fråntaga markinnehafvaren eganderätten till skogsbären, har mötts med skarp kritik af bl. a. Domänstyrelsen. Exporten af lingon och andra skogsbär uppgick 1914 till 928,047 kr. Jfr N. Flygare, "I skogsbärsfrågan" (1910). J. C. Skogsdistrikt. Se Öfverjägmästardistrikt. Skogsdufvan, zool. Se Dufsläkt et, sp. 1030 och fig. 1. Skogseld är alltefter de olika sätt, hvarpå elden uppträder, beroende på markens och skogsbeståndets beskaffenhet samt på den förras betäckning, löpeld, toppeld och jordbrand. Löpeld förekommer mest på hedland, som äro beväxta med gammal tallskog och där marken är öfverdragen med ljung och bärris. Elden löper under sådana förhållanden hastigt fram öfver marken, utan att göra någon synnerlig skada på den gamla tallskogen ; alla plantor däremot förstöras, äfvensom det merendels tunna matjordslagret. Löpelden kan dock bli skadlig för själfva skogsbeståndet, om detta består af medelålders tallskog, å hvilken bastcellerna ofta genom den starka hettan dödas å ena sidan af trädens nedre del, så att dessa erhålla "lyra" eller "ljud", hvarigenom deras användbarhet till sågtimmer betydligt minskas. När löpelden vid sin framfart träffar yngre eller täta skogsbestånd, ledes den efter grenarna upp till trädkronorna och öfvergår till toppeld, som icke allenast dödar, utan äfven till en del förtär träden, så att återstoden stundom icke kan användas till annat än ved. Toppelden härjar i synnerhet uti yngre och medelålders barrskogar och erhåller ofta, om den ej i tid släckes, stor utbredning, så att den anställer betydlig skada, icke allenast på skogen, utan äfven på åkrar, ängar och byggnader. Jordbrand uppträder under torra somrar i förening med de båda förra slagen uti torfmossar och myllrik jord. 1914 utfärdades lag om förekommande och släckning af skogseld. I denna stadgas straff för vårdslöst handhafvande af eld i skog och mark, på-bjudes, att underrättelse omedelbart efter det en skogseld upptäckts, skall lämnas till i närheten varande manskap, brandfogde, kronobetjänt eller skogsstatstjänsteman, och ger slutligen anvisning på, huru släckningsmanskapet skall ledas. Afse-värda straff ha stadgats för ohörsamhet mot gällande bestämmelser. Skogselden kan släckas på olika sätt alltefter sin beskaffenhet. Principen är gifvetvis att aflägsna alla i eldens närhet varande brännbara ämnen, hvilket kan ske därigenom, att man upphugger breda gator i skogen, rensar marken från alla brännbara ämnen efter en bestämd sträckning, uppgräfver diken o. s. v. - Vid jordbrand inriktar man sig sålunda hufvudsakligen på att gräfva diken, vid löpeldar upprensar man gator på marken, och vid toppeldar nödgas man tillgripa upphuggning af gator, så framt man ej föredrar att tända moteld (se d. o.)- För att i tid upptäcka skogseldar har man i många skogsbygder upprättat brandtorn. Bäst försedda i detta afseende torde öfre Dalarna, Härjedalen och Jämtland vara. På de högsta bergstopparna ha torn eller stugor uppsatts, i hvilka en person ständigt vistas under den varma årstiden. Denne har till sitt förfogande en diopterlinjal, inlagd på en kompassros. Genom att sikta mot en skogseld med dioptern och afläsa gradtalet fastslås den riktning från brandtornet, hvari skogselden befinner sig. Det aflästa gradtalet meddelas per telefon till en centralstation. Sedan från andra brandtorn upplysning om aflästa gradtal ingått, är det en enkel sak att på kartan fixera skogseldens läge. Därefter kan manskap hastigt utsändas. Att stora resultat nåtts genom dessa brandtorn, är en i nämnda landsändar känd sak. C. G. H.* W. E--n. Skogsentomologi (se Entomologi), skogsv.. läran om de insekter, som spela någon nämnvärd roll för skogen, d. v. s. äro nyttiga eller skadliga för densamma. Vissa insektsarter förekomma nästan alltid i skogarna och anställa större eller mindre skadegörelser. Andra arter föra under vanliga förhållanden en mera obemärkt tillvaro genom sin sällsynthet, men kunna sedan helt hastigt, då förhållandena för deras förökning äro särskildt gynnsamma, föröka sig i den grad, att de åstadkomma verkliga härjningar å hela bestånd i skogen. Hit höra bl. a. nunnan, tallspinnaren och flera arter barkborrar. (Se vidare Insekthärjningar och Skogens skadeinsekter, med 2 pl.) Mot dessa skadegörelser kunna skogsmännen i regel ej företaga några direkta åtgärder, men erhålla ofta bundsförvanter inom insektsvärlden själf mot dessa härjningar. Vanligen uppträda parasitinsekter, som utveckla sig i de skogshär-jande insekterna och förgöra dem. Härigenom kan en insekthärjning ej så sällan effektivt stäfjas. Den speciella skogsentomologien har haft sina främsta målsmän i Tyskland med bl. a. J. Th. Ratzeburg (se d. o.), Bernhard Altum (f. 1824, d. 1900), Fr. Judeich (se d. o.), Heinrich Nitsche (f. 1845, d. 1902) och Otto Nusslin. Bekant skogsentomolog är dansken J. E. V. Boas ise d. o.). I Sverige är A. E. A. Holmgren (se d. o.) skogsentomologiens upphofsman. Nu företrädes denna forskning af I. Trägårdh (se d. o.). G. Sch. Skogsestetik (se Estetik), skogsv., läran om den vårdade skogens skönhet, som uppvisar, hvari denna skönhet består och huru den skall vårdas. F. von Salisch har i "Forstästhetik" (1885; 3:e uppl. 1911) särskildt påvisat skogsestetikens betydelse i närheten af större städer och andra samhällen. G. Sch. Skogsfamn. Se Famn 2. Skogsfru, bot. Se Epipogum aphyllum. Skogsfrun. Se Skogsrå. Skogsfräken, bot. Se Equisetacese, sp. 732. Skogsfrö. För de äldsta skogsodlingarna från slutet af 1700-talet insamlades kottarna inom Sverige och antingen utsåddes direkt på marken eller klängdes (se Fröklängning), men när skogsodlingarna ett stycke fram på 1800-talet blefvo af större omfattning, införskrefs nödigt frö af tall och gran från Tyskland. Före 1888, då statistik öfver importen börjar, ha troligen införts öfver 50,000 kg. tallfrö; under åren 1888-1909 införskrefvos omkr. 20,000 kg. De af det sydländska fröet uppkomna plantorna växte till en början mycket kraftigt, men när de blefvo omkr. 20 år, kunde man skilja de s. k. tyska tallarna från de inhemska på de förras krokiga växt och benägenhet att angripas af allehanda sjukdomar. Många af planteringarna i 30 till 40 års åldern gingo t. o. m. alldeles ut. Eedan på 1880-talet började därför skogsmännen utdöma