Hukare, Koff, Skonertbark, Skonertbrigg och
Skonertskepp. C. K. S.
Fig. 2. Toppsegelsskonert. Därbortom en slätskonert.
Skonertbark l.
Barkskonare,
sjöv., ett tremastadt
segelfartyg, hvars master äro i två delar. Råsegel,
dock ej undersegel, föras å fock- och stormasterna,
gaffelsegel å alla masterna. Jfr
Barkskepp och
Skonertskepp. C. K. S.
Skonertbrigg,
sjöv., ett numera sällan förekommande
mellanting mellan skonert och brigg. Dess fockmast
är lika med en toppsegelsskonerts (se
Skonert);
på stormasten, som i likhet med skonertens är i två
delar utan mars, föras ett par lätta råsegel samt
gaffelsegel. - Benämningen skonertbrigg används äfven
stundom om brigantin (se d. o.). Jfr
Hermafroditbrigg.
C. K. S.
Skonertsegel,
sjöv., i Sverige stundom förekommande
namn på en skonerts storsegel, då däremot i Norge och
Danmark därmed menas en skonerts gaffelfock. Se
Segel.
R. N.*
Skonertskepp l
Tre-(Fyr-, Fem-)mastad skonert,
sjöv., ett segelfartyg med tre till fem master,
fockmasten i tre delar, försedd med mars och rår
(fullriggad), de öfriga masterna i två delar
utan mars och rår samt förande endast gaffel-
och gaffeltoppsegel. Om äfven fockmasten är i
två delar och blott för två lätta råsegel jämte
stagsegel och gaffelfock, benämnes fartyget
toppsegelsskonertskepp och, om fockmasten alldeles saknar
rår,
slätskonertskepp l.
slättoppadt skonertskepp
l.
tre-(fyr-, fem-)mastad slätskonert. En tremastad
slätskonert benämnes i dagligt tal ofta
hundraelfva.
Slätskonertskepp kunna ha ända till sju master,
alla försedda med gaffel- och gaffeltoppsegel,
fockmasten dessutom med stagsegel; sådana fartyg
kryssa utmärkt, men äro mindre framstående seglare med
akterlig vind. Jfr
Skonert och
Skonertbark.
C. K. S.
Skoning. Se
Hofbeslagskonst.
Skontrera (it. sconträre), Reskontrera, Riskontrera,
hand., utjämna, kvitta; likvidera genom afräkning. Jfr
R e s k o n t r a.
Skonåtling, tillverkning af öfverläder ("skaft")
till skodon.
Skopas (grek. ??), grekisk skulptör, tillhörande
den yngre attiska skolan, f. på ön Paros, lefde under
förra hälften af 4:e årh. f. Kr. I början var han
verksam på Peloponnesos, sedan i Aten och
sist i Mindre Asien. Han återuppbyggde det 394
nedbrunna
Athena Aleas tempel i Tegea, en af
Peloponnesos' förnämsta helgedomar, märkvärdig
genom sin stilblandning, i det att den yttre
pelargången var jonisk, men i det inre de nedre
pelarraderna doriska, de öfre korintiska. Han prydde
templet med 2 gafvelgrupper, som enligt Pausanias'
uppgift framställde
Akilles' strid med Telefos
och
Kalydoniska vildsvinsjakten, bägge sålunda med
ämnen af lidelsefull kamp. Af dessa grupper finnas
efter utgräfningen 1879 i behåll två
ynglingahufvud,
betydligt stympade, framför allt det ena med uttryck
af stark själsspänning. Ett originalverk af S. är
tydligen äfven ett
kvinnohufvud af marmor, funnet
på Akropolis (dessa verk i Atens museum). Patos och
lidelse utmärka S:s konst. Af gudabilder skapade
han en stor mängd, såsom en
Apollon Smintheus
(råttdödaren),
Latona med sina barn,
Apollon och
Artemis, Athena, Dionysos, en skägglös
Asklepios,
alltså yngre, än han vanligen uppfattades, och
Erinnyerna utan något fruktansvärdt i karaktären,
enligt Pausanias. Af allt detta finnes intet
i behåll. I Rom funnos flera arbeten af honom,
särskildt en kolossal sittande
Ares, som man trott sig
igenfinna i förminskad skala i en förträfflig bild i
Ludovisisamlingen i Roms Nationalmuseum. Mästarens
lust låg likväl mera åt det passioneradt hänförda:
så i
Apollon Kitharodos (citterspelaren), af hvilken
en staty i Vatikanen möjligen är en afbildning, ehuru
svag (se fig. l i art.
Apollon). Likaså fanns af honom
i Rom en beundrad
Afrodite, i Elis' Afroditetempel
en grupp af
Eros, Himeros och Pothos (kärlek, längtan
och begär), en
Rasande backantinna, med upplöst hår,
tillbakakastadt hufvud, vildt fladdrande kläder och
låret af ett sönderslitet rådjur i handen (motivet
mångfaldiga gånger återgifvet i relief) samt en
grupp - troligen afsedd för ett tempels gafvelfält -
framställande
Thetis, som lämnar till Akilles dennes
af Hefaistos smidda vapen. Gruppen upptog åtskilliga
bifigurer, tritoner, nereider m. fl. Bland bilder,
som kunna hänföras till förlorade originalverk af
S. eller dennes skola, äro
Niobegruppen (i Florens;
se
Niobe),
Herakles (i Ludovisisamlingen,
originalet möjligen ett ungdomsverk af S.;
jfr fig. i art.
Herakles) och
Meleager (i
Vatikanska museet, ett exemplar i Glyptoteket i
Köpenhamn). S. var jämte flera andra konstnärer
omkr. år 350 sysselsatt med att pryda Mausoleum vid
Halikarnassos. Jfr L. Urlichs, "S. Leben und werke"
(1863), och M. Collignon, "S. et Praxitèle" (1907).
C. R. N. (G-g N.)
Skopelos, fordom
Penarethos, grekisk ö i Egeiska
hafvet, n. ö. om Eubea, tillhörande nomos Magnesia,
i hvilken den med de öfriga Norra Sporaderna
bildar en eparki (10,636 inv. 1907). 123 (85)
kvkm. Omkr. 5,500 inv. Den är, ehuru bergig (i
norra delen, 688 m.), den bördigaste bland de norra
Sporaderna (vin, oliver). Hufvudort är hamnplatsen
S. på sydöstra kusten, med omkr. 4,000 inv.
(J. F. N.)
Skopin, stad i ryska guv. Rjazan,
vid Vjasma-Sysranbanan. 14,129 inv. (190O).
Tillverkning af järn- och lädervaror.
(J. F. N.)
Skoplje (turk. Üsküb), hufvudstad i serbiska länet
(okrug) med samma namn inom det 1913