sammanhängande höjdkedjor, som sedda från låglandet te sig som berg med branta sluttningar, men i det inre framträda som afrundade ljungklädda åsar. Med undantag af låglandet vid Solway firth och omkring nedre Tweed upptar det hela södra S. Den geografiska sydgränsen

Fig. 1. Kustklippor i nordöstra Skottland (grefsk. Caithness).

Fig. 3. Typiskt skotskt vattenfall (Inversnaid-fallen).

sammanfaller icke med den politiska, utan med Edens och Tynes floddalar, där också rester af Roman wall visa, att den ursprungliga gränsen gick. Längst mot n. ö., mellan Forth och Tweed, ligga flera berggrupper, bl. a. Moorfoot hills (659 m.) och Lammermuirs vidsträckta platå (533 m.), som genomskäres af djupa dalar (Tweed, Teviot, Lauder o. a.). Söder om Tweed och till större delen på andra sidan gränsen sträcka sig Cheviot hills (819 m.) och längre västerut grupperna Broad Law (839 m.), Hart fell (808 m.) och Ettrick penn (692 m.). Väster om den vackra Annandale, hvarigenom hufvudvägen går från England till Clydedalen och Glasgow, höja sig Tinto hills (712 m.) och det ansenliga Lowther hills (724 m.), som på nordsidan bär Storbritanniens högst belägna by,

Fig. 2. Västskotskt landskap: sunden vid ön Bute.

Fig. 4. Glencoedalen (se Glencoe) i norra högländerna.

Leadhills (450 m.). På halfön Galloway, v. om Nithdalen, har det södra höglandet sin kraftigaste och mest storslagna prägel. Nakna klippor och en mängd småsjöar afbryta ljunghedarna och de magra gräsbetena, och de trånga dalarna lifvas af vattenfall och brusande strömmar. Kulminationspunkten i denna vilda nejd är det 842 m. höga Merrick, Syd-Skottlands högsta punkt. -- Det mellanskotska låglandet (the midland valley) bildar en insänkning tvärs öfver S.