Forth går genom Falkirk, Kirkintilloch och Glasgow till Clyde (med en 4,5 km. lång bilinje till Port Dundas i Glasgow) och vid Glasgow är förenad med den 19,5 km. långa Monklandkanalen, som går genom Coatbridge till Woodhall i Monklands bergverksdistrikt. Båda tillhöra sedan 1867 Caledonian railway co. Från Forth--Clydekanalen utgår vid Port Downie nära Falkirk den 51 km. långa Unionkanalen (fullbordad 1822) till Port Hopetoun vid Edinburgh. -- Den första järnvägen i S. öppnades 1812 mellan Kilmarnock och Troon vid Clyde (15,7 km.) och använde hästar som drifkraft liksom den 1831 anlagda mellan Edinburgh och Dalkeith. 1914 hade S. 6,224 km. järnvägar. Undervisningsväsendet. Redan 1595 stadgades i lag, att i hvarje församling en folkskola skulle upprättas, men därjämte underhöllos flera skolor i senare tid af de olika religiösa samfunden och af enskilda. En ny skolstadga utfärdades 1872, då såväl folk- som mellanskolorna i hvarje skoldistrikt ställdes under ledning och uppsikt af folkvalda skolstyrelser och ett särskildt undervisningsdepartement inrättades. Skolstyrelsernas inspektion ersattes 1886 af departementets inspektörer, och 1889 borttogos skolafgifterna i de obligatoriska skolklasserna, för barn mellan 5 och 14 år (under vissa villkor kan skolgången sluta med barnets 12:e år), och ersättning bereddes genom ökadt statsbidrag, som ock (sedan 1897) ges åt voluntary schools. 1913--14 funnos 3,366 folkskolor (hvaraf 224 rom.-katolska), besökta af i medeltal 754,000 barn. Statsbidraget var 2,458,360 pd. Lärare och lärarinnor utbildas dels vid 2 seminarier (King's scholars), dels vid särskilda afdelningar af universiteten (King's students). Sekundär undervisning meddelas vid stadsskolor med olika namn (grammar schools, high schools etc.); äfven finnas flera mellanskolor underhållna af donationer och af de särskilda kyrkosamfunden. 1913--14 funnos 56 statsunderstödda sekundärskolor, hvaraf 35 under skolstyrelser (desamma som folkskolornas), besökta af 18,700 studerande. Dessutom funnos 195 skolor af högre grad, inberäknade i siffrorna för folkskolorna, med omkr. 26,000 stud. Undervisningen är i regel icke kostnadsfri, om än vissa friplatser finnas i skolorna. -- S. har 4 universitet, hvilka med afseende på sin organisation mera likna de tyska än de engelska högskolorna: i S:t Andrews (stiftadt 1411), Glasgow (1451), Aberdeen (1494) och Edinburgh (1582), hvart och ett med 4--6 fakulteter. 1901 skänkte Andrew Carnegie till de skotska universiteten 10 mill. doll. (2 mill. pd), som förvaltas af ett förtroendemannaråd (trustees), som har en årsinkomst af omkr. 100,000 pd; ena hälften däraf går direkt till universiteten (till byggnader, vetenskaplig utrustning, löner och forskningar), andra hälften till understöd åt behöfvande studenter. Universiteten kunna med sig affiliera andra akademiska institutioner, och kvinnliga studerande äro fullt likställda med de manliga. 1897 inkorporerades University college i Dundee med S:t Andrews, och Queen Margaret college (kvinnliga stud.) blef 1892 en del af universitetet i Glasgow. -- Särskilda högre fackskolor äro de teologiska läroanstalterna i Aberdeen, Edinburgh och Glasgow, som tillhöra den förenade skotska frikyrkan, den skotska frikyrkans teol. fakultet i Edinburgh, landtbrukshögskolor i Aberdeen, Edinburgh och Glasgow, tekniska högskolor i Edinburgh (Heriot-Watt college) och Glasgow, veterinärhögskolan och aktuariefakulteten därstädes. Wbg. Kyrkliga förhållanden. Om reformationens genomförande i S. på 1560-talet se Knox. Den skotska statskyrkan blef då kalvinsk-presbyteriansk; bredvid densamma fortlefde den katolska som en stor minoritet. Redan 1572 upprättades till namnet ett protestantiskt episkopat, och sedan sönderslets S. i mer än hundra år af strider mellan presbyterianer och episkopaler. Närmast segrade presbyterianismen på generalsynoden i Glasgow 1581 under ledning af "den skotska presbyterianismens fader", den kraftfulle Andrew Melville (se d. o.). Men konung Jakob VI kämpade med växlande lycka för en efter den engelska (anglikanska) kyrkan anpassad skotsk episkopalkyrka, och han lyckades, sedan han blifvit engelsk konung (1603), med engelske ärkebiskopen Bancrofts hjälp 1606--12 få en sådan definitivt ordnad som landets lagliga kyrka, dock så att under biskoparna presbyterier och synoder fortforo, och kalvinismen härskade i tro och kult. Ärkebiskop Lauds (se d. o.) och Karl I:s öfverdrifna anglikanska nit framkallade emellertid revolutionen 1637, som fortsatte i den stora engelska revolutionen. 1638 uppsattes den berömda National league and covenant, och s. å. hölls under den duglige Alexander Hendersons ledning ett kyrkomöte i Glasgow, där hela episkopalsystemet bortsopades till förmån för presbyterianismen. Skotska representanter deltogo sedan i den engelska Westminstersynoden 1643--49. Alla de fem af denna uppsatta dokumenten: gudstjänstboken, kyrkoformen, bekännelsen, katekeserna och psalmöfversättningen, godkändes af S:s kyrkomöte och parlament och fingo sitt förblifvande hem i S., medan de i England följde presbyterianismen i det snara fallet. Cromwells independentiska kyrkoordning kunde ej genomföras i S.; däremot stärktes episkopalerna genom lojaliteten mot Stuartska huset, som splittrade presbyterianerna i de strängare "covenanters" och de rojalistiske "resolutioners", så att Karl II fick en lätt uppgift att 1662 ur resolutioners' led åter organisera ett skotskt episkopat med 2 ärkebiskopsdömen (S:t Andrews och Glasgow). En fruktansvärd förföljelsetid kom för de oböjlige presbyterianerna i S., hvilka ej likt presbyterianerna i England lämnade kyrkan och bildade en frikyrka. Då episkopalerna höllo fast vid Stuartarna, följde med dessas störtande genom Vilhelm III af Oranien 1689 episkopalkyrkans afskaffande. Den berömde William Carstares (f. 1649, d. 1715), Vilhelm III:s förnämste rådgifvare rörande S., blef skotska presbyterianismens andre fader; 1690--94 nyorganiserades skotska kalvinsk-presbyterianska statskyrkan. Som sådan består den än i dag, med den gamla reformationskyrkans förmögenhet. S:s episkopalkyrka blef genom ofvannämnda händelser, i motsats mot Englands, en frikyrka. Genom dess insnärjande i Stuartska resningar 1715 och 1745 drog den öfver sig hårda strafflagar (de strängaste 1746--48). Dess