Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skolbetyg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1101
Skoldrama
1102
tiden högt beundrade dramer af samma slag äro
Georgius Macropedius’ "Rebelles" (1535), Christopher
us Stymmelius’ "Comoedia de vita studiosorum" (1549)
och Nicolaus Frischlinus’ "Rebecca" f 1575). Dessa
dramer af vika från den terenti-anska komedien
egentligen blott så till vida, att de ofta äro
försedda med körer. Ämnena äro vanligen tagna ur
den bibliska historien. Man finner sålunda dramer
om Josef, Ester, Susanna, Mose o. s. v. Yid sidan
af dessa möter man emellertid äfven komedier,
där motiv ur samtidens lif behandlas. Dit höra
exempelvis de många arbeten, där den förlorade sonens
historia framställes. I dessa kan man dessutom
spåra ett ganska starkt inflytande från den grupp
af medeltidsdramer, som kallas moraliteter. Äfven
kunna nämnas några dramer, som stå i förbindelse med
den medeltida farslitteraturen (t. ex. Reuchlins
"Henno" och Macropedius’ "Aluta"). Tendensen i
alla dessa dramer är af naturliga skäl moralisk;
man ville hos de unge skådespelarna inplanta
ej endast kännedom om det latinska talspråket,
utan äfven en riktig och sund moral. Några
uttalanden i samtidens stora frågor träffar man
i regel icke inom denna art af dramatik. Endast
i ett hänseende kan man säga, att skoldramat tar
ställning till de aktuella frågorna, i det att
det nämligen är afgjordt reformationsvänligt. -
Skoldramatikens blomstringsperiod infaller under
1500-talet. Trettioåriga kriget, som öfver hufvud
taget ödelade så mycket af den tyska kulturen, bragte
äfven en ohjälplig förvirring i undervisningsväsendet
och gaf därmed skoldramat en svår stöt, hvartill äfven
kom den konkurrens, som de många och ytterst populära
kringvandrande skå-despelartrupperna utöfvade. Den
mest kände af 1600-talets skoldramatiker är Christian
Weise, rektoi vid skolan i Zittau (d. 1708),
af hvars hanu vi ega ej mindre än ett femtiotal
dramer med såväl bibliska som historiska motiv,
hvilka uppfördes ät hans lärjungar vid skolfester,
examina o. s. v. Ända fram på 1700-talet finner
man, att den Weiseska dramatiken utöfvat ett visst
inflytande i Tyskland.
Vid sidan af den skoldramatik, som i det föregående
behandlats, började emellertid under 1600-talet
uppväxa en annan, som i litteraturhistoriskt
häuseende är kanske lika betydelsefull, ehuru den
ända till de senaste åren endast föga beaktats och
ännu alldeles icke är så känd, som den förtjänar,
nämligen jesuitdramat. Scm bekant började jesuiterna
redan under ett tidigt skede af sin verksamhet
att anordna undervisningsanstalter för ungdomen,
där de i stället för att använda den barbariska
skoldisciplin, som då för tiden så godt som
undantagslöst tillämpades, sökte på allt sätt vinna
sina lärjungars tillgifvenhet och sträfvade efter att
göra undervisningen så intressant och angenäm, som det
öfver hufvud taget var möjligt. Ett viktigt medel i
detta deras pedagogiska system var teatern. Emellertid
kunde författare som Teren-tius och Plautus med hänsyn
till sin betänkliga moral icke tänkas på scenen i
ett jesuitgymnasium. Det blef därför nödvändigt att
skapa en ny art af dramatik, som i moraliskt hänseende
kunde anses tillfredsställande från strängt katolsk
synpunkt på samma gång, som den kunde hålla måttet
inför samtidens litterära kritik. För att fylla dessa
kraf utvecklade ordensmedlemmarna en särdeles liflig
författarverksamhet; af den dramatik, som på detta
sätt uppstod, har emellertid blott en jämförelsevis
ringa del bevarats, då endast sådana dramer, som
gillats och godkänts af ordensprovinsernas styresmän,
fingo befordras till trycket. Dock finnes det kvar
tillräckligt, för att vi skola kunna göra oss en
fullt klar bild af jesuitdramat i dess viktigaste
former. Ämnena voro vanligen hämtade ur bibeln eller
ur kyrkohistorien, och tonen är allvarlig och strängt
kristlig. Framför allt äro martyrtragedier omtyckta;
äran och lyckan af att lida och dö för kyrkans sak är
ett ofta återkommande tema. I afseende på stil och
uttryckssätt ansluta sig jesuitdramerna i allmänhet
till Seneca; kompositionen följer vanligen äfven de
klassiska mönstren.
På den samtida litteraturen utöfvade jesuitdramat
ett både vidtgående och långvarigt inflytande. Det
tyska 1600-talets me?t betydande dramatiske
författare, Andreas Gryphius, är starkt påverkad af
ordensdramatiken, och Hollands störste dramatiker,
Joost van den Vondel. har likaledes tagit betydande
intryck från samma håll. Bland de viktigaste
representanterna för jesuitdramat märkas den af
Herder högt uppskattade Jakob Balde (1004-68),
hvars mest bekanta drama behandlar Jeftas historia
(uppf. i Ingolstadt 1637), samt fransmännen Pétau,
La Porée, Collot m. fl. Den berömdaste bland
jesuitordens skolscener var teatern i College
Louis-le-Grand (före 1674 College de Clermont)
i Paris. - Äfven på skådespelarkonstens utveckling
hade jesuiterna ett ej obetydligt inflytande, i det
att de i en förut okänd utsträckning lade vikt på
att utbilda sina elevers förmåga af fritt och ledigt
sceniskt uppträdande. Det kan anses afgjordt, att
jesuitgymnasiernas unga skådespelare i allmänhet stodo
på ett vida högre plan än samtidens kringvandrande
skåde-spelartrupper. Äfven i afseende på dekoration
och utstyrsel torde jesuitscenerna ha haft vida
större resurser än hvad som vanligen stod samtidens
yrkes-skådespelare till buds.
I Sverige omtalas skoldramer första gången i
ordinantian af 1575, där uppförande af komedier
och tragedier på latin och - anmärkningsvärdt nog
- äfven på svenska betecknas som både lofligt och
nyttigt. Första gången man hör talas om uppförandet
af ett drama ur den klassiska litteraturen vid någon
undervisningsanstalt i vårt land är 1610, då Johannes
Rudbeckius på sitt privata kollegium i Uppsala lät
sina elever spela Teren-tius’ "Andria", hvilken förut
under lästerminen blifvit genomgången. Sedermera vann
detta bruk allt större utbredning, och flera svenska
skoldramer, afsedda för uppförande vid liknande
tillfällen, skrefvos, särskildt omkr. midten af
1600-talet (t. ex. Brasks förut omnämnda "Filius
prodigus" och Jacobus Chronanders bägge dramer "Surge"
och "Bele-Snack"). Längst kvarlefde skoldramerna
i vårt land vid Tyska skolan i Stockholm. Den högt
ansedde pedagogen Johann Bernard Steinmeyer (f. 1654
i Westfalen, d. 1738 i Stockholm), som mycket länge
förestod denna undervisningsanstalt, betraktade
skoldramat som ett viktigt uppfostringsmedel och
lät regelbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
