de första skolbaden. Flügges ord och skolbadsinrättningen möttes af allvarligt motstånd från många håll. Baden ansågos vara en maskerad socialism och skulle följas af kostnadsfria kläder, fri mat o. s. v., och följden skulle bli, att man sträfvade att från föräldrarna borttaga all omvårdnad om barnen. Emellertid började skolbad införas öfver hela Tyskland med baden i Göttingen som mönster. Merkel inrättade baden uti källarvåningen under skolan; där uppställdes 3 duscher, och den badande erhöll en ljum dusch från 32°--36°, och slutduschens temperatur höll sig till 16°. Det var en billig anordning. Så t. ex. kostade anläggningen i Göttingen omkr. 780 mark; i Weimar, där skolbad sedan inrättades, steg anläggningskostnaden till 1,556 mark. Vid den diskussion, som 1890 hölls i Hälsovårdsföreningen i Stockholm, enkom för skolmän och läkare, framhöll Curman först den ringa tillit, som svenska läkare hade till de tempererade duschbaden efter tyskt mönster. Han ansåg, att som grundbad till skolbad skulle våra badstubad användas, men så modifierade, att deras temperatur ej finge öfverstiga + 45° C. Här skulle hvarje barn bli grundligt tvaget, och sedan skulle man begagna en rätt måttligt kall dusch eller en neddoppning i en sommarvarm bassäng. Efter denna princip ha nu skolbaden i våra folkskolor anordnats. Förste läraren i Nikolai hade redan 1891 i denna skola anordnat en badform, som utgjordes af ett ljumt halfbad med åtföljande duscher. (För vidare detaljer hänvisas till K. Wallis' "Skolhygien för lärare och föräldrar", 1899, sid. 227.) I alla folkskolor i Stockholm ha skolbad anordnats (1915 ej mindre än 317,479; se pl. VI till art. Folkskola), och exemplet har följts i flera landsortsstäder. I skarp kontrast häremot står det ringa antal skolbad, som ges på landet och som borde väcka vederbörande att söka bot härför. Försök ha gjorts att bereda billigare bad äfven åt lärjungarna i våra högre skolor, men de ha haft ringa framgång. Ln. Skolbetyg. Se Betyg. Skolbibliotek (jfr Lärjungebibliotek), vid skola befintlig boksamling. Det åligger enligt gällande skolstadga skolråden att främja upprättandet af skolbibliotek. Till skolbibliotek vid folkskola, högre folkskola, kommunal mellanskola, under statens kontroll stående folkhögskola och småskoleseminarium lämnar staten ett bidrag af lägst 15, högst 150 kr. om året, under villkor, att kommun, skolstyrelse eller enskilda för ändamålet tillskjuta lika mycket som det begärda statsbidragets belopp. 1915 utbetalades af statsmedel omkr. 32,COO kr. till sammanlagdt 458 skolbibliotek. I allmänhet innehålla skolbiblioteken äfven särskildt för lärarpersonalen afsedd litteratur, lärarbibliotek, omfattande större vetenskapliga och pedagogiska verk, encyklopedier, ordböcker och annan uppslagslitteratur. Så vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna. För folkskollärarpersonalen afsedda boksamlingar finnas upprättade i Stockholm (i sammanlagdt 24 folkskolehus), Göteborg, Norrköping, Gäfle, Örebro, Borås och Sundsvall m. fl. städer samt äfven på åtskilliga ställen å landsbygden. P- E- L-m. Skoldistrikt, de territoriellt begränsade områden, i hvilka landet för folkundervisningens anordnande är uppdeladt. Ett skoldistrikt har sålunda sitt eget, från andra skilda folkskoleväsen, sin egen skolstat, sina egna skollokaler och aflönar sina, af distriktets vederbörande myndigheter tillsatta lärare. I allmänhet bildar hvarje kyrkoförsamling ett skoldistrikt. Emellertid kunna två eller flera församlingar inom samma pastorat eller stad förena sig till ett skoldistrikt med gemensamt skolråd eller gemensam skolstyrelse. Kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling - t. ex. köping, som utgör del af ett pastorat -, kan, där K. M:t på framställning af vederbörande sådant förordnar, utgöra särskildt skoldistrikt. Antalet skoldistrikt i riket utgör 2,423. Skoldistrikten äro stundom uppdelade i skolrotar, hvarmed förstås dels områden med i ett eller annat afseende från distriktet skild skolekonomi (byggrotar), dels områden, mellan hvilka en flyttande skola ambulerar (flyltrotar). - För döfstumundervisningens anordnande är landet uppdeladt i 7 skoldistrikt, hvart och ett med sitt särskilda döfstumskol-väsen. P- E- L-m. Skoldrama, den art af skådespel, som tillkommit i pedagogiskt syfte och för att utföras af skollärjungar. Under den period af den europeiska kulturens utveckling, då latinet var bildningens och vetenskapens allmänt antagna språk, var det en hufvuduppgift för skolundervisningen att bibringa lärjungarna så stoi färdighet som möjligt i att tala latinska språket. Redan mycket tidigt kom man på den tanken att för detta ändamål låta i skolorna uppföra dramer ur den antika litteraturen; den författare, som främst härvidlag kom i betraktande, var Terentius, hos hvilken man just finner de bästa prof på det bildade latinska samtalsspråket. I och med humanismens genombrott blef detta bruk allt vanligare, särskildt sedan män såsom Erasmus, Melanchthon och Luther uttalat sig till dess förmån. Att de terenti-anska dramerna i moraliskt hänseende ingalunda stämma öfverens med kristlig uppfattning, utgjorde intet hinder för deras popularitet. I skolordningar från början af 1500-talet (tidigast i Zwickau 1523) finnas formliga bestämmelser om uppförandet af Terentius' komedier. Men ju större utsträckning nämnda bruk vann, dess omöjligare blef det också i längden att hålla sig endast till Terentius (som bekant föreligga blott sex komedier af denne). Den ene efter den andre af de humanistiske författarna och vetenskapsmännen började därför att efterbilda hans dramer, och snart uppstod på detta sätt en hel litteratur af komedier på latin, i stil och hållning anslutande sig till de klassiska mönstren och afsedda att uppföras i skolorna. Framför allt frodades denna litteraturart i Nederländerna och Tyskland, väl hufvudsakligen af den anledning, att man under 1500-talet ej ännu i dessa länder börjat gripas af intresse att frambringa någon litteratur på nationalspråket. Viktigast bland de tidigare skoldramerna var "Acolastus" af den nederländske humanisten Gug-lielmus Gnaphaeus (Willem de Voldor). Detta drama, som behandlar den förlorade sonens historia, trycktes 1529 och blef efterbildadt snart sagdt öfver hela Europa (det ligger bl. a. till grund för Samuel Petri Brasks drama "Filius prodigus", 1645). Andra betydande och af sam-