öfverhus bestämdes till 16 (samma antal som det ännu är) och i underhuset till 45 (30 valda för grefskapen och 15 för städerna). Efter unionen ha inga peersvärdigheter utdelats, och antalet skotska peerer har därför minskats med nära hälften. Antalet underhusledamöter har under tidens lopp (1832, 1868, 1885) ökats så, att hela antalet nu utgör 72 (39 för grefskapen, 31 för städerna och 2 för universiteten). Om valbarhet och valrätt se Parlament. -- S. har sina egna domstolar. Court of session i Edinburgh är högsta domstolen i civilmål, från hvilken vädjas till lordernas hus. Af dess 13 domare bilda 5 jämte lord justice general (lordpresidenten i Court of session) och lord justice clerk High court of justiciary, högsta brottmålsdomstolen i landet. Liksom i England hålla domare sessioner (assizes) i hufvudstäderna. Lokalförvaltningen är lika den engelska. Lordlöjtnanter i grefskapen och sheriffer utnämnas af kronan. Fredsdomarna ha ungefär samma befogenhet som deras engelska ämbetsbröder. Landet är indeladt i 33 grefskap (counties). Ross and Cromarty bilda tillsammans 1, och hufvudstaden, Edinburgh, utgör ensam ett grefskap ("county of a city"). -- S:s vapen, ett rödt lejon i guldfält inom en röd, med blommor prydd infattning, intar öfre vänstra fältet i Storbritanniens och Irlands vapen. I den brittiska unionsflaggan (se pl. till art. Flagga) ingår S:s hvita Andreaskors på blå botten. Wbg. Historia. Ännu har ej fornforskningen på långt när mäktat utreda de invecklade spörsmålen om tiden för S:s besättande af keltiska stammar och de närmare omständigheterna därvid. Fornfynd och in i historisk tid bevarade sedvänjor tyda på tillvaron af en urbefolkning af annan, måhända ej ens indoeuropeisk härkomst. Det nuv. S:s första kända beröring med de historiska folken daterar sig från åren 80--84 e. Kr., då enligt Tacitus den romerske fältherren Agricola förde en här in i landet för att tukta dess plundringslystna invånare och gaf sin flotta order att kringsegla S:s nordkust. Då plundringstågen nedåt det romerska Britannien fortforo trots den befästningslinje, som kejsar Hadrianus torde ha låtit anlägga mellan Solway och Tyne (se Hadrianus' vall), lät Antoninus Pius sin fältherre Lollius Urbicus (140 e. Kr.) företaga en ny expedition, i samband hvarmed en befäst nordligare försvarslinje anlades mellan Forthviken och Clyde. Kejsar Septimius Severus företog (208) ännu en straffexpedition mot kaledonierna, såsom S:s dåv. befolkning benämnes af romerska historieskrifvare. De romerska ockupationerna af landet voro emellertid alltid af tillfällig natur och begränsadt omfång samt ha ej efterlämnat många spår (så t. ex. har namnforskningen hittills ej i S. kunnat upptäcka något enda ortnamn af obestridt romerskt ursprung). Beröringen med den romerska kulturen torde dock väsentligt ha bidragit till de förut splittrade stammarnas sammanslutning i färre och starkare enheter, och mot slutet af romarväldets tid i Britannien uppges en missionär vid namn Ninian (omkr. 397) ha börjat i södra S. predika kristendomen. Mot romartidens slut blefvo de nordlige grannarnas anfall mot den britanniska provinsen allt tätare, och de plundrande skarorna uppges då ha tillhört pikternas folk, om hvars egentliga ursprung en ännu oafgjord vetenskaplig strid länge pågått (jfr Gaeler och Pikter). Den allmänna osäkerheten i S. nådde sin höjdpunkt, när romarna 410 nödgades återkalla sina legioner från Britannien för att använda dem till skydd för vitalare delar af det stora riket. Pikternas makt växte, och stridslystna nybyggare invandrade från olika håll, nämligen skoter (se d. o.), en obestridt keltisk folkstam från Irland, hvilken enligt irländsk tradition omkr. 500 slog sig ned i det efter deras stam uppkallade området Dalriada (nuv. grefskapet Argyle i västra S.), samt germanska angler, hvilka från sina småriken i nordöstra England (Bernicia och Deira) tidtals utbredde sitt välde äfven i S. upp till Forthviken. Slutligen bodde s. om Clyde på västkusten britter af samma stam som walesarna, från 573 med klippborgen Alclyde (nu Dumbarton) som medelpunkt för sitt rike, hvilket uppkallades efter denna ort, men mest var bekant under namnet Strathclyde. Under flera århundraden pågingo häftiga och nästan oafbrutna strider mellan dessa fyra folkgrupper -- pikter, skoter, britter och angler -- särskildt om herraväldet i södra delen af nuv. S.; endast ytterst torftiga och svårtydda krönikenotiser förvara minnet af denna ofullständigt kända öfvergångstid. Skoterna i Dalriada voro åtminstone till namnet kristna; till pikterna kom kristendomen genom den irländske missionären Columba, som 563 grundlade klostret Iona (se d. o.) på en liten ö bland Hebriderna och några år senare förmådde den piktiske konungen Brude att med sitt folk antaga kristen trosbekännelse. Kristendomens genomförande i S. försiggick utan större politiska eller sociala brytningar; så mycket som möjligt bevarades af den gamla keltiska lagstiftningen, skaldediktningen behöll äfven som kristnad sin nationella särprägel, och väg banades för ett starkt ej blott religiöst, utan äfven allmänt kulturellt inflytande från Irland, förmedladt genom Iona och andra iro-skotska kloster, hvilka utvecklade sig till verkliga kulturhärdar och hemvist för en lärdom och nationell odling, som den tiden torde ha saknat motstycke i hela västra Europa och som gjorde sitt religiös-kulturella inflytande gällande vida omkring (se Iro-skotska kyrkan). I de northumbriska rikena Bernicia och Deira segrade kristendomens romerska form genom konung Oswiu på synoden i Whitby 664, och denna händelse fick en genomgripande återverkan äfven på hela S., där det romerska systemet genom sin fastare organisation småningom utträngde det iro-skotska (710 inom den piktiska kyrkan, omkr. 716 i själfva Iona-klostret, några år senare i Dalriada). Nordmännens vikingafärder började på 790-talet nå S:s kuster. 793 härjades Northumberland, som därefter aldrig återfick tillräcklig makt att verksamt ingripa i S:s öden, 794 gästade vikingarna öarna på S:s västkust, och Iona-klostret brändes flera gånger. Det var mestadels danskar, som hemsökte S:s östra kust, medan de norra och västra kusterna härjades af norska vikingar, hvilka slogo sig ned äfven på därutanför liggande öar. Härjningståg mot S:s kuster företogos äfven af de nordiske vikingar, som fått fast fot på Irland. Vikingatågen bidrogo väsentligt att hämma och försvaga den lifskraftiga keltiska odlingen i S. liksom