1137 Skorpionslända- Skoter 1138 ormbett, utsugning af giftet, hård ombindning af den stungna kroppsdelen, tvättning af sticksåret med ammoniak, kalkvatten, öfvermangansyradt kali eller vätesuperoxid samt stimulerande och i öfrigt symtomatisk behandling. C. G. S. Skorpionslända, zool. Se Näbbsländor. Skorpiönspindlar, zool. Se Spindeldjur. Skorplafvar, bot., lafvar med skorplik bål (se L a f v a r, fig. 7-11), allmänt växande på sten och bark. G. L-m. Skorrning, ett gemensamt namn på det uttal, som i st. f. apiko-alveolart r (vårt vanliga uppsvenska r-ljud) använder uvulart (velart) -- vare sig vibreradt eller ovibreradt -- eller laryngalt r. Se vidare R, sp. 798--799. Ad. N-n. Skorsten (holl. schoorsteen, eg. "eldsten, hvarpå elden tändes"). 1. I Holland den öppna spisen, som åtminstone i äldre tider utgjorde rummens förnämsta prydnad, i Sverige de rökgångar, hvarigenom man leder röken från eldstaden ut i fria luften, och vanligen endast rökgångens del utanpå husets tak. I Holland är skorstensstocken det ofta rikt dekorerade partiet ofvan spiskappan till rummets tak (jfr Eldstad, fig. 5), hos oss själfva rökgången. Någon gång, i mycket ålderdomliga hus, kan hela rökgången vara af gråsten; vanligen är den dock byggd med tegel. Skorstenarnas afslutning är i Västergötland ofta hopfogad af kalkstenshällar; i andra trakter, där järnbruk finnas, består den ibland af ett gjutjärnsrör. I sydligare trakter har man ej sällan dekorativt afslutat skorstenarna på många sätt. Skorstenen kom med stenhusen utifrån till Norden någon gång under medeltiden. Först jämförelsevis sent har den trängt ut till allmogens byggnader på landsbygden. När den kom dit, medförde denna nya anordning emellertid en fullständig omdaning af lifvet inomhus, så att den innebar en af de mest revolutionära omändringarna i befolkningens lefnadsvanor, som väl någonsin inträffat. -- 2. Den vanligen cylinderformiga, vida och fritt upprättstående rökkanal, som bortleder rökgaserna, stundom äfven afloppsångan, från en ångpanna och därjämte har till uppgift att åstadkomma drag (i det att varmluftpelaren däri är lättare än luften utomkring), t. ex. plåtskorstenarna å lokomotiv och ångfartyg samt de ofta mycket höga fabriksstorstenarna. Dessa muras vanligen af specialtegel, men utföras numera, särskildt i Amerika, ofta äfven af armerad betong. -- Om skorstensdrag se Drag, sp. 802. 1. -a-i. Skorstensbärare, skpsb., järnbalkar, som på större ångfartyg uppbära skorstenarna. C. K. S. Skorstenseld (Soteld) uppstår därigenom, att sotpartiklar och andra brännbara ämnen, som afsatt sig i en skorstenspipa, fatta eld och i glödande eller brinnande tillstånd af draget sugas ut genom skorstenen, hvarvid vanligen ett regn af gnistor utslungas. Orsaken till skorstenseld är i regel den, att sotning (se d. o.) ej i rätt tid företagits. Om otätheter förefinnas i skorstenen eller därtill hörande rensluckor, kan eldsvåda förorsakas däraf, och äfven de ur skorstenen utkastade gnistorna kunna, om de nedfalla på lättantändliga ämnen, föranleda svåra eldsvådor. Vid inträffande skorstenseld bör därför å plats, där brandkår finnes, denna genast underrättas. Vid skorstenseld bör dessutom iakttagas: att vatten hålles i beredskap; att skorstensstocken undersökes i hela sin längd och att från densamma, bortflyttas alla lätt antändbara föremål; att sålunda garderober, vedlårar o. d., som gränsa till skorstensstocken, öppnas och utrymmas samt att med uppmärksamhet tillses, att antändning ej sker genom nedfallande gnistor. Släckning af soteld sker bäst på så sätt, att man ofvanpå skorstenen lägger en skifva, hvarigenom elden kväfves. Fmn. Skorstensfejarkräfta, med. Se Kräfta, sp. 145. Skorstensförband. Se Mur, sp. 1370. Skorstenskapp, skpsb. Se Kapp 2. Skorvefjeld [-fjell]. Se Seljord. Skoskaf, med., hudskador (blåsor,sår) å fötterna, förorsakas vanligen af olämplig fotbeklädnad. Från militärhygienisk synpunkt spela de en betydande roll, och en rationell fotvård är i synnerhet inom infanteriet en af militärbefälets och militärläkarnas viktigare uppgifter. Behandlingen är först och främst profylaktisk: anskaffande af ändamålsenlig fotbeklädnad. Själfva skadan skötes som andra hudlösheter eller sårnader aseptiskt eller antiseptiskt (borsyresalfva, salicyltalg o. d.). J. K. Skostall. Se Hofbeslagskonst, sp. 904. Skot, sjöv., tåg, kätting eller talja, som fästes i råseglens båda nedre hörn, i gaffel-, spri- och stagsegels aktra nedre samt i lodsegels yttre hörn, för att därmed sprida seglet och ge det en viss ställning. Då fartyget skall ligga närmare vinden, anhalas skotet, hvilket kallas att skota seglet. Ett underledsegels skot benämnes vaterskot. Å många fartyg (äfven svenska handelsfartyg) kallas öfriga ledsegelsskot hals och tvärtom. Är ett gaffelsegel försedt med bom, sitter skotet fast på denna, under namn af bomskot, då däremot de tåg, hvarmed skothornet uthalas till bomändan, kallas uthalare. Skoten benämnas efter de segel de tillhöra, såsom fockeskot, storeskot, märseskot, klyfverskot o. s. v. R. N.* Skoter, den keltiska folkstam, som gett sitt namn åt Skottland, hette hos senlatinska skriftställare (300- och 400-talen) scotti; men med detta namn betecknades då invånarna på Irland (ir. scot, plur. scuit), hvilken ö ibland också kallas (Magna) Scotia. Från Irland utvandrade scotti (enligt Beda) till norra Britannien omkr. 360 och senare. Där uppträdde de tillsammans med pikterna (se d. o.) och oroade det romerska Britannien. De slogo sig ned i nordvästra delen af det område, som efter dem nu heter Skottland, underlade sig pikterna i nordöstra delen 844, det britanniska riket i sydvästra Skottland och Cumberland 945, det angelsaxiska i sydöstra Skottland 1018. Pikter och britter (i den mån dessa icke drogo söder ut) uppgingo i skoterna. Att skoterna sålunda voro ett gaeliskt (iriskt, alltså indoeuropeiskt) folk, är utom tvifvel. Beträffande pikterna, som före skoterna bodde i nordliga Britannien, är detta tvifvelaktigt (se Pikter). Svårt är att afgöra, huruvida de af Tacitus omtalade på grund af sitt utseende för germaner ansedda caledonii äro kelter eller ej. Landskapet Caledonia betecknade nordvästra Skottland, och namnet är tydbart ur keltiskt språk (fornir. caill, "skog"). -- Den skotiska folkvandringen från Irland (öfver Man) gaf med tiden Skottland dess gaeliska befolkning (se Gaeliska