skonas för hårdt tryck. Skadliga för hela kroppskonstitutionen äro kvinnoskodonens höga och smala klackar (se fig. 23), som begagnas, för att foten må synas mindre och smalare. Lyxen i skodon har på senare åren oupphörligt stegrats. Man använder skodon af blankläder och af skinn i alla färger samt till skaft och isättningar såväl siden som tyger i olika färger, särskildt tillverkade för skodon, till balskor äfven metalltyg (guld, silfver, koppar och stål sammanväfdt med silke, s. k. "brokad") samt guld-, silfver- och bronsskinn. -- En plats för sig intar sedan gammalt hos olika folk träskon, som är ypperlig till att hålla foten torr vid jordbruks- och skogsarbeten samt flera slags fabriksarbete. Om lapparnas "pjäxa" se Kängsko. Öfverskodon (bottfor, galosch, pampusch, se dessa ord) äro nyttiga plagg, som sedan ett hundratal år haft vidsträckt användning i länder med hårdare klimat.

Fig. 1 o. 2. Forngrekiska krepider.

Fig. 3 o. 4. Romerska calcei.

Fig. 5. Romersk caliga.

Fig. 6. Romersk soccus.

Fig. 7. Påfvesko. (300-talet.)

Fig. 8. Snabelsko. (Senare medeltiden.)

Fig. 9 o. 10. Uppfästa snabelskor.

Fig. 11. Snabelsko på undersko.

Fig. 12. Oxmulesko. (1500-talets början.)

Fig. 13 o. 14. "Svenskstöflar". (1630--40-talen.)

Fig. 15 o. 16. Damskor. (1600-talet.) Den andra en "styltsko".

Fig. 17. Damsko. (1700-talet.)

Fig. 18. Manssko. (1680-talet.)

Fig. 19. Manssko. (1700-talet.)

Fig. 20. Karl XII:s stöfvel.

Fig. 21. Modern resårstöflett.

Fig. 22. Manssnörkänga. (1900-talet.)

Fig. 23. Damkänga med "besetz". (1900-talet.)

Tillverkningen af skodon idkas dels som handtverk, dels numera i väsentligt stor skala som fabriksindustri. Det handtverksmässiga skomakeriet har ifrån forna tider bibehållit sitt hedervärda arbetssätt med läst, knif, hammare, spänntång, syl, pryl, beckad tråd och spannrem. Åtskilligt af detta såväl som den trebenta skomakarstolen räknar anor ända från Forn-Egypten, såsom