1149 Skottbyggnad 1150 (hos Coralliorhiza, Epipogum) rötternas funktion. De lodräta rhizomen ega antingen en enda kraftig pålrot och äro oförgrenade (Plantago, Taraxacum), »Fig. 3. Skottbyggnad och vandringsskott hos hästhof (Tussilagu). eller också utbilda de adventivrötter och förgrena sig samt tjänstgöra då äfven för den vegetativa fortplantningen (Primula, ormbunkar o. s. v.). Ofta bära dessa rotstockar i toppen en bladrosett. Hos knölarna (tubera) är stammen köttigt uppsvälld och tjänar som behållare för upplagsnäring, under det att bladen äro förkrympta. Hos potatisen (se d. o.) uppstå knölarna genom ansvällning af ändarna på förgrenade underjordiska skott (stoloner). Potatisens "ögon" äro bladvecksknop-par, som drifva ut följande år. Lökarna sh Fig. 4. Längsskuren lök af tulpan (Tulipa pracox}. (bulbi, fig. 4) äro ett förkortadt skott (si), hvars axel är skifferfomigt tillplattad och hvars köttiga blad (lökfjällen, sh) äro fyllda med upplagsnäring (företrädesvis socker). Skottets terminalknopp utvecklar sig till det ofvanjordiska skottet, och ur vecket på ett lökblad bildas därefter den nya löken (2), medan den gamla skrumpnar och utsuges af groddstängeln. Som ett komplement till näringsskottet med dess mångfaldiga afarter kan fortplantnings-skottet 1. blomman betraktas. Det har på grund af sin speciella uppgift en från örtbladsskottet helt afvikande byggnad (se Blomma och Blomställning). Medan räringsskottet har obegränsad tillväxt, visar blomman en afslutad utveckling, i det att hela blomman förvandlas i bladanlag, hvarför blombildning utsläcker vegetationspunkten. Skottaxeln är hos blomman starkt förkortad och tillpLttad eller urholkad (blombotten). I allmänhet är blomman oförgrenad, d. v. s. knoppar bildas e] i blombladens veck. Näringsskott och fortplantningsskott stå ofta i fysiologisk motsättning och kräfva för sin utveckling olika betingelser. Man har därför på experimentell väg genom olika belysning, temperatur, gödning, vattning o. s. v. lärt sig till en viss grad behärska blombildningen. I regel bildas fortplantningsskott först efter näringsskotten. Med afseende på skottföljden mellan dessa bägge skottarter skiljer man på enaxliga (haplokau-liska) växter, då det ursprungliga hufvudskottets toppknopp öfvergår till blombildning, samt tvåax-liga (diplokauliska), treaxliya (triplokauliska) eller n-axliga växter, då först axlar af andra, tredje eller w-te ordningen förmå skrida till bildning af fortplantningsskott. Exempel på en haplokaulisk växt är vallmon (Papaver), där redan det förlängda groddskottet afslutas med en blomma Som exempel på en triplokaulisk växt kan grobladet (Plantago major) anföras. Hos våra träd äro först axlar af n:te ordningen i stånd att bilda fortplantningsorgan. Med afseende på skottens beskaffenhet samt skottföljden indelar man växterna i följande grupper. A. Örter. De ofvanjordiska skotten äro alltid örtartade (oförvedade). 1. Blott en gång f r u k t i f i cer a n d e (hapaxantiska 1. monokarpa) växter. Alla skotten äro fotofila; geofila skott (rhizom o s. v.) förekomma icke. De ofvanjordiska skotten fruktificera antingen efter ett, två eller tre till flera år (annuella resp. monocykliska, dicykliska och pleiocykliska örter). Annuellerna (t. ex. råg, hafre, tobak, styfmorsviol o. s. v.) afsluta hela sin utveckling under loppet af en vegetationsperiod och fortplantas endast genom frön. Hos de tvååriga dikotyledonerna bildas första året en bladrosett, sålunda ett kortskott; ofta utbildas därjämte hypo-kotylen (se S k o 11) till reservnäringsorgan. Andra året utbildas örtskott med långa internodier (långskott), hvilka snart skrida till blombildning, hvarefter växtens utveckling är afslutad. Åtskilliga viktiga nyttighetsväxter äro tvåårisra (t. ex. olika slags betor, selleri, palsternacka morot, rofva, kålrot o. s. v.). Tvååriga växter saknas i varma länder. 2. Flera gånger fruktificerande (perennerande 1. polykarpa) växter. Hit höra alla växter med rotstockar, knölar eller lökar, hvilka sålunda utbilda särskilda öfvervint-