1101 Skoldrama 1102 tiden högt beundrade dramer af samma slag äro Georgius Macropedius' "Rebelles" (1535), Christopher us Stymmelius' "Comoedia de vita studiosorum" (1549) och Nicolaus Frischlinus' "Rebecca" f 1575). Dessa dramer af vika från den terenti-anska komedien egentligen blott så till vida, att de ofta äro försedda med körer. Ämnena äro vanligen tagna ur den bibliska historien. Man finner sålunda dramer om Josef, Ester, Susanna, Mose o. s. v. Yid sidan af dessa möter man emellertid äfven komedier, där motiv ur samtidens lif behandlas. Dit höra exempelvis de många arbeten, där den förlorade sonens historia framställes. I dessa kan man dessutom spåra ett ganska starkt inflytande från den grupp af medeltidsdramer, som kallas moraliteter. Äfven kunna nämnas några dramer, som stå i förbindelse med den medeltida farslitteraturen (t. ex. Reuchlins "Henno" och Macropedius' "Aluta"). Tendensen i alla dessa dramer är af naturliga skäl moralisk; man ville hos de unge skådespelarna inplanta ej endast kännedom om det latinska talspråket, utan äfven en riktig och sund moral. Några uttalanden i samtidens stora frågor träffar man i regel icke inom denna art af dramatik. Endast i ett hänseende kan man säga, att skoldramat tar ställning till de aktuella frågorna, i det att det nämligen är afgjordt reformationsvänligt. - Skoldramatikens blomstringsperiod infaller under 1500-talet. Trettioåriga kriget, som öfver hufvud taget ödelade så mycket af den tyska kulturen, bragte äfven en ohjälplig förvirring i undervisningsväsendet och gaf därmed skoldramat en svår stöt, hvartill äfven kom den konkurrens, som de många och ytterst populära kringvandrande skå-despelartrupperna utöfvade. Den mest kände af 1600-talets skoldramatiker är Christian Weise, rektoi vid skolan i Zittau (d. 1708), af hvars hanu vi ega ej mindre än ett femtiotal dramer med såväl bibliska som historiska motiv, hvilka uppfördes ät hans lärjungar vid skolfester, examina o. s. v. Ända fram på 1700-talet finner man, att den Weiseska dramatiken utöfvat ett visst inflytande i Tyskland. Vid sidan af den skoldramatik, som i det föregående behandlats, började emellertid under 1600-talet uppväxa en annan, som i litteraturhistoriskt häuseende är kanske lika betydelsefull, ehuru den ända till de senaste åren endast föga beaktats och ännu alldeles icke är så känd, som den förtjänar, nämligen jesuitdramat. Scm bekant började jesuiterna redan under ett tidigt skede af sin verksamhet att anordna undervisningsanstalter för ungdomen, där de i stället för att använda den barbariska skoldisciplin, som då för tiden så godt som undantagslöst tillämpades, sökte på allt sätt vinna sina lärjungars tillgifvenhet och sträfvade efter att göra undervisningen så intressant och angenäm, som det öfver hufvud taget var möjligt. Ett viktigt medel i detta deras pedagogiska system var teatern. Emellertid kunde författare som Teren-tius och Plautus med hänsyn till sin betänkliga moral icke tänkas på scenen i ett jesuitgymnasium. Det blef därför nödvändigt att skapa en ny art af dramatik, som i moraliskt hänseende kunde anses tillfredsställande från strängt katolsk synpunkt på samma gång, som den kunde hålla måttet inför samtidens litterära kritik. För att fylla dessa kraf utvecklade ordensmedlemmarna en särdeles liflig författarverksamhet; af den dramatik, som på detta sätt uppstod, har emellertid blott en jämförelsevis ringa del bevarats, då endast sådana dramer, som gillats och godkänts af ordensprovinsernas styresmän, fingo befordras till trycket. Dock finnes det kvar tillräckligt, för att vi skola kunna göra oss en fullt klar bild af jesuitdramat i dess viktigaste former. Ämnena voro vanligen hämtade ur bibeln eller ur kyrkohistorien, och tonen är allvarlig och strängt kristlig. Framför allt äro martyrtragedier omtyckta; äran och lyckan af att lida och dö för kyrkans sak är ett ofta återkommande tema. I afseende på stil och uttryckssätt ansluta sig jesuitdramerna i allmänhet till Seneca; kompositionen följer vanligen äfven de klassiska mönstren. På den samtida litteraturen utöfvade jesuitdramat ett både vidtgående och långvarigt inflytande. Det tyska 1600-talets me?t betydande dramatiske författare, Andreas Gryphius, är starkt påverkad af ordensdramatiken, och Hollands störste dramatiker, Joost van den Vondel. har likaledes tagit betydande intryck från samma håll. Bland de viktigaste representanterna för jesuitdramat märkas den af Herder högt uppskattade Jakob Balde (1004-68), hvars mest bekanta drama behandlar Jeftas historia (uppf. i Ingolstadt 1637), samt fransmännen Pétau, La Porée, Collot m. fl. Den berömdaste bland jesuitordens skolscener var teatern i College Louis-le-Grand (före 1674 College de Clermont) i Paris. - Äfven på skådespelarkonstens utveckling hade jesuiterna ett ej obetydligt inflytande, i det att de i en förut okänd utsträckning lade vikt på att utbilda sina elevers förmåga af fritt och ledigt sceniskt uppträdande. Det kan anses afgjordt, att jesuitgymnasiernas unga skådespelare i allmänhet stodo på ett vida högre plan än samtidens kringvandrande skåde-spelartrupper. Äfven i afseende på dekoration och utstyrsel torde jesuitscenerna ha haft vida större resurser än hvad som vanligen stod samtidens yrkes-skådespelare till buds. I Sverige omtalas skoldramer första gången i ordinantian af 1575, där uppförande af komedier och tragedier på latin och - anmärkningsvärdt nog - äfven på svenska betecknas som både lofligt och nyttigt. Första gången man hör talas om uppförandet af ett drama ur den klassiska litteraturen vid någon undervisningsanstalt i vårt land är 1610, då Johannes Rudbeckius på sitt privata kollegium i Uppsala lät sina elever spela Teren-tius' "Andria", hvilken förut under lästerminen blifvit genomgången. Sedermera vann detta bruk allt större utbredning, och flera svenska skoldramer, afsedda för uppförande vid liknande tillfällen, skrefvos, särskildt omkr. midten af 1600-talet (t. ex. Brasks förut omnämnda "Filius prodigus" och Jacobus Chronanders bägge dramer "Surge" och "Bele-Snack"). Längst kvarlefde skoldramerna i vårt land vid Tyska skolan i Stockholm. Den högt ansedde pedagogen Johann Bernard Steinmeyer (f. 1654 i Westfalen, d. 1738 i Stockholm), som mycket länge förestod denna undervisningsanstalt, betraktade skoldramat som ett viktigt uppfostringsmedel och lät regelbundet