. akademierna samt sedan 1822 af Svenska akademien. 1828 entledigades han på grund af ålder från statsrådsämbetet. S. var i både sitt offentliga och sitt enskilda lif en impulsiv varm natur, handlingskraftig och ledd af lågande hänförelse för hvad han ansåg rätt, med mångsidig begåfning, i synnerhet starka konstnärliga och litterära intressen. Vid sidan af sin politiska och militära verksamhet framträdde han som tecknare, målare, kompositör samt författare i både bunden och obunden form. Hans mera betydande, af honom själf utgifna skrifter äro reseskildringarna Voyage pittoresque au Cap du Nord (1801-02; 2:a uppl. 1805) och Description des cataractes et du canal de Trollhätta (1804), båda af hans egen hand försedda med gravyrer, samt skådespelet Herman von Unna (1795; 2:a uppl. 1846). F. ö. må, utom några otryckta dramer, nämnas sagan Psyche (1795), hjältedikterna Odin (1816) och Gustaf Eriksson eller det frälsade Sverige (1822; en omdiktning af hans faders "Gusta-viade"), sorgespelen Hjalmar (1827) och Karl XII:s död (1829), de historiska arbetena Batailles de Charles X Gustav e (1806) och Histoire mili-taire et politique des rois de Suéde de la maison palatine (I, 1807), det senare författadt på offentligt uppdrag, samt öfversättningar från Tasso och Byron. Mot slutet af sitt lif skref han vidare utförliga memoarer, som, efter att ha fått användas af vissa enskilda forskare, voro deponerade i Vitt. hist. o. ant. akademien till 1900, då de öppnades, hvarpå de under titeln Excellensen grejre A. F. Skjöldebrands memoarer utgåfvos af H. Schiick (5 dlr, 1903-04), försedda med bilagor ur S:s bref växling. De utmärkas för liffulla och målande skildringar ur S:s växlingsrika lif, men äro som historisk källa i mycket betydande grad behäftade med misstag och fantasier, hvadan deras uppgifter genomgående måste upptagas med största försiktighet och kritik. Tidigare utdrag ur dem ha också gett upphof till en rad, helt visst ogrundade uppgifter om dåtida tilldragelser. S:s depescher från resan till Baden med konung Gustaf IV Adolf äro tryckta i "Hist. tidskr." 1883-84. 3. ErikBogislausS., friherre, den föregåendes son, målardilettant, f. 28 febr. 1816 i Stockholm, d. 11 dec. 1866 i Södertälje, blef kammarherre och kapten vid Lifbeväringsregementet. Han utbildade sig som konstnär under vistelse i Italien på 1840-talet samt utförde porträtt och genremålningar i ett slickadt och dilettantmässigt maner. Hans mest uppmärksammade arbete är ett porträtt af drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina (1850, Gripsholm). På Ulriksdal finns en Italiensk vignerola (1853). 1. K. W-g. 2. S-C. 3. -rn.* Skjönne [jö'nne], kyrkplats och turiststation med därtill hörande samhälle i Buskerud amt, Norge. 342 inv. (1910). Jfr Nore. K. V. H. Skjöns- og taxationsmaend [jons- -män] kallas i Norge 4 för hvart särskildt mål bland de för hvarje stad och tingslag uttagne lagrettesmaenden (L a g-mandsret) valda personer, som - i kraft af lag om lagrettesmaend o. s. v. af 28 aug. 1854 - jämte underdomaren vid rättstvister om fast egen-