Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skjörn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1035
Skodawerke-Skodon
1036
fysikaliska förhållanden och förändringar hos organen,
hvilka å sin sida genom kombination med resultaten
af den patologiska anatomien ge läkaren möjlighet
att diagnosticera en föreliggande sjukdom (Abhandlung
iiber perkussion und auskultation, 1839). Utom denna
afh. publicerade S. endast några smärre meddelanden,
men utöfvade i stället en så mycket mera betydande
verksamhet som klinisk lärare. - 2. Emil von
S., den föregåendes brorson, industriidkare. Se
Skodawerke. 1. R.T-dt.
Skodawerke [skå-] kallas den 1859 grundlagda grefliga
Waldsteinska maskinfabriken i Pilsen, sedan den
1868 inköpts af Emil von Skoda (f. 1839, d. 1900), som
sedan 1866 varit ledare. Han utvidgade den 1890 med
en afdelning för tillverkning af krigsmateriel. Allt
sedan dess har S:s artilleri- och pansarmateriel haft
stor betydelse för Österrike-Ungern samt äfven täflat
på världsmarknaden med de stora tyska och franska
vapenfirmorna. 1899 ombildades firman till aktiebolag
under benämning Skoda aktiengesellschaft. Antalet
arbetare 1905 var 4,000, men har sedan dess antagligen
mycket ökats. Den nuvarande ledaren, Karl von Skoda,
Emils son, upphöjdes 1914 i friherrligt stånd i
anledning af de storartade resultat, som de där
tillverkade mörsarna vunnit i Världskriget.
G. af Wdt.
Skodborg aa [skå’dbårg å]. Se Kongeaa.
Skodje, härad och pastorat n. om Storfjorden, mellan
häradena Borgund och Örskog i Söndmör, rakt ö. om
Aalesund, Romsdals amt, Norge. 124,51 kvkm. 1,541
inv. (1910).
K. V. H.
Skodon, hvarjehanda slags fastare fotbeklädnader,
afsedda att skydda människofoten mot stötar
och styng eller smuts, köld o. d. skadliga yttre
åverkningar, göras mest af läder, men eljest äfven
af tyg, filt, hudar, bast o. a. växtämnen, trä,
gummi m. m. Enklaste formen är sandalen (se
d. o. med fig.) l. den med remmar fastbundna sulan,
hvarur i flera öfvergångsformer utvecklat sig skon,
som räcker ung. upp till fotknölen, den lätta och
mjuka toffeln i skoform med eller utan bakstycke
(i Västerlandet mest inomhusplagg), halfstöfveln
l. stöfletten och den snörda kängan, som räcka ett
kort stycke ofvanom fotknölen, och stöfveln,
med höga, ett godt stycke upp på benet gående skaft. –
Österlandets folk ha alltsedan forna tider trifts
bäst i sandaler och tofflor. Hos judarna gick folket
i sandaler, de förnäme och prästerna i slutna skodon,
som utgjorde ett värdighetstecken. Öfversteprästens
skor skulle vara purpurfärgade. Senare nyttjade
öfverklassens män svarta skor, dess kvinnor
violetta lyxskor. Fornegypterna använde sandaler
af papyrus eller läder (se fig. å pl. VIII till
art. Egypten). Antikens greker buro, när de ej gingo
barfota, i hemmet sandaler, ute tjocksulade sandaler
med bakstycke (krepi’des; fig. 1 o. 2), skor eller
halfstöflar (de senare vanligen purpurfärgade,
för jägare och krigare); kvinnornas skor voro
ljusfärgade och pryddes gärna med dyrbara metaller
eller stenar. Romarnas ca’lceus, som bruket föreskref
vid togadräkt, var en sko (alltjämt utan klack)
gjord öfver läst och med remmar fäst nere på benet
(fig. 3 o. 4); soldaternas ca’liga liksom de
förnämes ca’mpagus utgjordes af en tjockbottnad
snörhalfstöfvel, ofta vid brämet prydd med ett
lejonhufvud i metall (fig. 5); soccus var en lätt
ljusgul sko
(fig. 6). Germanerna buro skor af läder eller hudar,
tillsnörda med remmar. Under medeltiden föreskrefvos
för kyrkans fäder först hvita guldbroderade skor
(fig. 7), sedan purpurfärgade sidentofflor. Från
800-talet använde folket äfven filtsockor, de
förnäme helst halfstöflar, eget nog med olika färg
(röd: blå, röd: grön, svart: gul) för hvardera
foten. Med tiden blef svart den förhärskande färgen
på skorna, som dock ofta sirades med broderier,
pärlor, guldbrokad o. s. v. Ett af de orimligaste
mod var den under hela senare delen af medeltiden
(1100–1400-talen) brukliga snabelskon (fig. 8–11),
tygsko med omåttligt lång spets framtill, hvilken ofta
var stoppad med blånor eller hö. För att gåendet ej
skulle hindras alltför mycket, fäste man i snabelskons
spets en fin kedja, som kunde dragas upp och fastgöras
t. ex. vid knäet. Förkonstlingen ökades ytterligare
genom att en liten klingande bjällra var anbragt på
skospetsen. Vid dåligt väglag kunde det bli nödigt
att under snabelskon sätta en undersko med klackar
under hälen och trampytans främre del (fig. 11). Ofta
fingo benkläderna fortsättas täckande ned öfver
foten och besulas under den (se fig. 13 å pl. I till
art. Dräkt). Snabelskon aflöstes (efter förmedling af
"anknäbbskon") omkr. 1500 af en motsatt ytterlighet,
den s. k. oxmule- l. björnkloskon, tvär och bred i
tån, baktill mycket låg och framtill ofta bestående
af en uppristad säck (fig. 12). För jakt, ridt
och krig begagnades stöflar, mest i lädrets brungula
naturfärg. I senare delen af 1500-talet blefvo skorna
i stället kortspetsiga. Vid 1600-talets början
segrade stöfveln öfver skon i mannens klädedräkt
och fick under 30-åriga kriget form af halfhög
kragstöfvel, "svenskstöfvel", med mycket vidt och
upptill utsvängdt skaft samt ett öfver vristen gående
bredt löst läder, som uppbar sporren (fig. 13 o. 14;
jfr fig. 5 å pl. III till art. Dräkt). Klackar
kommo först nu småningom i bruk och blefvo snart
mycket höga, åtminstone på fruntimmersskorna, som
kunde antaga de onaturligaste former (fig. 15–17),
alstrade af önskan att synas högväxt. Öfver vristen
sattes gärna en stor bandrosett (fig. 18), senare
(under rokokotiden) ett spänne (fig. 19; sådana skor
ingå ännu i romersk-katolska prästdräkten). Som
en kontrast till skorna kunna ställas Karl XII:s
originella kragstöflar (fig. 20). Under franska
revolutionen blefvo mansstöflar på modet, och
långbyxorna nedstoppades i dessa, som hade låga
klackar och bekväm form. Under 1800-talet bibehöll
sig länge stöfveln i gunst, tills den på 1860-talet
undanträngdes af stöfletten (bönder och andra
kroppsarbetare i Sverige föredraga dock alltjämt
stöflarna. Om nutida ridstöflar se Stöfvel med
fig.). Bland kvinnornas persedlar fick skon lämna
plats bredvid sig åt den mindre koketta kängan,
och båda könen ha på senare årtionden ersatt den
ohygieniska resårstöfletten (fig. 21) med snörkängan
(fig. 22), damerna dock efter att länge nog ha skrudat
sig i knäppkängor. F. ö. syndade man icke minst under
1800-talet rätt mycket mot de fysiologiska lagarna
för en riktig skoform, anpassad till fotens byggnad,
som kräfver, att tårna icke hopträngas och förkrympas,
utan få fritt spelrum att breda ut sig och fjädra
sig under gåendet, att fotskelettet i öfrigt icke
missbildas, att vristen med där framlöpande kärl
och nerver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
