1147 Skottbyggnad 1148 söka upp bästa belysningen är näringsskottet i regol negativt geotropiskt och positivt heliotropiskt (so Rörelsefenomen). Med afseende på internodiernas längd (jfr Skott, sp. 1141) skiljer man på två extrema typer, mellan hvilka alla öfvergångar finnas: kortskott 1. brakyblast och långskott. Kortskott kännetecknas af så korta internodier, att bladen sitta inpå hvarandra. Mycket korta internodier ha rosettväxterna (t. ex. Sempervirum). Särskildt viktig är kortskottens förekomst hos vedväxterna. Träden ha förmåga att bilda både kortskott och långskott De förras internodier växa, när knoppen öppnas om våren, ytterst obetydligt, skottet förblir i regel oförgrenadt. Långskotten däremot sköta om skottsystemets fört-växt och utbredning i rummet. I allmänhet är kortskottbildningen en synnerligen ändamålsenlig tillpassning för åstadkommande af största möjliga assimilationsyta. Kortskotten äro nämligen så fördelade på långskottens internodier, att de fylla ut mellanrummen mellan dessa, hvarigenom förträfflig Fig. 1. Gren af bok (Fagus silvatica} med långskott (a) och kortskott (ö). bladmosaik uppstår (fig. 1). I allmänhet fortlefva kortskotten blott ett visst antal år och dö sedan ut eller aborteras (skottfällning). Kortskott med mycket begränsad tillväxt har tallen; de frambringa blott 2-3-5 barr. Boken (Fagus silvalica) eger mångåriga kortskott. Hos almen (Ulmus) bära kortskotten blommor, inga blad. Hos Berberis äro långskottens blad förvandlade till tornar; blott kortskotten assimilera. Ju större bladyta assimilationsskottet eger, desto intensivare blir dess funktion. Med stor bladyta följa likväl andra olägenheter, framför allt ökad transpiration. Hos ökenväxter (xerofyter) äro därför bladen reducerade till taggar och tornar, medan i stället den uppsvällda stammen får tjänstgöra som assimilationsorgan (kaktacéer, euforbiacéer, Stapelia-arter, se Stamsuck u-ienter). Äfven åtskilliga saltväxter (halofyter) kunna vara utbildade till stamsuckulenter (Sali-cornia). Skottet får i dylika fall, då det vikarierar för bladet, gärna en om detta påminnande anatomisk byggnad, och stundom får det äfven till det yttre bladlik skepnad, hos de s. k. kladodierna och fyllokladierna (t. ex. Acacia, Rusens, Phyllo-cladus). Speciella tillpassningsformer för olika ändamål anta skotten hos lianer, utlöpare och slingrande växter. Metamorfoserade skott äro vissa klangen, såsom hos Vitis och Ampelopsis, samt törnarna hos slån, hagtorn, Gleditschia (fig. 2) o. a. .växter. Under inflytande af abnorma betingelser, såsom mörker eller parasiter, kan skottet undergå egendomliga missbildningar (se E t i o l e r a d e, Gallbildningar). Äfven ärftliga monstrosi- Fig. 2. Till skarpa tornar ombildade skott af Gleditschia. teter äro bekanta. En sådan är t. ex. tvångs-vridning, bestående däri, att skott och rötter, af inre orsaker, bandlikt tillplattas och spirallikt vridas. Hos fanerogama parasiter har skottet ofta erfarit stark reduktion. Klorofyll saknas hos Cuscuta, Monotropa o. a. Hos vissa tropiska parasiter (rafflesiacéer) har reduktionen gått så iåugt, att hufvudsakligen blott blommorna komma til! utbildning, medan näringsskottet lefver i värdväxcens kropp. För ett varaktigt lif i marken ha de g b o-f i l a (jordälskande) skotten antagit en Iran det gröna (aérofila 1. fotofila) assimilationsskottet helt afvikande byggnad. Bladen äro förkrympta till fjälliknande lågblad, och klorofyll Saknas. Af geo-fila skott urskiljer man tre hufvudtyper: rotstockar, knölar och lökar. Rotstocken (rhizom) sitter antingen lodrätt i marken och har då korta internodier (t. ex. Primula, Plantago) eller ligger vågrätt och har då merendels långa internodier (t. ex. hvitsippa, Polygonatum, sparris). Förgreningen hos de vågräta rhizomen är oftast sympodial (se Skott). Terminalknoppen växer om våren ut till ett aero-filt skott, som böjer sig upp ur marken och bildar den synliga delen af växten. En under toppknoppen bildad sidoknopp ombesörjer rhizomets tillväxt i horisontell led. Det aerofila skottet dör hvarje år bort, kvarlämnande ett ärr ("Salomos sigill"). De geofila skottdelarna reagera diageotropiskt (se Rörelsefenomen). Den äldsta, bakre delen af ett vågrätt rhizom dör efter hand bort, medan spetsen rör sig framåt; rhizomen medverka därför till växtens utbredning, särskildt om de därjämte förgrenas (t. ex. hästhof, Tussilago, fig. 3, brännnässla, fräkenväxter). Man kallar dem då u n d e r-jordiska utlöpare 1. vandringsskott. Rhizomen tjänstgöra alltid som uppiagsorgan för reservnäring (förnämligast stärkelse), stundom öf-verta de också delvis (hos Equisetum) eller helt