1035 Skodawerke-Skodon 1036 fysikaliska förhållanden och förändringar hos organen, hvilka å sin sida genom kombination med resultaten af den patologiska anatomien ge läkaren möjlighet att diagnosticera en föreliggande sjukdom (Abhandlung iiber perkussion und auskultation, 1839). Utom denna afh. publicerade S. endast några smärre meddelanden, men utöfvade i stället en så mycket mera betydande verksamhet som klinisk lärare. - 2. Emil von S., den föregåendes brorson, industriidkare. Se Skodawerke. 1. R.T-dt. Skodawerke [skå-] kallas den 1859 grundlagda grefliga Waldsteinska maskinfabriken i Pilsen, sedan den 1868 inköpts af Emil von Skoda (f. 1839, d. 1900), som sedan 1866 varit ledare. Han utvidgade den 1890 med en afdelning för tillverkning af krigsmateriel. Allt sedan dess har S:s artilleri- och pansarmateriel haft stor betydelse för Österrike-Ungern samt äfven täflat på världsmarknaden med de stora tyska och franska vapenfirmorna. 1899 ombildades firman till aktiebolag under benämning Skoda aktiengesellschaft. Antalet arbetare 1905 var 4,000, men har sedan dess antagligen mycket ökats. Den nuvarande ledaren, Karl von Skoda, Emils son, upphöjdes 1914 i friherrligt stånd i anledning af de storartade resultat, som de där tillverkade mörsarna vunnit i Världskriget. G. af Wdt. Skodborg aa [skå'dbårg å]. Se Kongeaa. Skodje, härad och pastorat n. om Storfjorden, mellan häradena Borgund och Örskog i Söndmör, rakt ö. om Aalesund, Romsdals amt, Norge. 124,51 kvkm. 1,541 inv. (1910). K. V. H. Skodon, hvarjehanda slags fastare fotbeklädnader, afsedda att skydda människofoten mot stötar och styng eller smuts, köld o. d. skadliga yttre åverkningar, göras mest af läder, men eljest äfven af tyg, filt, hudar, bast o. a. växtämnen, trä, gummi m. m. Enklaste formen är sandalen (se d. o. med fig.) l. den med remmar fastbundna sulan, hvarur i flera öfvergångsformer utvecklat sig skon, som räcker ung. upp till fotknölen, den lätta och mjuka toffeln i skoform med eller utan bakstycke (i Västerlandet mest inomhusplagg), halfstöfveln l. stöfletten och den snörda kängan, som räcka ett kort stycke ofvanom fotknölen, och stöfveln, med höga, ett godt stycke upp på benet gående skaft. -- Österlandets folk ha alltsedan forna tider trifts bäst i sandaler och tofflor. Hos judarna gick folket i sandaler, de förnäme och prästerna i slutna skodon, som utgjorde ett värdighetstecken. Öfversteprästens skor skulle vara purpurfärgade. Senare nyttjade öfverklassens män svarta skor, dess kvinnor violetta lyxskor. Fornegypterna använde sandaler af papyrus eller läder (se fig. å pl. VIII till art. Egypten). Antikens greker buro, när de ej gingo barfota, i hemmet sandaler, ute tjocksulade sandaler med bakstycke (krepi'des; fig. 1 o. 2), skor eller halfstöflar (de senare vanligen purpurfärgade, för jägare och krigare); kvinnornas skor voro ljusfärgade och pryddes gärna med dyrbara metaller eller stenar. Romarnas ca'lceus, som bruket föreskref vid togadräkt, var en sko (alltjämt utan klack) gjord öfver läst och med remmar fäst nere på benet (fig. 3 o. 4); soldaternas ca'liga liksom de förnämes ca'mpagus utgjordes af en tjockbottnad snörhalfstöfvel, ofta vid brämet prydd med ett lejonhufvud i metall (fig. 5); soccus var en lätt ljusgul sko (fig. 6). Germanerna buro skor af läder eller hudar, tillsnörda med remmar. Under medeltiden föreskrefvos för kyrkans fäder först hvita guldbroderade skor (fig. 7), sedan purpurfärgade sidentofflor. Från 800-talet använde folket äfven filtsockor, de förnäme helst halfstöflar, eget nog med olika färg (röd: blå, röd: grön, svart: gul) för hvardera foten. Med tiden blef svart den förhärskande färgen på skorna, som dock ofta sirades med broderier, pärlor, guldbrokad o. s. v. Ett af de orimligaste mod var den under hela senare delen af medeltiden (1100--1400-talen) brukliga snabelskon (fig. 8--11), tygsko med omåttligt lång spets framtill, hvilken ofta var stoppad med blånor eller hö. För att gåendet ej skulle hindras alltför mycket, fäste man i snabelskons spets en fin kedja, som kunde dragas upp och fastgöras t. ex. vid knäet. Förkonstlingen ökades ytterligare genom att en liten klingande bjällra var anbragt på skospetsen. Vid dåligt väglag kunde det bli nödigt att under snabelskon sätta en undersko med klackar under hälen och trampytans främre del (fig. 11). Ofta fingo benkläderna fortsättas täckande ned öfver foten och besulas under den (se fig. 13 å pl. I till art. Dräkt). Snabelskon aflöstes (efter förmedling af "anknäbbskon") omkr. 1500 af en motsatt ytterlighet, den s. k. oxmule- l. björnkloskon, tvär och bred i tån, baktill mycket låg och framtill ofta bestående af en uppristad säck (fig. 12). För jakt, ridt och krig begagnades stöflar, mest i lädrets brungula naturfärg. I senare delen af 1500-talet blefvo skorna i stället kortspetsiga. Vid 1600-talets början segrade stöfveln öfver skon i mannens klädedräkt och fick under 30-åriga kriget form af halfhög kragstöfvel, "svenskstöfvel", med mycket vidt och upptill utsvängdt skaft samt ett öfver vristen gående bredt löst läder, som uppbar sporren (fig. 13 o. 14; jfr fig. 5 å pl. III till art. Dräkt). Klackar kommo först nu småningom i bruk och blefvo snart mycket höga, åtminstone på fruntimmersskorna, som kunde antaga de onaturligaste former (fig. 15--17), alstrade af önskan att synas högväxt. Öfver vristen sattes gärna en stor bandrosett (fig. 18), senare (under rokokotiden) ett spänne (fig. 19; sådana skor ingå ännu i romersk-katolska prästdräkten). Som en kontrast till skorna kunna ställas Karl XII:s originella kragstöflar (fig. 20). Under franska revolutionen blefvo mansstöflar på modet, och långbyxorna nedstoppades i dessa, som hade låga klackar och bekväm form. Under 1800-talet bibehöll sig länge stöfveln i gunst, tills den på 1860-talet undanträngdes af stöfletten (bönder och andra kroppsarbetare i Sverige föredraga dock alltjämt stöflarna. Om nutida ridstöflar se Stöfvel med fig.). Bland kvinnornas persedlar fick skon lämna plats bredvid sig åt den mindre koketta kängan, och båda könen ha på senare årtionden ersatt den ohygieniska resårstöfletten (fig. 21) med snörkängan (fig. 22), damerna dock efter att länge nog ha skrudat sig i knäppkängor. F. ö. syndade man icke minst under 1800-talet rätt mycket mot de fysiologiska lagarna för en riktig skoform, anpassad till fotens byggnad, som kräfver, att tårna icke hopträngas och förkrympas, utan få fritt spelrum att breda ut sig och fjädra sig under gåendet, att fotskelettet i öfrigt icke missbildas, att vristen med där framlöpande kärl och nerver