läroverk årsberättelser; Sveriges officiella statistik
ung. Statens allmänna läroverk; 3) behandlande
skolväsendets historia, se litteraturförteckningen i
N. G. V. Lagerstedt, "Svenska uppfostringsväsendets
historia'' (2:a uppl. 1910), och Ebba Heckscher,
"Några drag ur den svenska flickskolans historia"
(1914). P. E. L-m.
Skolålder, det åldersstadium, under hvilket
barn anses böra gå i skola för erhållande af
allmän skolbildning. För de barn, för hvilka
folkundervisningen närmast är afsedd, sammanfaller
vanligen skolåldern med hvad som plägar kallas den
skol-pliktiga åldern (7-14 år; se
Skolplikt).
För de barn, som anses böra erhålla ett högre
mått af allmän skolbildning, sträcker sig skolåldern
åtskilligt utöfver den skolpliktiga åldern. Gränsen
uppåt är i detta fall sväfvande. Den markeras,
alltefter olika uppfattning, af realskolexamen, som
infaller omkr. 16-årsåldern, eller af studentexamen,
som infaller omkr. 19-årsåldern. P. E. L-m.
Skolår kallas hvart och ett af de år, lärjunge
normalt tillbringar vid en läroanstalt. Vid
folkundervisningen infaller sålunda exempelvis det
3:e skolåret, under det att lärjungen befinner sis;
i den egentliga folkskolans l:a årsklass; vid de
allmänna läroverken infaller det 7:e skolåret,
under det att lärjungen befinner sig i gymnasiets
2:a ring. Vid jämförelse mellan skolstadierna vid
olika läroanstalter plägar man räkna skolåren från
inträdet i den skolpliktiga åldern, d. v. s. det år
lärjungen fyller 7 år. Så räknadt infaller exempelvis
det 5:e skolåret, under det lärjunge befinner sig i
3:e årsklassen af den egentliga folkskolan och i 2:a
årsklassen vid de allmänna läroverken och de efter
mönstret af Statens normalskola för flickor inrättade
högre flickskolorna. -
Skolår används någon gång i
betydelsen af
läsår (se d. o.). P. E. L-m.
Skoläst,
zool. Se
Macruridæ.
Skomakarbeck, kem. tekn. Se
Beck 1.
Skomakaregesällskapets sjuk- och begrafningskassa. Se
Sjukkassa.
Skomakaren,
zool., namn på
sutare (se d. o.).
Skomakarmästarföreningen i Stockholm, stiftad
1848, utgör en direkt fortsättning af det gamla
Skomakarämbetet, som 1474 fick sin skråordning
stadfäst af Stockholms magistrat och ända
t. o. m. 1847 egde bestånd under samma namn. Redan
i början af 1400-talet voro skomakarna här förenade
i ett "brödraskap" under styrelse af flera vär-
1. värkmästare; den äldste af dessa kallades
med tiden ålderman och de öfrige bisittare. Man
uppsatte stadgar i 66 kap. och samlades under
hägn af yrkets skyddshelgon evangelisten Markus
samt Crispinus och Crispianus (se d. o.), till
hvilkas ära ämbetet lät 1500 uppföra ett eget
altare i Stockholms storkyrka. Föreningen samlade
småningom förmögenhet och egde 1780-1906 huset n:r 6
Slottsbacken (numera lokal för stadens uppbördsverk,
dessförinnan inrymmande bl. a. en välkänd restaurang,
Skomakarkällaren, som besöktes mycket, t. ex. af
många riksdagsbönder). Afkastningen af denna egendom
beredde föreningen tillfälle att fr. o. m. 1848 (då
ombildad till pensions-, sjuk- och begrafningskassa,
vid skråväsendets upphörande) ge sina medlemmar
pensioner, som numera utgå med 400-500 kr. årligen
till medlem, som fyllt 50 år och i 20 år tillhört
föreningen. Denna räknar omkr. 60 medlemmar och
utdelar årligen öfver 20,000 kr. i pensioner och
understöd. Inträde står öppet för skomakare, som
vunnit burskap som borgare i Stockholm. Ändringar
i organisationen vidtogos 1855 och 1880. Samtliga
protokoll och handlingar alltifrån 1699 finnas
i behåll. De föregående skingrades 1848.
A. Lmk.
Skomakarrealism, ett af V. von Heidenstam skapadt
vedernamn på den realistiska, resp. naturalistiska
litteraturen vid 1890-talets början.
Skomakarämbetet. Se
Skomakarmästarföreningen.
Skomvær, holme i ögruppen Röst, s. v. om
Lofoten, Norge. Kustfyr af l:a kl., uppförd 1887.
K. V. H.
Skonare,
sjöv. Se
Skonert.
Skonert l.
Skonare (eng.
schooner, fr.
goélette,
ty.
schoner),
sjöv., är ett på nästan alla haf
förekommande, lätthandterligt, tvåmastadt, mindre
segelfartyg, hvars aktra mast, som är stormast, är
i två delar utan mars och rår; på denna mast föras
gaffelsegel, benämndt storsegel, gaffeltoppsegel och
stagsegel. Fockmastens tackling varierar betydligt,
hvilket föranledt olika namn å denna fartygstyp. Den
ursprungliga skonerten, äfven kallad
märssegelsskonert och
Fig. 1. Märssegelsskonert.
brigantin (fig. 1), har fockmasten i tre delar med
märs och rår i likhet med en brigg, samt för på
densamma, förutom råsegel, vanligen blott stagsegel.
Med
toppsegelsskonert, i dagligt tal blott
skonert
(fig. 2), förstås en skonert, hvars fockmast
är i två delar med salning i st. f. märs och,
förutom stagsegel, för lättare råsegel (nämligen
toppsegel, bramsegel och stundom bredfock) äfvensom
gaffeliock. Denna art af skonare torde vara den
allmännast förekommande.
Å
slätskonerten l.
slättoppade skonerten (fig. 2,
t. v.) saknas rår å fockmasten. Små slätskonertar
ha ofta masterna i ett stycke. - Skonerten är
det minsta fartyg, som i allmänhet används till
längre sjöresor. Jfr
Brigantin, Brigg, Galeas,
Hermafroditbrigg,
