ringsorgan, genom hvilka äfven vegetativ fortplantning kan ske (se ofvan). De hvarje vår från jordstammen uppskjutande örtskotten kallas förnyelse- l. innovationsskott. B. Vedväxter. De fotofila skotten förvedas och bli fleråriga samt fruktificera flera gånger. Man kallar en vedväxt buske, om den ända från marken är rikt förgrenad, träd, om hufvudparten af skottsystemet (kronan) uppbäres af en nedtill kal stam. H. L-dh. Skottdag. Se Kronologi, sp. 40. Skottdäck, skpsb., det öfversta, utefter fartygets längd sig sträckande vattentäta däcket, till hvilket samtliga vattentäta skott nå upp. Jfr Däck. C.K.S. Skottertåget (bättre Skottetåget) kallas en för svenska kronans räkning värfvad skotsk trupps marsch genom Norge 1612. I juli hade generalkvartermästaren Joan von Monickhouen (se denne) med en i Holland på Gustaf II Adolfs uppdrag värfvad styrka landstigit vid gården Viig i Stjördalen samt marscherade därifrån öfver Merakers fjäll in i Härjedalen och Jämtland utan att möta nämnvärdt motstånd. S. å. hade Gustaf Adolf uppdragit åt sir James Spens att i Skottland värfva 3,000 man fotfolk, för att denna styrka skulle förenas med Monickhouens. Spens' värfningar i Skottland fingo genom konung Jakob I:s förbud mot dem en snöplig ända, och det var med svårighet, som öfverste Andrew Kamsay lyckades hopsamla 300 man. Under befäl af öfverstelöjtnant Alexander Ramsay samt kaptenerna Hay och Sinclair landsteg denna trupp natten 19 och 20 aug. 1612 i en gren af Romsdalsfjorden, kallad Isfjorden, vid en plats, sedan kallad Skotkleven, i grannskapet af landtgården Klognes, ett stycke från nuv. byn Veblungsnes. Vid första underrättelsen om skottarnas landning i Romsdalen samlade lensmanden Lauritz Hage bönderna i angränsande socknar och angrep jämte en annan lensmand, Peter Rankleff, skottarna vid ett fjäll, kalladt Kringen eller Kringelen, i Vaage socken, där de befunno sig på en ridväg på kanten af ett bråddjup, mellan älfven Laagen och nästan tvärbranta klippor. Endast 18 skottar räddade sig, bland dem befälhafvaren Ramsay. Kaptenen Sinclair, hvars namn orätt blifvit gifvet åt expeditionen, stupade vid stridens början. Se Thomas Michel, "History of the Scottish expedition to Norway in 1612" (1886), och H. Angell, "Skottetoget. Et 300 åars minde" (1912). A. B. B.* Skottfällning, bot. Se Skottbyggnad, sp. 1147. Skottföljd, bot. Se Skottbyggnad, sp. 1150. Skottglugg, befästningsk., öppning i den skyddande muren eller pansarskyddet för geväret eller kanonen vid eldgifning. I mur kan skyddet för skottgluggen ökas genom anbringandet af bepans-ring eller af hvälfd ytterförstärkning (se Haxo). I skyddspansar för artilleri använder man minimalembrasyr (se Embrasyr och Lavettage, sp. 1430). Åt gevärsskottgluggar ges antingen, för eld i bestämd riktning eller med stor lutning, större lodräta och mindre vågräta dimensioner eller ock, vid frontalt försvar, motsatt anordning. Jfr Embrasyr och Créneaux (Krenå). L. W:son M. Skottkonung, Olof. Se Olof, svenska konungar 4. Skottlafve, Skyttelafve, jaktv., äldre benämning på mindre läktare, uppbyggd i ett träd för en eller flera skyttar, hvari man inväntade rofdjurs, särskildt björnens, återkomst till kvarlefvorna af rifvet kreatur, som ej fullständigt förtärts. G. G. Skottland (eng. Scotland), ett förr själfständigt konungarike, som 1603 genom personal- och 1707 genom realunion förenades med England och utgör norra delen af Storbritannien (se karta till art. Storbritannien). Med England sammanhänger det genom ett 110 km. bredt näs, där gränsen följer floderna Sark, Liddell och Kershope, Cheviot hills och floden Tweed. För öfrigt omges landet af Nordsjön, Atlantiska hafvet och Irländska sjön. Fastlandet ligger mellan 58° 45',5 (Dunnet head) och 54° 38' (Mull of Galloway i Wigtown) n. br. samt 1° 45,'5 (Buchan ness i Aberdeen) och 6° 14' (Ardnamurchan point i Argyll) v. lgd samt har med tillhörande ögrupper: Hebriderna i v., Orkneyöarna och Shetlandsöarna i n. en areal af 77,168 kvkm., utom insjöar (1,574 kvkm.). Yttersta nordligaste punkten är Out Slack bland Shetlandsöarna, 60° 51',5 n. br., och yttersta punkten i v. S:t Kilda, 8° 35,'5 v. lgd. Kusten är ytterst oregelbunden. På alla sidor skjuta fjordar (firths och lochs) djupt in i landet (ingen punkt af landet ligger mer än 120 km. från hafvet), och kustlinjen har, frånsedt mindre inbuktningar, en längd af 3,540 km. (22 kvkm. land mot 1 km. kust). Västra kusten liknar med sina smala, djupa fjordar, omgifna af branta fjällsidor och många öar, i sina hufvuddrag den norska kusten. Af fjordar märkas där Loch Broom, L. Torridon, L. Carron, L. Alsh, L. Nevis, L. Sunart, L. Linnhe (50 km. lång), L. Fyne (58 km.), Firth of Clyde med sina förgreningar och den trattformiga Solway firth. Mot hafvet och de smala sunden, som skilja fastlandet från de inre Hebriderna, vänder sig en hög klippkust, och först s. om Mull förekommer låg kust, särskildt på östsidan af Firth of Clyde och nordsidan af Solway firth. Långt mera obruten och rätlinig är nordsjökusten, som merendels är låg och försedd med submarina sandbankar och är hög endast på halfön Caithness (fig. 1), i Kincardineshire och längst i s. bortom S:t Abb's head. Denna kust har två stora inskärningar i n.: Dornoch firth och Moray firth, som afsätter Cromarty firth, samt i s. Firth of Tay och Firth of Forth. Goda hamnar äro få, och öar saknas nästan alldeles (Bell rock utanför Firth of Tay). Terrängförhållanden. Medan i England bergland finnes endast på västra sidan, sträcker det sig i S. från kust till kust och upptar fullt 2/3 af landet. Låglandet är inskränkt till stränderna af Solway firth och några trakter af östkusten samt till det smala bältet mellan Forth- och Clydevikarna, som delar höglandet i ett nordligt och ett sydligt parti. Kedjebildningen är föga framträdande i skotska höglandet, som i det hela saknar djärfva former med snöklädda toppar och frodiga betesmarker omväxlande med skogsbälten. I stället finner man ett enformigt och dystert landskap med stora mossar och vidsträckta hedar. I fysiskt hänseende kan man dela S. i tre geografiska områden: sydskotska berglandet, låglandet och norra berglandet. Sydskotska berglandet (the southern uplands) består af flera