Skogarna bidraga således direkt eller indirekt med omkr. 1½ mill. kr. per dag till svenska folkets utkomst. Saluvirkets värde å rot uppgick 1913 till 105,5 mill. kr., hvaraf 48,9 mill. kr. på Syd-Sverige och 56,6 mill. för Nord-Sverige. 1914 funnos i Sverige 1,101 mera betydande sågar med 1,690 ramar och 940 hyfvelmaskiner samt 3,000 à 4,000 smärre sågar, hvartill kommo andra fabriker, som förädla trä och dess biprodukter. Härigenom sysselsattes mer än 84,778 arbetare, och fabrikernas tillverkningsvärde beräknades till mer än 389 mill. kr. Landets export af trävaror och andra skogsprodukter uppgick s. å. till följande värden: <table> <td>trävaror, oarbetade och bilade <td>21,278,000 kr. <td> » sågade och andra mer eller mindre arbetade <td>153,690,000 » <td>pappersmassa <td>97,260,000 » <td>bark och bast <td>172,973 » <td>tall- och granfrö <td>510 » <td>färgade kvistar <td>782 » <td>lingon och andra skogsbär <td>928,047 » <td>harts och hartsträd <td>381,099 » <td>trätjära <td>1,219,246 » <td>träsprit <td>214,162 » <td>träkol <td>53,641 » <td>terpentin <td>10,586 » <td> <td>275,209,046 kr. </table> Det är Dalarna och landet n. därom, med en areal af 14,9 mill. har skogbärande mark, som till största delen bidrar till Sveriges stora export af trävaror (plank, bräder m. m.), medan Syd-Sverige, med 7,3 mill. har, producerar den största och värdefullaste virkesmassan. 1916 steg Sveriges trävaruexport till ung. 1,170,000 stds, den högsta siffra, som den dittills nått. Af hela Sveriges totalexport 1863--1912 om 15 milliarder kr., var trävarornas värde 6,7 milliarder kr., hvaraf 4,5 milliarder från Norrland. Att Sveriges trävaruexport är så hög, beror närmast på, att vårt land har flera naturliga betingelser för skogshandteringen än något annat land i världen. Våra om vintern snöhöljda skogsmarker och tillfrusna sjöar erbjuda stora möjligheter för timrets framforsling ur skogarna. Våra för flottning lämpliga älfvar med sitt hastiga lopp ge åt virket billiga och relativt snabba transportmöjligheter; i medeltal kan också beräknas, att en stock kan flottas för en kostnad af omkr. 1/7 af järnvägsfrakten på motsvarande väglängd. I vårt lands norra delar (Värmland, Dalarna och Norrland) har för en kostnad af omkr. 100 mill. kr. utbyggts världens yppersta och af naturen mest gynnade flottledssystem, som i rundt tal omfattar en längd af 30,000 km. (3/4 af ekvatorns längd) eller den dubbla längden af alla Sveriges järnvägar. Intet land i världen kan därför täfla med vårt, när det gäller billiga transportleder för skogsprodukter. Till följd häraf ha emellertid landets skogar också redan blifvit ganska hårdt skattade, och gröfre dimensioner bli allt sällsyntare. Endast i Lappland och öfre Dalarna finnas ännu stora förråd af sparad skog såväl å enskildas skogar, skyddade genom utsyningstvång (se d. o.), som å statens stora vidder. I Västerbottens kustland har ungskogen skyddats af dimensionslag, men för skogens föryngring är det föga sörjdt. I mellersta Norrland har trävaruindustrien starkt anlitat skogarna, och till skydd för dess fjällskogar har en skyddsskogslag (se Skyddsskog) måst införas. I södra Norrland, Bergslagen och trakten närmast s. härom finnas vackra ungskogar, uppkomna mest å kalhyggen. I dessa trakter å bruksegendomarna står skogsskötseln mycket högt. I Götaland äro skogarna ofta starkt utglesade genom planlös afverkning, och skogsmarken liknar merendels ett mellanting mellan skog och hagmark. Om således skogstillståndet flerstädes i landet ännu ej är så godt och skogshushållningen ännu ej nått den intensitet, som kan ske i Sverige, ha dock de sista 15 åren karakteriserats af ett lifligt skogsvårdsintresse. Härför har främst verkat Svenska skogsvårdsföreningen (se d. o.), stiftad 1902. S. å. började den genom statens försorg inrättade Statens skogsförsöksanstalt (se d. o.). Slutligen har Skogsinstitutet anordnats till en skogshögskola (se Skogshögskolan), som 1916 öppnade sina portar. Ökad intensitet i statens skogshushållning är också att anteckna från dessa år med betydligt ökade inkomster till statsverket (nettobehållningen 1914 var 10 mill. kr. och beräknas för 1917 till omkr. 25 mill. kr.). Litt.: A. Schwappach, "Handbuch der forst- und jagdgeschichte Deutschlands" (1886), A. Oppermann, "Forelæsninger över skovbrugslære. Historie og statistik" (1896), och G. Schotte, "Svenska skogarnas ekonomiska historia" (1905) och "Sveriges skogar" (i "Sydsvenska dagbladet Snällpostens" riksnummer 1914). G. Sch. Skogsbrukssätt, skogsh., hvarje planmässig behandling af skogen med hänsyn till dess vård och föryngring. De olika skogsbrukssätten hänföras till två hufvudgrupper: trakthuggning, d. v. s. kalafverkning af samtliga träd å ett hygge af växlande storlek, hvarvid eventuellt ofta kvarlämnas fröträd å hygget, och blädning, afverkning i olika nyanseringar, hvilka ofta gå i hvarandra, såsom traktblädning, kantblädning (Wagners metod), luckhuggning, rationell blädning (Wallmos metod) och plockblädning (se vidare Blädning). G. Sch. Skogsbräkensläktet, bot. Se Polystichum. Skogsbygden, socken i Älfsborgs län, Kullings härad, t. o. m. 1910 benämnd Norska skogsbygden (efter Norunga, såsom socknens namn då stafvades), hellre Nårska skogsbygden. 3,985 har 474 inv. (1915). Annex till Nårunga. Skara stift, Kullings kontrakt. Skogsbär kallas ofta de vilda ätliga bärfrukter, som växa på marken i eller vid skog, såsom lingon, blåbär, smultron, hallon o. s. v. Dessa ha hittills ansetts som ett commune bonum och plockats af hvem som helst. På grund af de ständigt växande saluprisen ha emellertid dessa produkter fått mycket större värde än som var fallet på den tiden, då genom 20 kap. 2§ i Strafflagen markinnehafvaren erhöll uteslutande förfoganderätt till vissa trädfrukter, såsom ollon och nötter. 1899 väckte därför A. Olsson i Tyllered motion om rättsskydd äfven för skogsbär. Motionen afslogs, men kom igen och ledde 1913 till en riksdagsskrifvelse med anhållan, att K. M:t måtte låta verkställa utredning i frågan. En sådan afslutades 1916 i Justitiedepartementet; dess lagförslag i ämnet, gående ut på att