1141 Skott 1142 {hela partiet ofvanför kotyledonerna kallas epikotyl), som ger upphof till växtens hufvudskott i. stam. Skottets vidare utbildning kännetecknas af de olika anlagens tillväxt. Bladanlagen växa ut till blad, och skottaxeln erfar för det mesta en betydlig sträckning. Man säger nu, att knoppen slår ut. Genom växandet aflägsnas bladen från hvarandra. De partier af skottet, där bladen ha sina fästpunkter, kallas noder ("leder"), mellanrummen internodier (jfr Skottbyggnad). Noder och internodier ha stundom fysiologiskt olika egenskaper. Hos gräsen utföra noderna den geotropiska rörelse (se G e o t r o p i s m), medelst hvilken ett kullfallet strå lyftes upp. Äfven delar af själfva internodierna kunna vara ombildade till ledknölar. Internodiernas längd växlar med yttre betingelser. Vid fuktig kultur alstras längre internodier än vid ITig. 2. Semperviviim assimile. I normalt skott, II vid hög fuktighet, III i mörker. torka (fig. 2 I o. II). Etiolerade skott (se E t i o l e r a d e) ha i regel betydligt längre internodier än normala, medan bladen och sidoskotten äro förkrympta (fig. 2 III). I allmänhet äro hos hufvudskottet de mellersta internodierna längst, åt spetsen och basen bli de kortare. Hos gräsen växa ett eller flera apikala internodier högst betydligt starkare än de vid basen (hos Molinia coerulea flera hundra ggr), hvarigenom blomställningen lyftes i höjden. Öm kortskott se Skottbyggnad. Stort inflytande på skottets utseende ha bladens ställning och beskaffenhet. Bladens inbördes läge bestämmes under deras anläggande vid vegetationspunkten (fig. 1). Oftast äro bladen strödda eller sitta, närmare bestämdt, i spiral rundt skottaxeln (se Bladställning), eller också äro de krans-sittande, d. v. s. flera blad finnas vid hvarje nod. I senare fallet äro de vanligen motstående (opponerade). Antalet kransblad beror i många fall på skottets kraftighet och internodiernas läge och kan delvis experimentellt förändras. Skottet är till sin morfologiska och anatomiska byggnad antingen radiärt eller dorsiventralt (af lat. dorsum, rygg, och venter, buk). En radiär skottaxel är cylindrisk och har bladen rundtorn lika fördelade. Ett dorsiventralt skott uppvisar en ryggsida och en buksida och är oftast tillplattadt. Mycket vanlig är blomställningars och blommors dorsiventralitet, s. k. zygomorfa blommor (jfr Dorsiventral). Af örtskotten pläga de ortotropa, d. v. s. upprätta, hufvudskotten vara radiära, de plagio-tropa, d. v. s. snedställda, sidoskotten dorsiven- trala (jfr Eörelsefenomen, sp. 207). Sidoskottens dorsiventralitet är ofta betingad af deras sneda läge i förhållande till lodlinjen, induceras af tyngd eller ljus och kan experimentellt omändras (t. ex. hos granen), eller den är autonom och betingas genom grenens ställning till hufvud-axeln (kan då icke experimentellt omändras; t. ex. Araucaria, Fagus, Ulmus, Begonia, papilionacéer). Stundom antar ett urspr, radiärt skott - särskildt om bladen äro motstående - dorsiventral karaktär vid ensidig belysning, beroende därpå, att internodierna vrida sig, så att alla bladen komma i ett plan (t. ex. Lonicera, Philadelphus, Sy ringa, Dier- Fig. 3. Diervilla grandiflora. T. v. skott, som genom in-ternodievridning blifvit dorsiventralt, t. h. radiärt skott. villa; fig. 3). Alm och bok uppbyggas h. o. h. af dorsiventrala skott. Äfven sidoskotten af andra ordningen sitta hos de nämnda träden (samt hos granen, Araucaria o. s. v.) på grenflankerna, hvarigenom hela skottsystemet blir plattadt. Ej sällan äro bladen på skottens olika sidor olika stora (oftast äro öfversidans blad mindre än undersidans), ett fenomen, som kallas anisojylli (se d. o.). Stundom förenas anisofylli med anisokladi, då de gynnade eller hämmade bladens axelskott utvecklas olika. En tillpassningsföreteelse i samma stil som aniso-fyllien är bladmosaik (se d. o.). Ett skott med sina sidoskott kallas skottsystem. Arkitektoniken hos skottsystemet (dess "habitus') beror mycket på förgreningens typ. Enklaste fcrgreningstypen är dikotom 1. klyk-jon.dg förgrening} som uppstår genom direkt klyf-uing af skottets vegetationspunkt, hvarvid två skott uppstå, som med den ursprungliga axeln bilda lika vinklar (fig. 4 I). Uppstå på samma sätt tre eller flera grenar, talar man om trikotomi, polytomi. Äkta dikotom förgrening förekommer ej hos vegetativa skott af högre växter, men väl hos alger och lefvermossor (t. ex. Dictyota dichotoma, en brunalg). Det dikotomiska skottsystemet antar ett från sin typiska form starkt afvikande utseende, om vid de på hvarandra följande klyfningarna af skottspetsen städse blott en af sidogrenarna gynnas (fig. 4 II), och man får då dikotomi med sympodie-