(se denne; d. 1160 eller 1164), kallad magister sententiarum, i sina "Fyra böcker sentenser", som framkallat hundratals kommentarer. II. Skolastikens storhetstid (omkr. 1200--1350), under hvilken Aristoteles blef den filosofiske läromästaren och rent af betecknades som "Kristi föregångare på det naturliga området", liksom Johannes döparen på det gudomliga. Det var arabiska och judiska lärde, som genom öfversättningar och kommentarer förmedlade bekantskapen med flertalet af Aristoteles' skrifter. Det första försöket att tillgodogöra sig dessa nya skatter för det kristna tänkandets utveckling gjordes af ärkediakonen i Segovia Dominicus Gundissalinus redan under 1100-talet, men i själfständigare form först i början af 1200-talet af Vilhelm från Auvergne (d. 1249). Han var lärare i Paris och längre fram biskop där, och det efter privilegierna af 1200 mäktigt uppblomstrande Parisuniversitetet blef snart den nya rörelsens högsäte, där de i studiekammarens stillhet utarbetade tankarna framträdde i offentligheten och pröfvades genom de ständiga meningsbytena. Medeltidens korporationsanda främjade också uppkomsten af teologiska och filosofiska skolor, som gaf utvecklingen ett mera kontinuerligt förlopp än förut, då den uppbars af mera ensamstående tänkare. Det intresse, som de s. k. tiggarordnarna visade för filosofien, främjade ock i hög grad dess utveckling. Både franciskanerna och dominikanerna räknade bland sig några af tidens främsta tänkare. Till den förra af dessa munkordnar hörde Alexander af Hales (se d. o., sp. 528; d. 1245) och Bonaventura (se denne; f. 1221, d. 1274), hos hvilka ännu aristotelismen föga gjorde sig gällande; till den senare Albertus Magnus (se Albertus; d. 1280), som först skaffade aristotelismen säkert fotfäste inom skolastiken, och hans lärjunge Tomas från Aquino (se denne; d. 1274), som med dess former uppbyggde ett kristet tankesystem, imponerande lika mycket genom sina dimensioner som genom klarhet och fasthet. Till honom slöt sig en talrik skola, de s. k. tomisterna, under det att han i Duns Scotus (se denne; d. 1308) fann en värdig motståndare, som också i sin ordning vann många anhängare. Duns Scotus var franciskan, och det var särskildt inom denna orden, som scotisterna voro talrika. Med scotismen började skolastikens själfupplösning, yttrande sig bl. a däri, att allt flera af kristendomens grundläror ställdes öfver det naturliga förståndets fattningsförmåga och hänvisades h. o. h. till uppenbarelsens och trons område, men i det stora hela var Duns Scotus ännu en typisk skolastiker. En helt ny anda trängde däremot in genom franciskanmunken R. Bacon (se denne; f. 1214, d. 1292). Denne var engelsman, och redan hos honom framträdde den empirism, som ständigt varit det engelska tänkandets hufvudriktning. Mot auktoritetstron och de logiska spetsfundigheterna vädjade han till erfarenheten som kunskapskällan och såg i matematiken alla vetenskapers grundval. Ännu djupare var motsättningen mellan den egentliga skolastiken och mystiken, som under detta tidehvarf fick en framstående representant i Mäster Eckart (se Eckart; d. 1327) och talrika anhängare. Till hvilka underligheter skolastikens begreppskonstruktioner äfven under dess blomstringstid kunde urarta, visades genom den "stora konst" (Ars magna), som R. Lullus (se denne; d. 1315) ansåg sig ha upptäckt -- en mekanisk apparat med en mängd begrepp uppskrifna på sju koncentriska cirklar, genom hvilkas vridning alla möjliga begreppskombinationer och därpå grundade logiska bevis skulle lättvindigt kunna upptäckas. III. Skolastikens förfall (omkr. 1350--1500) framträder i den gradvis skeende upplösningen af sambandet mellan filosofien och kyrkoläran, till dess att man slutligen stannade vid två motsatta sanningar: något kunde vara sant för det naturliga förståndet och dock falskt enligt uppenbarelsen och tvärtom. Till denna utveckling bidrog kraftigt W. Occam (se denne; d. 1349) genom sin förnyelse af nominalismen och sin skarpa kritik af många af de klassiske skolastikernas grundsatser. Han vidgade ännu mera än Duns Scotus området af de trossatser, som icke äro tillgängliga för förståndet. Hvarken Guds existens eller själens odödlighet ansåg han kunna logiskt bevisas. Under ett och ett halft århundrade blef universitetet i Paris hufvudsätet för occamismen, som nu betecknades som den "nya vägen" (via nova), i motsats till den "gamla vägen" (via antiqua), som fortfarande biträddes af tomister och scotister. Till occamisterna hörde bl. a. P. d'Ailli (se denne; d. 1420) och dennes lärjunge Gerson (se denne; d. 1429), och skolan vann anhängare äfven vid de tyska universiteten, bl. a. G. Biel (se denne; d. 1495) i Tübingen, som plägar kallas "den siste skolastikern" och ur hvars skrifter Luther hämtade argument mot skolastiken. Oxford, som under 1200-talet haft ledningen inom naturvetenskapen, kunde under de två närmast följande årh. ej längre i detta hänseende täfla med Paris. I stället gick Oxfordskolan till öfverdrifter i logiska spetsfundigheter och en ofruktbar sofistik, som mer än något annat betecknade spekulationens förfall. Vid humanismens och reformationens nya insatser hade därför skolastiken ej längre någon motståndskraft. Men i våra dagar har den åter kallats till lif, särskildt sedan genom den påfliga encyklikan "Aeterni patris" 1879 den tomistiska filosofien upphöjts till den katolska kyrkans officiella filosofi. -- Nästan lika omfattande som den skolastiska litteraturen själf är den antika litteraturen om skolastiken. Här må endast hänvisas till den af M. Baumgartner omarbetade 2:a delen af Ueberwegs "Grundriss der geschichte der philosophie" (10:e uppl., 1915), med synnerligen utförliga litteraturhänvisningar, samt till A. Harnack, "Lehrbuch der dogmengeschichte" (1886; ny uppl. 1898). S-e. Skolastikens fader. Se Anselm. Skola'stiker, filosof af den riktning, som fått namnet skolastik (se d. o.); i dålig bemärkelse den, som förfaller till skolasticism (se d. o.). -- Adj. skola'stisk. Skolbad, bad, anordnade i skolan för barnen. Det dröjde länge, innan man kom sig för att i folkskolorna inrätta bad. På grund af professor Flügges yttrande: "Hvartill tjäna alla dessa hygieniska anstalter, när i dessa sunda rum insläppas barn, som ha hudytorna betäckta af ett tjockt smutslager och på sin kropp och i sina kläder medföra allehanda giftiga infektionsämnen?", inrättade borgmästaren i Göttingen G. Merkel 1888