gudstjänst var mest förbjuden, och den låg nästan nere. 1792 fick den emellertid genom den utmärkte biskop J. Skinners ansträngningar full tolerans, hvarefter den under 1800-talet kraftigt utvecklade sig, mest bland landtadeln, hvarför denna nu är den "förnäma" kyrkan i S. Den räknade 1910 403 församlingar och 50,866 kommunikanter. -- Äfven romersk-katolska kyrkan var under 1700-talet förtryckt; ett stort antal katoliker behöll sig dock i höglandet. 1694, 1731 och 1827 grundlades till deras ledning apostoliska vikariat. 1793 kom den första toleranslagen för dem, 1829 etc. följd af nya. Så kunde Leo XIII 1878 återupprätta den katolska hierarkien med 2 ärkebiskopsdömen och 4 biskopsdömen. 1910 räknades 518,969 katoliker i S., med 398 kyrkor, 72 kloster, 558 präster etc. -- Mot slutet af 1700-talet började en kongregationalistisk (independentisk) rörelse märkas i S. Under 1800-talet förde den till flera separatkyrkor, som 1896 förenade sig till Congregational union of Scotland. Den har en teol. fakultet i Edinburgh och gynnar särskildt nykterhetsrörelsen. 1910 räknade den 187 föreningar med 202 präster och 36,000 medlemmar. -- Af andra sektbildningar äro baptisterna talrikast, med 146 församlingar och 20,987 medlemmar. Däremot ha metodisterna märkligt nog aldrig blifvit starka i S. Den presbyterianska statskyrkan undgick ej heller slitningar och schismer, främst därigenom, att engelska parlamentet 1712 beröfvade församlingarna deras fria val af pastorer genom att återställa den gamla, flera gånger upphäfda, patronatsrätten. Misstämningen inom folket förde 1733 till den första organiserade separationen i S., "Secession", under ledning af prästen Ebenezer Erskine. "Seceders" voro typiska "covenanters"; deras särkyrka, "Reformed presbyterians", ville återgå till 1600-talets ordning och anda. Den splittrades från 1743 flera gånger i små nya skotska frikyrkor. -- 1752 skedde en ny utbrytning för patronatsfrågans skull ur statskyrkan, under ledning af prästen Thomas Gillespie. Hans frikyrka, "Relief", kämpade i motsats mot "seceders" för tolerans och nattvardsgemenskap mellan alla de skotska kyrkorna. 1820 förenade sig flertalet "seceders" till "united secession church", 1847 förenade sig denna och Relief, med sammanlagdt omkr. 500 församlingar, till en enhet, den unierade presbyterianska kyrkan. 1900 hade denna 593 församlingar. -- Under påverkan af den starkare religiösa rörelsen under 1800-talets förra hälft kom 1843 en annan presbyteriansk utbrytning ur statskyrkan, Free church of Scotland, med mer än 470 pastorer (se Chalmers, Thomas). Till århundradets slut fördubblades denna kyrka; den hade då 1,068 församlingar. -- Men äfven statskyrkan tillväxte mycket i lifskraft och blef mera folklig, sedan parlamentet 1874 afskaffat patronatsrätten och gett församlingarna fritt val af andliga. 1900 hade den 1,377 församlingar. Vid århundradets slut funnos alltså i S. tre presbyterianska kyrkor med mycket små differenser utom beträffande uppfattningen af förhållandet mellan kyrka och stat. De båda frikyrkorna hade alltsedan 1860-talet förhandlat om förening, och 1900 sammanfördes de till United free church, med stor förmögenhet, men utan all förbindelse med staten. En liten minoritet i Free church vägrade emellertid att gå med på unionen och fortfor att bilda en separat Free church. Denna gjorde gällande, att den vore den äkta frikyrkan och att de unierade utträdt ur denna; därför borde den återfå den äldre frikyrkans stora förmögenhet, äfven dess tre teol. fakulteter. Märkvärdigt nog fick den rätt i högsta instans (öfverhusets jurister) 1904. Detta förde emellertid till sådana omöjligheter i praxis, ej minst ute i församlingarna, att en kunglig kommission 1905 tillsattes, som åstadkom en kompromiss, dock så, att lejonparten förblef den lilla frikyrkans. Den utvecklade nu liflig verksamhet; 1911 räknade den 147 församlingar, mest i högländerna, men blott 69 pastorer. United free church skaffade genom subskription en ny kyrkofond i st. f. det förlorade och hämtade sig snabbt från det hårda slaget. I somliga af dess församlingar fortsätta de båda sammanslagna kyrkorna att arbeta hvar för sig, i andra ha äfven "local unions" egt rum. Församlingarnas antal var 1911 1,545, med 504,672 kommunikanter; öfver 100,000 tillhöra nykterhetsföreningar. -- Äfven inom statskyrkan hade på 1800-talet behofvet känts att få en förening med de två då skilda presbyterianska frikyrkorna. Förslag om union 1879 och 1886 strandade på förhållandet mellan kyrka och stat. Men 1908 upptog Church of Scotland åter unionsförhandlingar med United free church och Free church. Den senare höll sig afvaktande, hvaremot den förenade frikyrkan förklarade sig beredd att förhandla. Sedan 1909 arbetade en "joint committee" för att finna bas för en allmän skotsk presbyteriansk återförening. Äfven episkopalkyrkan har under ledning af de bägge senaste utmärkte biskoparna Ch. Wordsworth och Wilkinson sökt genom en Committee of Christian unity få en allmän skotsk kyrklig reunion. Litt.: G. Grub, "Ecclesiastical history of Scotland" (4 bd, 1861; hufvudarbete), J. Cunningham, "Church history of Scotland" (2 bd, 1882), Bellesheim, "Geschichte der katholischen kirche in S." (2 bd, 1883), R. H. Story, "The church of S." (5 bd, 1890), Stephen, "History of the Scottish church" (2 bd, 1894--96), P. Hume Brown, "History of S." (3:e uppl. 1911), A. Lang, "History of S." (II, 3:e uppl. 1907, III, 1904), W. L. Mathiesen, "Politics and religion in S." (2 bd, 1902), Mc Crie, "The confessions of the church of S. in history" (1907), J. K. Hewison, "The covenanters" (2 bd, 1908), lord Balfour of Burleigh, "Rise and development of presbyterianism in S." (1911), A. Mitchell, "Biographical studies in S. church history" (1914), Lecarpentier, "Le catholicisme en Écosse" (2:a uppl. 1905), G. W. Sprott, "The worship and offices of the church of S." (1882), Mc Crie, "The public worship of presbyterian S." (1892), O. Dibelius, "Das kirchliche leben Schottlands" (1911), och Hj. Holmquist, "Engelsk högkyrka, lågkyrka, frikyrka" (1916; innehåller äfven S:s kyrkohistoria till 1689 och litteraturhänvisningar). Hj. H-t. Författning och förvaltning. S. bildar till namnet ett konungarike, men är sedan unionsakten af 6 maj 1707 förenadt med England till ett rike, Storbritannien, med gemensamt parlament. Antalet skotska medlemmar i dettas