1143 Skott 1144 bildning, emedan de gynnade grenarna tillsammans kunna bilda en skenbar hufvudaxel (t. ex. hos Fig. 4. Schema af tlikotomi (/") och dikotomi med sympo-diebildning (//J. Selaginella}. Hos högre växter känner man många fall af falsk dikotomi, som uppstår därigenom, att stamspetsen dör och de under densamma sittande grenarna drifva ut samt fortväxa i vinkel mot huf-vudstammen. Denna falska dikotomi (eller poly- Fig. 5. Schema af dikasium (/) och monokasium 1. sym-podium (II}. tomi) kallas dikasium (resp. polykasium; fig. 5 I). Dikasier äro vanliga hos växter med motsatta blad och terminala blommor eller blomställningar (t. ex. .Esculus, Acer, Syringa, karyofyllacéer, mistel m. fl.). Dikotomi anses vara den ursprungligaste förgreningsarten, emedan den i tidigare geologiska perioder var mycket vanligare än nu. Om blott en sidogren antar kraftig växt och tränger åt sidan eller förkväfver hufvudskottet, intagande dess plats, uppstår ett sympodium 1. monokasium. Ett sympo-dialt skottsystem eger sålunda en hufvudaxel, som sammansättes af olika generationers sidoaxlar, hvilka skenbart bilda en enda axel. Sympodial förgrening visa många rotstockar (se S k o 11 b y g g-nad). Topparna hos årsskotten af lind, alm o. a. träd dö tidigt bort och falla af samt ersättas af den öfversta sidoknoppen, hvilken nästa vår utväxer, så att på detta vis ett sympodium uppstår (fig. 5 II). Om hufvudaxeln ständigt växer kraftigare än sidoskotten och bibehåller sin riktning oförändrad, talar man om monopodial förgrening. Hufvudaxeln, monopodiet, sammansättes sålunda här af likvärdiga skottstycken (förekommer hos många löfträd samt tall och gran, fig. 6). Till synnerligen omväxlande system sammansättas de här nämnda förgreningstyperna hos fanerogamer-nas blomskott (se Blomställning). De skilda skotten i ett system äro till sin utveckling beroende af hvarandra (se Korrelation). I allmänhet är det ortotropa hufvud- Fig. 6. Topp af ung gran med typiskt monopodial förgrening. skottet det mest gynnade i sin utveckling. Hos träden bildar detta skott stammen. Om hufvudskottet af någon anledning förstöres, inträder antingen ett af de öfversta sidoskotten genom uppåtkrökning i dess ställe (regeneration, mycket vanlig hos gran), eller också bildas intet nytt hufvudskott, utan sidoskotten ge upphof till flera samordnade axlar (ett slags polykasium). Det senare fallet förekommer ofta vid trädens kronbildning samt hos buskar, där hufvudskottet redan mycket tidigt hämmas i sin utveckling. Ett afskuret skott bildar rötter företrädesvis vid basen och nya skott vid toDDändan, äfven om man vänder det upp och ner, beroende på skottets polaritet (se d. o.). Tyngdkraften gynnar skott-bildning på organens öfversida; äfven ljuset gynnar skottbildning, mörker gynnar däremot rotbildning. Dessa faktorer ha en viss betydelse för skottsystemens arkitektonik, särskildt hos vedväxter. Hos dessa förekomma äfven adventiva skott (se Knopp). Från adventivknopparna bildas vid trädets af-huggande s. k. stubbskott, som utväxa till nya träd. Äfven under inflytande af parasiter kunna adventivknoppar bringas att slå ut, hvarvid mycket täta, risiga skottsystem uppstå, s. k. häx-kvastar (se d. o.). Skott kunna uppstå äfven utan något som helst samband med förhandenvarande vegetationspunkter (alltså utan föregående förgrening) och kallas då regenerationsskott. Äfven från rötterna kunna regenerationsskott bildas (hos ek, lind och flertalet andra vedväxter vid stammens fällande), s. k. rotskott. H. L-dh. Skott, finansr., en kommunalutskyld, som i början af 1300-talet började införas i svenska städer. Någon motsvarande kommunalafgift har väl funnits längre tillbaka, ehuru förmodligen af mera tillfällig natur, men både beskattningssättet och namnet skott ha kommit från Tyskland, där detta beskattningssätt kallades schot (lat. collecta,