1111 Skolridning 1112 ridkonsten kan spåras, så länge den grekiska och romerska kulturens blomstringstid varade, men med dess undergång gick äfven ridkonsten under för mer än ett årtusende. I den mån riddarvä-sendet och tornerspelen utvecklades under 1000- 1400-talen, började verklig ridkonst åter komma till heders. Efter skjutvapnens införande och de tunga rustningarnas afläggande blef rytteriets stridssätt underkastadt en grundlig omdaning, hvarigenom väl dresserade hästar och stor ryttarskicklighet kräfdes. Det nya stridssättet, karak-teriseradt af volter och vändningar, kallades k a-rakolera (se Karakolering), möjligen efter neapolitanen Caraccioli, som under 1500-talet satte skolridningen i system med hänsyn till stridens kraf och därmed grundlade den s. k. h ö g a s k o l a n. Under midten af 1500-talet skapade äfven neapolitanen P i g n a t e l l i ryktbara skolor för att anskaffa väl arbetade s k o 1-hästar under skickliga s k o l r y 11 a r e för de glänsande karusellerna, och till Italien strömmade ryttare från alla länder för att lära den högre skolridten. I Spanien infördes särskildt af Pedro de A q u i l a och Don Bernada de Vargas skolridten efter italienska principer och omhuldades i främsta rummet för de nationella tjurfäktningarna. I Frankrike skapades, sedan Antoine de Pluvinel hos Pignatelli studerat skolridning, en världsberömd ridkonst. Pluvinel uppfann pelararbetet (se d. o.) och framställde i ett betydande verk ett fullt ordnadt dressyrsystem för den höga skolan. Äfven i England utbildades vid denna tid flera framstående skolryttare under ledning af italienska mästare, och hertigen af Newcastle utgaf några år efter Pluvinel ett mycket berömdt arbete öfver skolridning. Också i Tyskland utkom vid denna tid en rikhaltig litteratur öfver skolridning (främst af W e i s-s e n b o r n). Under Trettioåriga kriget, då svenska rytteriet red på fienden utan karakolering, genombröt motståndarens tunga kavallerihopar och fullföljde sina framgångar med sabeln, visade sig kara-koleringen emellertid värdelös, hvarför man ej längre behöfde de härför i högre skolridning utbil- Pig. 1. Ryttarens sits enligt Pignatellis principer. dade hästarna. Efter krigets slut återuppblomstrade dock den höga skolan, men dess egentliga ända- mål blef nu icke blott att vara en förberedelse till kriget, utan särskildt att glänsa vid praktfulla s. k. h ä s t b a l e 11 e r vid större festligheter. Då äfven de mest framstående skolryttarna börjat bedrifva skolridningen uteslutande med den höga skolan som mål för dess egen skull, uppstod i Frankrike en reformator på ridkonstens område, De la G u é r i n i é r e (se fig. i art. S i d v ä r t s-rörelse), stallmästare hos konung Ludvig XV. I st. f. den efter Pluvinels och Newcastles prin-iper brukliga hängsitsen (se fig. 1), d. v. s. att ryttaren skulle hänga på skrefvet i sadeln med raka ben, föreskref han, att sitsen skulle vara Fig. 2. Eyttarens sits enligt De la Guériniéres principer. half spalt och halft säte (se fig. 2), d. v. s. att ryttaren skulle mera sitta i sadeln, en sits, som blef epokgörande för ridkonstens vidare utveckling och är den grund, hvarpå man ännu bygger. Numera begäres dock en ännu djupare sits (se fig. Fig. 3. Ryttarens sits vid skolridning enligt nuv. principer. (Stallmästaren vid Spanska hofridskolan i Wien Franz Gebhardt.) 3). 1733 utgaf De la Guériniére ett omfattande verk öfver sin ridlära, och genom honom fick skolridningen till mål ej blott att till fullkomlighet behärska hästen, utan att uppgymnastisera hästens alla delar, särskildt bakdelen, och i detta syfte uppfann han en s. k. sidvärtsrörelse (se d. o.), som vi kalla "öppna". Höga skolan indelas i "skolorna på marken", såsom piaff, passage, pesad (se dessa ord) och öppna,