Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottbyggnad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1149
Skottbyggnad
1150
(hos Coralliorhiza, Epipogum) rötternas funktion. De
lodräta rhizomen ega antingen en enda kraftig pålrot
och äro oförgrenade (Plantago, Taraxacum),
»Fig. 3. Skottbyggnad och vandringsskott
hos hästhof (Tussilagu).
eller också utbilda de adventivrötter och förgrena
sig samt tjänstgöra då äfven för den vegetativa
fortplantningen (Primula, ormbunkar o. s. v.). Ofta
bära dessa rotstockar i toppen en bladrosett. Hos
knölarna (tubera) är stammen köttigt uppsvälld och
tjänar som behållare för upplagsnäring, under det att
bladen äro förkrympta. Hos potatisen (se d. o.) uppstå
knölarna genom ansvällning af ändarna på förgrenade
underjordiska skott (stoloner). Potatisens "ögon" äro
bladvecksknop-par, som drifva ut följande år. Lökarna
sh
Fig. 4. Längsskuren lök af tulpan (Tulipa pracox}.
(bulbi, fig. 4) äro ett förkortadt skott (si), hvars
axel är skifferfomigt tillplattad och hvars köttiga
blad (lökfjällen, sh) äro fyllda med upplagsnäring
(företrädesvis socker). Skottets terminalknopp
utvecklar sig till det ofvanjordiska skottet, och
ur vecket på ett lökblad bildas därefter den nya
löken (2), medan den gamla skrumpnar och utsuges
af groddstängeln.
Som ett komplement till näringsskottet med dess
mångfaldiga afarter kan fortplantnings-skottet
1. blomman betraktas. Det har på grund af sin
speciella uppgift en från örtbladsskottet helt
afvikande byggnad (se Blomma och Blomställning). Medan
räringsskottet har obegränsad tillväxt, visar
blomman en afslutad utveckling, i det att hela
blomman förvandlas i bladanlag, hvarför blombildning
utsläcker vegetationspunkten. Skottaxeln är hos
blomman starkt förkortad och tillpLttad eller
urholkad (blombotten). I allmänhet är blomman
oförgrenad, d. v. s. knoppar bildas e] i blombladens
veck. Näringsskott och fortplantningsskott
stå ofta i fysiologisk motsättning och kräfva
för sin utveckling olika betingelser. Man har
därför på experimentell väg genom olika belysning,
temperatur, gödning, vattning o. s. v. lärt sig till
en viss grad behärska blombildningen. I regel bildas
fortplantningsskott först efter näringsskotten. Med
afseende på skottföljden mellan dessa bägge skottarter
skiljer man på enaxliga (haplokau-liska) växter,
då det ursprungliga hufvudskottets toppknopp
öfvergår till blombildning, samt tvåax-liga
(diplokauliska), treaxliya (triplokauliska) eller
n-axliga växter, då först axlar af andra, tredje
eller w-te ordningen förmå skrida till bildning
af fortplantningsskott. Exempel på en haplokaulisk
växt är vallmon (Papaver), där redan det förlängda
groddskottet afslutas med en blomma Som exempel
på en triplokaulisk växt kan grobladet (Plantago
major) anföras. Hos våra träd äro först axlar af n:te
ordningen i stånd att bilda fortplantningsorgan. Med
afseende på skottens beskaffenhet samt skottföljden
indelar man växterna i följande grupper.
A. Örter. De ofvanjordiska skotten äro alltid
örtartade (oförvedade).
1. Blott en gång f r u k t i f i cer a n d e
(hapaxantiska 1. monokarpa) växter. Alla skotten
äro fotofila; geofila skott (rhizom o
s. v.) förekomma icke. De ofvanjordiska skotten
fruktificera antingen efter ett, två eller tre
till flera år (annuella resp. monocykliska,
dicykliska och pleiocykliska örter). Annuellerna
(t. ex. råg, hafre, tobak, styfmorsviol o. s. v.)
afsluta hela sin utveckling under loppet af en
vegetationsperiod och fortplantas endast genom
frön. Hos de tvååriga dikotyledonerna bildas
första året en bladrosett, sålunda ett kortskott;
ofta utbildas därjämte hypo-kotylen (se S k o 11) till
reservnäringsorgan. Andra året utbildas örtskott med
långa internodier (långskott), hvilka snart skrida
till blombildning, hvarefter växtens utveckling
är afslutad. Åtskilliga viktiga nyttighetsväxter
äro tvåårisra (t. ex. olika slags betor, selleri,
palsternacka morot, rofva, kålrot o. s. v.).
Tvååriga växter saknas i varma länder.
2. Flera gånger fruktificerande
(perennerande 1. polykarpa) växter. Hit höra
alla växter med rotstockar, knölar eller lökar,
hvilka sålunda utbilda särskilda öfvervint-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
