öfvervaka det sätt, hvarpå jägmästarna handhade
förvaltningen af de allmänna skogarna. De ersattes
vid skogsstatens omreglering 1889 af öfverjägmästare.
S-r.
Skogsinstitutet, förr högre läroanstalt vid
Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm för utbildning af
den förvaltande skogspersonalen i Sverige, grundlades
af hof jägmästaren L A. af
Ström, erhöll sina for-
Skogsinstitutets byggnad (innan järngrindarna och
vaktstugan borttogos, 1913); nu lokal för
Generalstabens topografiska afdelning.
sta stadgar 15 okt. 1828 samt hade till uppgift att
genom kostnadsfri undervisning utbilda skickliga
skogshushållare och att utveckla skogsvetenskapen på
rationell grund. För att bli antagen till elev vid
institutet fordrades att ha genomgått Ombergs eller
Klotens skogsskola. Lärokursen omfattade under de
senare åren fem terminer och praktiska öfningar under
två somrar. Därjämte fingo eleverna under vederbörande
lärares ledning verkställa studieresor, dels till
Norrland för att vintertid studera virkesdrifningar,
dels under våren till södra Sverige för att studera
dess säregna skogsförhållanden. Institutet uppfördes
först 1893 på ord. stat. Det stod under ledning af en
direktör samt hade 2 lektorer och slutligen 5 öfriga
lärare. Elevantalet var under senare år 20 å 22 i
hvarje årsklass. Institutets verksamhet upphörde 1915,
då Skogshögskolan (se d. o.) trädde i verksamhet.
S-r.
Skogsjungfrun. Se
Skogsrå.
Skogskackerlacka,
zool., benämning på den enda
inhemska svenska arten af kackerlackornas grupp,
den lilla
Blatta lapponica (se
Kackerlackor).
Skogskantonerna. Se Schweiz, sp. 1279.
Skogs-Karpaterna. Se
Karpaterna.
Skogsklimat. Se
Klimatisk kurort.
Skogskommissionen, för afgörande af frågor rörande
eganderätten till skog, inrättades 1680 och upplöstes
i slutet af 1600-talet. Dess utslag fingo efter
särskildt tillstånd öfverklagas ännu i slutet af
1700-talet.
Skogskovall,
löt. Se
Melampyrum.
Skogskungsfiskarna,
zool. Se
Kungsfiskare.
Skogslagstiftning. I äldsta tider, då befolkningen
i Sverige var till antalet ringa och odlade
trakter i allmänhet funnos endast vid hafvet,
sjöarna och de större vattendragen, bestod landet
hufvudsakligen af stora, nästan ogenomträngliga
skogar. Småningom ökades under århundradens lopp
folkmängden och därmed landets uppodling äfven
å vissa förut obegagnade skogsmarker, på hvilka
gårdar och byar anlades. Härigenom framkallades
omsider redan i landskapslagarna bestämmelser
ang. rättigheten att använda skogsmark och därå
växande skog. I konung Magnus Erikssons landslag
af 1347 stadgades bl. a. att, såsom från hednatiden
varit förhållandet, konungen egde lefva vid Uppsala
öd, kronogods och utskylder af sitt land, att ingen
finge bygga å häradsallmänning utan lof af häradet
och häradshöfdingen, ej heller å landsallmänning
utan lof af landskapet och lagmannen; att afverkning
å annans skog skulle straffas med böter, likasom
huggning af ek, bok eller andra bärande träd, hvilka
behof des för skeppsbygge eller andra statsändamål;
samt att ingen finge jaga å annans skog, dock med
undantag för björn, räf och varg, hvilka saklöst finge
dräpas (se Jakt). Hufvudsakligen samma bestämmelser
återfinnas i konung Kristofers landslag 1442, hvari
jämväl stadgades, att konungens parker voro hans
enskilda egor såsom Uppsala öd och annat dylikt samt
att i oskiftad skog afverkning ej finge ske utan alla
jordegares samtycke.
De i sistnämnda landslag meddelade bestämmelserna
ang. skog tillämpades sedermera, men då landets
folkmängd småningom ökades och i följd däraf
vissa förut obebodda områden uppodlades, blefvo
nya lagstadganden af behofvet påkallade. Till
följd häraf förordnade Gustaf Vasa 20 april 1542
att, emedan från äldre tider ett stort missbruk
inträdt på de orter, där stora skogar funnos,
såsom i Värmland, Gästrikland, Dalarna, Norrland
och flerstädes, alla sådana egor, som lågo obyggda
fjärran från egoskillnaden och bygdelagen, skulle
tillhöra kronan. Hvad särskildt angick bärande träd
(ek, bok, apel, oxel), förbjöds genom k. mandat 28
febr. 1558 att hugga, fälla eller bryta sådana. Då
ofvan omförmälda föreskrifter om skogarna med
hänsyn till den fortgående utvecklingen befunnes
otillfredsställande, utfärdades 22 mars 1647
och 29 aug. 1664 k. skogsordningar och samtidigt
med dem äfven förordningar ang. bärande träd. I
skogsordningarna meddelades föreskrifter bl. a. om
vård af lands-, härads- och sockenallmänningar (se
Allmänning), om uppsikt och kontroll öfver bebyggande
och odling på områden inom de stora skogarna i
Norrland, Dalarna, Bergslagerna och Värmland, om
jordegares rätt att å sin egendom begagna skogen
till husbehof och försäljning, hvaremot landbo finge
begagna densamma endast till husbehof, om förbud
mot svedjande å mark, som icke kunde uppröjas till
åker eller äng, om delegares afverkning på oskiftad
skog, i hvilken flera jordegare voro delaktiga,
samt om rätt att använda prästboställets skog endast
till husbehof. Enligt förordningarna om bärande
träd egde ingen utan särskildt tillstånd hugga ek
eller andra bärande träd på allmänningarna, hvilket
tillika var förbjudet på boställen samt på skatte- och
kronohemman, och skulle, då afverkning af bärande träd
egde rum, för hvarje fälldt träd planteras två unga
