Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skotfoss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147
Skottbyggnad
1148
söka upp bästa belysningen är näringsskottet i regol
negativt geotropiskt och positivt heliotropiskt (so
Rörelsefenomen). Med afseende på internodiernas längd
(jfr Skott, sp. 1141) skiljer man på två extrema
typer, mellan hvilka alla öfvergångar finnas:
kortskott 1. brakyblast och långskott. Kortskott
kännetecknas af så korta internodier, att bladen
sitta inpå hvarandra. Mycket korta internodier ha
rosettväxterna (t. ex. Sempervirum). Särskildt viktig
är kortskottens förekomst hos vedväxterna. Träden
ha förmåga att bilda både kortskott och långskott
De förras internodier växa, när knoppen öppnas
om våren, ytterst obetydligt, skottet förblir i
regel oförgrenadt. Långskotten däremot sköta om
skottsystemets fört-växt och utbredning i rummet. I
allmänhet är kortskottbildningen en synnerligen
ändamålsenlig tillpassning för åstadkommande af
största möjliga assimilationsyta. Kortskotten äro
nämligen så fördelade på långskottens internodier,
att de fylla ut mellanrummen mellan dessa, hvarigenom
förträfflig
Fig. 1. Gren af bok (Fagus silvatica} med långskott
(a) och kortskott (ö).
bladmosaik uppstår (fig. 1). I allmänhet fortlefva
kortskotten blott ett visst antal år och dö sedan ut
eller aborteras (skottfällning). Kortskott med mycket
begränsad tillväxt har tallen; de frambringa blott
2-3-5 barr. Boken (Fagus silvalica) eger mångåriga
kortskott. Hos almen (Ulmus) bära kortskotten blommor,
inga blad. Hos Berberis äro långskottens blad
förvandlade till tornar; blott kortskotten assimilera.
Ju större bladyta assimilationsskottet eger, desto
intensivare blir dess funktion. Med stor bladyta
följa likväl andra olägenheter, framför allt ökad
transpiration. Hos ökenväxter (xerofyter) äro därför
bladen reducerade till taggar och tornar, medan
i stället den uppsvällda stammen får tjänstgöra
som assimilationsorgan (kaktacéer, euforbiacéer,
Stapelia-arter, se Stamsuck u-ienter). Äfven
åtskilliga saltväxter (halofyter) kunna vara utbildade
till stamsuckulenter (Sali-cornia). Skottet får i
dylika fall, då det vikarierar för bladet, gärna en
om detta påminnande anatomisk byggnad, och stundom
får det äfven till det yttre bladlik skepnad, hos de
s. k. kladodierna och fyllokladierna (t. ex. Acacia,
Rusens, Phyllo-cladus). Speciella tillpassningsformer
för olika ändamål anta skotten hos lianer, utlöpare
och slingrande växter. Metamorfoserade skott äro
vissa klangen, såsom hos Vitis och Ampelopsis,
samt törnarna hos slån, hagtorn, Gleditschia
(fig. 2) o. a. .växter. Under inflytande af abnorma
betingelser,
såsom mörker eller parasiter, kan skottet undergå
egendomliga missbildningar (se E t i o l e r a d e,
Gallbildningar). Äfven ärftliga monstrosi-
Fig. 2. Till skarpa tornar ombildade skott af
Gleditschia.
teter äro bekanta. En sådan är t. ex. tvångs-vridning,
bestående däri, att skott och rötter, af inre orsaker,
bandlikt tillplattas och spirallikt vridas. Hos
fanerogama parasiter har skottet ofta erfarit stark
reduktion. Klorofyll saknas hos Cuscuta, Monotropa
o. a. Hos vissa tropiska parasiter (rafflesiacéer) har
reduktionen gått så iåugt, att hufvudsakligen blott
blommorna komma til! utbildning, medan näringsskottet
lefver i värdväxcens kropp. För ett varaktigt
lif i marken ha de g b o-f i l a (jordälskande)
skotten antagit en Iran det gröna (aérofila
1. fotofila) assimilationsskottet helt afvikande
byggnad. Bladen äro förkrympta till fjälliknande
lågblad, och klorofyll Saknas. Af geo-fila skott
urskiljer man tre hufvudtyper: rotstockar, knölar och
lökar. Rotstocken (rhizom) sitter antingen lodrätt i
marken och har då korta internodier (t. ex. Primula,
Plantago) eller ligger vågrätt och har då merendels
långa internodier (t. ex. hvitsippa, Polygonatum,
sparris). Förgreningen hos de vågräta rhizomen är
oftast sympodial (se Skott). Terminalknoppen växer om
våren ut till ett aero-filt skott, som böjer sig upp
ur marken och bildar den synliga delen af växten. En
under toppknoppen bildad sidoknopp ombesörjer
rhizomets tillväxt i horisontell led. Det aerofila
skottet dör hvarje år bort, kvarlämnande ett ärr
("Salomos sigill"). De geofila skottdelarna reagera
diageotropiskt (se Rörelsefenomen). Den äldsta,
bakre delen af ett vågrätt rhizom dör efter hand bort,
medan spetsen rör sig framåt; rhizomen medverka därför
till växtens utbredning, särskildt om de därjämte
förgrenas (t. ex. hästhof, Tussilago, fig. 3,
brännnässla, fräkenväxter). Man kallar dem då u n
d e r-jordiska utlöpare 1. vandringsskott. Rhizomen
tjänstgöra alltid som uppiagsorgan för reservnäring
(förnämligast stärkelse), stundom öf-verta de också
delvis (hos Equisetum) eller helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
