helgedom. Om sålunda den skolastiska filosofien med afseende på sitt innehåll gjorde sig till en "trons tjänarinna" (anci'lla fi'de͡ı), så hämtade den lika osjälfständigt sina former från den antika filosofiens begreppsförråd, i början framför allt från platonismen, vanligen mer eller mindre i neoplatonsk omgestaltning, sedan från aristotelismen. Denna i båda hänseendena auktoritetsbundna karaktär var en naturlig följd af skolastikens historiska ställning. Ungdomen är alltid en tid af öfvervägande receptivitet, och medeltiden är de moderna folkens ungdomsperiod. Därför får man ej underskatta det uppfostringsverk, som skolastiken utfört för dessa i tänkandets historia nyinträdande folk. Utan den formella skolning, som skolastiken utförde, skulle tänkandet ej ha nått sin nuvarande utveckling. Många af den nutida filosofiens viktigaste grundbegrepp och med dem följande problem äro arf från skolastikens pedantiska tankeflit. -- Skolastikens metoder präglades af den nämnda auktoritetsbundenheten. Man sammanställde kyrkofädernas och de klassiske filosofernas uttalanden rörande de enskilda frågorna i de stora samlingarna af "sentenser" särskildt under 1100-talet. Då därvid auktoriteterna motsade hvarandra, ledde detta i regel ej till tvifvel på någonderas påståenden, utan till harmoniseringsförsök, hvarvid man genom skarpsinniga begreppsdistinktioner sökte ådagalägga, att motsägelserna endast voro skenbara. Så fick man det omständliga schemat af påståenden, invändningar och instanser mot invändningarna, allt helst med citat af erkända auktoriteter, hvarpå slutligen föifattaren löste motsägelserna och formulerade sin egen åsikt. Därvid användes den aristoteliska logikens former för definitioner, divisioner, distinktioner, klassifikation och deduktiva slutledningar för uppförande af de teologiska och filosofiska systembyggnader, som föreligga i 1200-talets väldiga s. k. "summor" (se Summa). För öfrigt röjde den skolastiska litteraturen sitt ursprung ur den skolmässiga undervisningen genom de två där vanliga formerna för specialafhandlingar, antingen föreläsningen (lectio), som innehöll en fortlöpande kommentar till någon skrift af en erkänd auktoritet, eller ock disputationen (disputatio) med pröfning af argumentationerna för och emot i någon tvistig fråga efter föredömet af de skolmässiga meningsstriderna vid universiteten. -- Med afseende på innehållet var den skolastiska lifsåskådningen transcendent: det jordiska lifvet fattades alls icke såsom själfändamål, utan på sin höjd såsom ett medel för evighetslifvet. Ofta tillspetsades denna uppfattning till asketism (se Askes), men på sin höjdpunkt mildrades i detta hänseende den skolastiska teorien genom den aristoteliska läran om naturens inneboende sträfvan till det högsta målet. Uppfattningen af det öfvernaturliga var inom den egentliga skolastiken ensidigt intellektualistisk. Den utgick ej såsom mystiken från fromhetslifvets inre upplefvanden, utan började omedelbart med det förståndsmässigt fattade, dogmatiska gudsbegreppet och sökte därur härleda både metafysik och etik. -- I skolastikens utveckling urskiljas tre perioder: I. Skolastikens ungdomstid (omkr. 800--1200), under hvilken man ännu af Aristoteles kände endast en del bland hans logiska skrifter och därför ännu öfvervägande påverkades af platonismen, i mer eller mindre neoplatonsk form. Den egentlige uppslagsmannen var den till Karl den skalliges hof kallade irländaren Johannes Scotus Erigena (se Erigena; d. omkr. 880), som förutom af Augustinus förnämligast var påverkad af den af honom öfversatte pseudo-Areopagita. Han uppställde skolastikens program i påståendet, att den sanna filosofien och den sanna religionen äro identiska, och ehuru de kyrkliga auktoriteterna förkastade hans lära såsom icke rättrogen, innebar den fröna både till skolastikens dialektik och till medeltidens mystik. Men det dröjde länge, innan han fick någon jämbördig efterföljare. Man sysselsatte sig mest med logiska undersökningar, som dock mynnade ut i reala problem. Så uppstod den genom hela den följande medeltiden fortsatta s. k. universaliestriden mellan realister och nominalister (se Realism, sp. 1113, och Nominalism). Realismen var den äldre af dessa åsikter, under inflytande från Platon och Augustinus, och den bibehölls i mildrad form hos skolastikens främsta målsmän. Mot den uppträdde nominalismen som en oppositionsrörelse. Hufvudrepresentanterna under denna period voro för den förra åsikten Anselm af Canterbury (se Anselm; f. 1033, d. 1109), den förste klassiske skolastikern, "skolastikens fader", och för den senare Roscellinus (se denne; omkr. 1050--omkr. 1120). Genom sin klara sammanfattning och själfständiga bearbetning af de augustinska tankarna gaf Anselm för lång tid skolastiken dess hufvudriktning med afseende på innehållet, under det att den främste utbildaren af den skolastiska metoden var Abailard (se d. o.; 1079--1142), som i Gilbert de la Porrée (se d. o.; f. omkr. 1070, d. 1154) fann en meningsfrände, men i det hela ej lyckades utöfva något varaktigt inflytande på läroinnehållet. Om Abailard var en djärf nyhetsman, så representerade däremot victorianerna, korherrar vid augustinklostret S:t Victor vid Paris, det konservativa augustinska elementet. Hugo af S:t Victor (se denne; f. omkr. 1097, d. 1141) lade grundvalen för den medeltida skolteologien; Rikard af S:t Victor (se denne; d. 1173) och Valter af S:t Victor (se denne; d. 1180) utvecklade åsikten i afgjordt mystisk riktning. Skolan i Chartres, grundlagd af Fulbert af Chartres (se Fulbert; d. 1028) och sedan representerad bl. a. af bröderna Bernhard (d. mellan 1124 och 1130) och Thierry af Chartres (d. 1150), gjorde genom sin beundran för antiken ett humanistiskt inslag i skolastiken och väckte nytt intresse för naturfilosofien. Från denna skola utgick ock Alanus från Lille (se Alanus; verksam hufvudsakligen under senare hälften af 1100-talet), som för sin allsidiga lärdom fick hederstiteln magister universalis och med matematisk-deduktiv metod försvarade kyrkoläran mot angreppen från judar, muhammedaner och kättare. Johan från Salisbury (se denne; d. 1180), hvilken slutade som biskop i Chartres, representerade mot de andre skolastikernas dialektiska spetsfundigheter det sunda förståndets och den praktiska nyttans ståndpunkt. Den klassiska skolboken för teologien och filosofien under flera århundraden skref Petrus Lombardus